Oh my god the season's over! You bastards! Del 2
Fortsättning...
Stolthet och drömmar
Är det ett misslyckande om man även skulle gå misste om ligatiteln? Jo, till viss del. Kommer vi enbart minnas den här säsongen som ett misslyckande om allt går i kras? Jag kommer i alla fall inte att göra det. För är det något jag lärt mig med åren är det att inte ta något för givet. Och det gör jag inte.
Det har också med åren infunnit sig en stolthet hos undertecknad. En stolthet över ett fantastiskt fotbollslag i röd-vita tröjor från norra London. Efter många magra år efter Anfield 1989 då vi lärt oss att leva med epitetet "Boring, boring Arsenal" har vi sedan Wengers ankomst bevittnat ett fotbollslags metamorfos - en total förvandling; framförallt spelmässigt.
Och på det sätt som Arsenal spelat den här säsongen, men också säsongerna 01-02 och 02-03, gör mig mäkta stolt.
Därför vill jag att vi Arsenal-supportrar tänker på det, i stället för att enbart vara besvikna över det som flytt. Visst måste vi få ha våra drömmar om Champions League och tripplar och annat. För drömmar är det som får oss att leva. Fick vi inte drömma så skulle vi inte heller göda vårt alldagliga liv med den näring som behövs för att kliva upp på morgonen och ta itu med den gråa vardagens alla "måsten". Men det är också vi som, till viss del, i svåra stunder måste göda Arsenal och spelarna med vårat stöd.
Om vi visar att vi står bakom Wenger, spelarna och klubben i vått och torrt så kommer de att känna en större energi att prestera när det, som för stunden, hänger regntunga skyar över dem. Ja jag vet...de har betalt för att prestera. Men det är fullkomligt oväsentligt när det går tungt. Vårt stöd som supportrar är det som till stor del kan lyfta laget det där extra snäppet inför slutspurten i ligan.
Om vi vänder Arsenal ryggen nu så är det vi som förått laget och inte tvärtom. Spelarna är inte mer än människor. Och människor måste få ha rätten att misslyckas emellanåt. Detta beror i och för sig på i vilken utsträckning misslyckandet sträcker sig. Ett misslyckande som ställer tusentals människor arbetslösa/hemlösa eller något annat liknande scenario är naturligtvis inte lika acceptabelt som ett insläppt mål eller en missad semifinal i Champions League.
I höstas var vi en hårsmån från att inte ens klara oss förbi första gruppspelet. Men efter en nick från Ashley Cole i matchens sista ordinarie minut så grep man halmstrået. Glöm inte det. Vi var praktiskt taget bara någon minut från - enligt media - en misslyckad säsong redan den 5:e november.
Och Champions League har jag länge ansett vara en ren bonusturnering, men som den här säsongen helt plötsligt kändes inte alldeles ouppnåelig. Men Champions League var ingen dröm för mig. FA-cupen är ingen dröm. Ligan är en realitet. Ligan är det som gäller i första hand. Allt annat är en bonus.
Arsenal på tvåtusentalet är en sanndröm. Ingen vanlig dröm. Utan ett vackert fotbollslag som spelar vacker fotboll och de finns på riktigt - för oss supportrar.
Den här säsongen är ingen dröm, den är i allra högsta grad sann. Och den är inte över. Visst kan det bli svårt nu när självförtroendet är naggat. Men det har varit svårt hela tiden. Glöm inte att det är det här laget som inte förlorat en tävlingsmatch av vikt sedan den 21 oktober. En bedrift som vi aldrig får glömma. Det är också det som skapar en stolthet och som får ens kärlek att växa.
Och det kommer inte att hjälpa laget ett dugg om vi buar åt dem om det inte går som vi vill. De är lika besvikna som vi, men vi har i alla fall makten att hjälpa dem att uppnå storheter genom vårt stöd. Det är vi som är supportrar.
I slutändan är det kärleken till klubben som räknas. Inte kärleken till troféskåpet eller transferpengarna. Nej, kärleken till Arsenal.
Arsenal, we love you!
