En Gooners dagbok - Om Frodo hade dött - Del 1
En feberyrande Gooners tankar efter den svartaste vecka i mannaminne. En resa i drömvärlden, en resa till de två tornen. Den inneboende kraften i ett barns skratt.
Natten var iskall i det annars så behagliga sovrummet. De djupblå tapeterna som vanligtvis har en varm, mjuk kontrast till den vitlaserade dubbelsängen hade blivit övertäckt av en grå sliskig hinna.
Rummet som vanligtvis är så vackert hade förvandlats till något som bara kan liknas vid en av Saurons fängelsehålor i det mörka tornet.
De vackra träsnideriet på sängens huvudgavel var en ondskefull, slingrande orm. Ihoprullad och redo att sänka sina giftiga huggtänder i mig vid minsta rörelse.
När min mobiltelefons alarm gick igång satte jag mig upp med ett ryck, kallsvettig och rädd.
"En mardröm?", hann jag tänka innan verkligheten kom ikapp mitt sömndruckna medvetande.
"Hände det verkligen?", jag hade ställt frågan ut i luften. Men den enda som lyssnade var den gråsliskiga tapeten, den vanligtvis underbara blå tapeten.
Mina fingrar trevade nere på sovrumsgolvet som en ilsken tarantella i en desperat jakt på den irriterande lilla mobiltelefonen tills de fann dess kalla plasthölje och avstängningsknappen.
Jag lät mig falla tillbaka på kudden och en stund låg jag stilla, halvt vaken, halvt vid medvetande.
Tystnad. Köld. Mörker. Kroppen värkte som om jag legat hela natten och spänt musklerna i kamp med en osynlig fiende, ett mardömsmonster som jagat mig genom hela natten i oanade bisarra, pulserande blodröda landskap.
Jag försökte resa mig upp, men det gick inte. Jag hade blivit en sten, en kolossalt stor meteor, i tysthet stormande jag fram i rymdens vakuum. Känslokall. Grå.
Febern som har härjat i min kropp den senaste veckan hade fått en nytändning, min kropps immunförsvar hade gett upp och förkylningen fått ett nytt grepp. Kall, febrig.
I ett kusligt ögonblick fick jag för mig att jag var död, sekunden senare satt jag återigen upp i sängen och de grå tapeterna tycktes sträcka sig efter mig, fånga mig, kväva mig. Giftormen vid huvudgaveln väste till och tycktes förbereda ett dödande hugg.
Vi förlorade slaget både mot Saruman och mot Sauron. Mörkrets demoner härjar fritt och bränner, våldtar och mördar.
Aragorn, Frodo, Legolas och de andra hjältarna ur Tolkiens mästerverk ligger livlösa, blodiga och döda medan tusentals orcher marscherar över deras kroppar, stampar dem till oigenkännlighet.
Nej! Det är fel! Så slutade inte böckerna. De goda vann! De goda...
Skillnaden mellan min verklighet och Tolkiens var att vi mötte Sauron först, Saruman kom bara och plockade upp resterna, vi var ingen match mot hans arméer när Sauron väl hade lyckats krossa våra drömmar.
Saurons arméer visade ingen barmhärtighet, strategin var klar från början. De godas armé var tekniskt överlägsen, de individuella förmågorna hos våra hjältar var vida överlägsna den enskilde orchen i Saurons armé.
Men demonerna var obarmhärtiga, de slaktade allt som kom i deras väg och Sauron kunde lugnt sitta i sitt torn och hånle åt spektaklet. Deras Uruk-hai, deras största och mäktigaste orch mördade Frodo....slaget var förlorat.
När dimman och blodet väl lagt sig över slagfältet och de godas armé hade flytt för att slicka sina sår möttes de genast av Sarumans armé som gjorde processen kort med de sargade hjältarna. Slaget var förlorat. De två tornen stod kvar. Gandalf grät.
Mina ögon slogs återigen upp. Jag hade somnat om. Svettig. Kall.
Jag kan inte förmå mig till att resa mig upp, inte än. Livet är inte en sagobok. Det här är den dystra verkligheten. Ibland förlorar hjältarna. Fan, vad orättvist.
Vad hände? För en vecka sedan var vi oövervinnerliga, två matcher och allt har rasat. Vår underbara, underbara säsong försvann. Vad hände med vår trippel? Detta var ju vårt år.
Jag orkar inte tänka på det mer, jag blir så deprimerad, febern gör sig påmind som dova trumslag mot min tinning. Dunk. Dunk. Dunk.
Men Fylke står kvar, Saurons arméer har inte nått så långt som till Fylke, vi kan fortfarande rädda paradiset. Om vi inte ger upp, vi har en chans fortfarande.
Det är i tider som dessa som hjältar skapas. Det är nu vi ser vilka som ger upp av motgångar och vilka som stärks av dem. Vi kan fortfarande rädda vårt hem, vårt Fylke, vårt Premier League.
Saurons styrkor vill ha det också, de vill våldta paradiset. Det kan vi bara inte låta hända. De goda ger inte upp inför ondskans makter, hjältar slutar inte veva sina svärd förrän de är döda.
Vi är inte döda, vi är sargade, svårt skadade, blödande. Men vi är inte döda.
Mot Fylke, mot seger!
Saurons arméer marscherar mot den slutliga segern. Men vi kan stoppa dem och vid allt som är heligt, det är precis vad vi ska göra.
De två tornen är förlorade, men vi ska inte förlora Fylke också.
Fortsättningen följer i Om Frodo hade dött- Del 2.
