Klipp från en Gooners dagbok - Queen Cannon - Del 1
En dagbok om husflugan Albert. En dagbok riktad framförallt till Queen Cannon, andra supporterfruar och mödrar till unga Gooners som ännu bor kvar hemma. Det handlar om vad som rör sig i huvudet på oss män, vad det är som gör oss till såna idioter, som ju många av vårt kön faktiskt är, när det handlar om sport.
"Look, it´s war outside", sa en gång en arbetskamrat till mig vars engelskakunskaper hade mycket att önska. Våren har kommit.
Många menar att de första tecknet på att våren är i antågande är den första husflugan som yrvaket provar vingarna för första gången och gång på gång, med en imponerande envishet, tror sig kunna flyga igenom det genomskinliga, men ogenomträngliga köksfönstret.
"Bzzz...Duns...Bzzz...Duns...Bzzz....SPLAT!", någon tröttnade på den irriterande lilla insekten.
Men idag hade han inte haft helt fel, faktiskt. Det är ett krig som pågår denna vår, år 2004. Ett krig som Arsenal håller på att vinna. Vi har inte vunnit det än, men vi är bra nära. Närmre än vad vi nånsin varit.
Imorgon står en gammal fiende på slagfältet i Birmingham, de förhatliga krigarskarorna från norr, ledda av Sir Alex Ferguson. De har tränat sina anfallsstrategier, slipat sina yxor och utfodrat hästarna.
Wengers riddare är redo, det vet vi. Svärden är slipade och kanonerna laddade.
Imorgon händer det, slaget stundar. Clash of the Titans.
Ägnar inte slaget imorgon nån närmare eftertanke idag, imorgon kommer det att vara helt annorlunda, då ska det drickas kaffe ur rätt mugg och soffkudden ska värmas upp inför matchen. Men idag ockuperar andra funderingar mina tankar.
Jag torkar av de mosade kvarlevorna från Albert, som min far av någon anledning alltid kallar husflugor, på en avriven bit hushållspapper och häller upp dagens första kopp Zoegas.
"Kul att mönstret på hushållspappret matchar kakelplattorna ovanför diskbänken, sånt tänker bara tjejer på."
Min fru sköter den typen av shopping, jag spenderar hushållskassan mest på O´Learys, golf och resor till Highbury.
Hon får köpa smörgåspålägg, mjölk och hygienartiklar. Rättvis fördelning, enligt mig.
Minnet av Albert bleknade bort i samma stund som han ihop med det ihopknycklade hushållspappret åkte ner i papperskorgen. Funderar vidare på det där med olika roller som män och kvinnor har i ett förhållande medan jag tar en klunk av den gudomliga drycken som Zoegas har valt att erbjuda mänskligheten.
"Mjölk eller socker?" Nej tack, jag gillar kaffe.
Hur ser kvinnorna på männens beteende när det gäller sport?
Hur i hela friden ska jag utreda en sådan fråga?
För att göra en rättvis bedömning måste jag veta hur kvinnor tänker. Ja, just det.
Om jag kan lyckas med det konststycket i dagens dagbok så lär jag skaka hand med kungen vid nästa års nobelfest.
Jag inbillar mig ingenting, jag tänker inte ens försöka mig på att förklara hur kvinnor tänker.
Istället väljer jag att rikta denna dagbok till Queen Cannon, min egen fru och alla andra supporterfruar, flickvänner och mödrar runt om i landet. Jag hoppas att de, efter att ha läst denna krönika, förstår oss killar lite bättre.
För det första, om ni har undrat över varför vi killar kan sitta och skrika i soffan och svänga oss med så nyanserade uttryck att självaste Eddie Murphy hade rodnat, så ska jag försöka förklara det för er.
För oss killar är det inte alls konstigt att man skriker rakt ut i glädje när laget gör mål, eller att man spiller ut ölen i vredesmod över ett felaktig domarbeslut. Man blir ju så förbenat arg när en halv-flintig bitter och dessutom blind gubbe, inte blåser i pipan när vår kära Henry blir brutalt nersparkad i straffområdet.
Samtidigt så finner man inga ord över glädjen då Reyes skjuter ett skott från 30 meter, som hade fått självaste Super-Mac att bli grön av avund, så att man nästan kan höra nätmaskorna kvidande och knarrande slita för sina liv.
Det enda vi kan komma på att säga är ett högljutt, utdraget "JAAAAAAAAAA! 1-1!", samtidigt som vi slår nävarna i bordet så hårt att grannen nedanför undrar om krig verkligen har brutit ut. Såvida inte grannen nedanför också är Gooner förstås.
Det räcker för oss, i sådana skeden är män reducerade till lallande idioter som bara står upp och skriker rakt ut. Det kan jag vara den förste att erkänna.
Vi förvandlas till grottmänniskor, inget annat existerar i den stunden än matchen och vad som händer på planen.
Det finns inget annat, inga föräldrar, inget jobb och ingen flickvän/fru. Kom inte dragandes med shoppinglistan till ICA när Henry ska slå en frispark utanför straffområdet. Vi lyssnar ändå inte.
Skulle tro att männen som jagade mammut på stenåldern reagerade på exakt samma sätt när mammuten föll.
I vilket annat skede som helst i vardagen så hade grabbarna med de extremt långärmade vita tröjorna kommit och tagit hand om oss.
I dagens samhälle jagar vi inte mammutar, men vi jagar bollar av läder.
Därför kommer vi undan med ett sådant extremt och idiotiskt beteende. Trots att fruar i hela landet skakar på huvudet.
Fortsättningen följer i Queen Cannon - Del 2.
