Klipp från en Gooners dagbok. Del 1.
En Gooners tankar, en typisk lördag i februari 2004.
Lördag morgon, klockan 8:30 (pip). Vaknar av ett smattrande regn mot rutan bakom de nerdragna, grå persiennerna.
"Typiskt Borås", tänker jag och masar mig så sakteliga ur sängen, drar på mig morgonrocken och tassar försiktigt ut i köket utan att väcka frun och min son som fortfarande sover tungt efter ännu en natts ammande, blöjbytande och en kittlande gom orsakad av en första uppställning med tänder på framfart hos den lille.
Laddar kaffebryggaren med Zoegas och letar efter en mugg.
"Just det ja, match idag, måste ta Arsenal-muggen annars kanske vi förlorar, hemska tanke", tänker jag skrockfullt och fnittrar högt för mig själv.
Otroligt att man fortfarande tror på att ritualer som jag utför i min lägenhet i Borås skulle ha den minsta inverkan på Arsenals match på Highbury senare idag.
"Måste sitta på rätt kudde i soffan, annars förlorar dem."
"Fjärrkontrollen ska ligga framför mig på det grå-svarta vardagsrumsbordet, annars förlorar dem."
"Kan jag ha matchtröjan på mig idag? Sist förlorade vi med 0-3 mot Inter, har inte vågat ta på mig den sen dess, vi kanske förlorar."
Tvångstankarna radar upp sig på varandra och man börjar fundera allvarligt på om man skulle beställa en tid hos hjärn-skrynklaren, allt kan ju inte stå riktigt rätt till.
Sedan när matchen väl har spelats och vi återigen har dragit hem 3 p till Highbury, så kommer jag återigen, precis som efter varje match nuförtiden, undra hur dum i huvudet jag egentligen är som tror på sånt där trams.
"Men jag följde mina rutiner, därför vann de igen...jag undrar om någon annan Arsenal-supporter är likadan?", klingar en tanke någonstans i bakhuvet.
"Vi vann igen. Hur många gånger kan man vinna, innan det tar slut. De MÅSTE ju förlora snart. Eller? Jag undrar hur det känns att förlora? Hur känns det att vara Liverpool-supporter idag, när allt går åt skogen? Man vinner varenda statistik-faktor i boken, utom antal gjorda mål, match efter match. Fy sjutton vad jobbigt", tänker jag och ägnar inte Liverpool-fansen någon mer tid.
"Deras problem, deras Owen, deras Houllier".
Tankarna går omedvetet in på Arsene Wenger.
Var i hela friden kom han ifrån? Man kan inte tänka sig ett Arsenal utan honom, hoppas han aldrig blir gammal, utan stannar med oss för alltid. Vad skulle vi ta oss till utan Wenger? Wenger är Arsenal. Arsenal är Wenger.
De flesta har favoritspelare i Arsenal. Jag också, han heter Arsene Wenger.
Jag är som bekant ofta inne på Svenska Fans och på Arsenals forum "North Bank". Kul att snacka av sig med liktänkande (och oliktänkande för den delen), människor med ett gemensamt intresse och kärlek till fotbollen. Vissa har åsikter som, enligt mig, är helt uppåt väggarna och saknar all logik, men vad vore väl North Bank utan dem?
Många supporters från andra klubbar tar gärna upp Henry och menar att vi skulle vara ett mittenlag utan honom. "Snacka skräp", säger en unison kör från London N5´s medlemmar.
"Vi klarar oss bra utan Henry, klart vi avgudar honom och vill absolut inte mista honom, men Arsenal är ett lag. Det laget. Bästa laget i världen. Ingen kan komma och säga annat."
"Together.", var det någon som sa.
Mina tankar har den sista tiden gått steget längre.
"Vi gör mål utan Henry, vi klarar oss utan Henry, han är förmodligen en av de bästa fotbolls-spelarna nånsin och han bär vår tröja nummer 14, men Laget fixar det utan honom också."
Men hur skulle vi klara oss utan Wenger?
Plötsligt blir jag kallsvettig, pulsen ökar och jag blir rädd vid blotta tanken på att Arsene Wenger inte kommer att finnas i klubben för alltid. Han kommer att finnas till för oss och laget länge. Men inget varar för alltid, eller hur?
Just nu är det så skönt att vara Gooner, allt går vår väg och vi ser den ljusaste framtid för klubben som vi nånsin har gjort i hela vår 118-åriga historia. Även om vi kammar hem noll och inget i trofé-väg så har vi ändå gjort vår bästa säsong någonsin, spelmässigt. Jag är så stolt över klubben att jag tror att jag ska spricka ibland.
"Är det så här Manchester United fansen har känt det i 10 år nu?", en annan fundering som vi lämnar till en annan krönika.
Jag får gräva djupt bland mina grå hjärnceller för att hitta en handfull som fortfarande minns tiden B.W. (Before Wenger).
BW - då man blev häcklad av Tottenham-supporters på måndagmorgonens kemi-lektion.
BW- då man alltid utnyttjade en av de tre halvgarderingar man hade råd med på sitt veckovisa 8-raders system på tipset på att gardera George Grahams Arsenal.
BW - då Liverpool vann precis allt.
BW - då vi kallades "Boring, Boring Arsenal". Man försvarade klubben även mot dessa påhopp, men innerst inne visste man att de hade rätt.
Vi var verkligen "Boring" och vi vann inte speciellt mycket heller. Vann vi ligan, så hade vi gjort 23 mål och släppt in 8 (!). Men även under denna tid höll man klubbens färger högt och avgudade allt som hade med Arsenal att göra. I vått och torrt. Som en sann supporter gör.
Läs fortsättningen i Del 2.
