Down, but not out!
Matchrapport Arsenal-Liverpool 4-2 (1-2)
Efter sju svåra år och allehanda besvikelser tog sig Arsenal samman och nålade fast Liverpool på anslagstavlan med fyra distinkta nålar.
Arsenals senaste sju dagar har gått i moll i lägsta tonart - framförallt har media framställt det så. Bland supportrarna har det dock varit lite upp och ner med humöret där vissa ryckte upp sig ganska snabbt efter tisdagens Champions League-sorti. Förväntningarna var väl därför ganska lågt ställda även om alla hoppades på seger idag. Men man var inställd på att det värsta kunde hända.
Många hade frångått sina vanliga ritualer och jag var inte ensam om att ha tvättat matchtröjan. Nu hade den fått hänga ute och torkat i gårdagens vackra vårväder och den friska luften satt kvar i tyget som doftade underbart.
Men det började illa, illa. Arsenal såg i början ängsligt, åh så ängsligt, ut och i den femte matchminuten var olyckan framme. På en hörna från höger, perfekt slagen av Leeds egen judas Harry Kewell, var Sami Hyypia alert framme med huvudet när Sol Campbell stod och funderade på annat. Den långe finländaren kunde relativt enkelt styra in 0-1.
Ett Arsenal som i början var ängsliga såg nu mest apatiska ut. Liverpool stressade över hela planen och deras försvarsspel var solidt.
Arsenal arbetade sig dock in i matchen för varje minut som gick av den första halvleken, men det var Liverpool som var mest på hugget när det gäller målchanser. Även om ingen av dem var av något farligare slag.
Så i den 31:a minuten lyfte Robert Pires en boll över backlinjen till Thierry Henry som utnyttjade Pool-försvarets försök att ställa offside. Och med ett distinkt lågt vänsterskott mellan Jerzy Dudeks ben satte Henry bollen i högra hörnet. 1-1 och Arsenal hade repat mod i sina bräckliga själar.
Därför kom det som en chock i den 42:a minuten när "little" Mikey Owen lurade landslagskollegan Campbell och kunde placera in 1-2. Den magnifika framspelningen stod Steven Gerrard för. Arsenals mittfält var obefintligt och Gerrard fick all tid i världen att prickpassa en perfekt djupledsboll till Owen. 1-2. Och halvtidsvila.
Nu fick det vara nog. Efter ett par ritualistiska förändringar i paus satte man sig återigen i fåtöljen med kaffepåfylld Arsenal-mugg.
Arsenal klev ut på plan som ett nytt lag och startade aggressivt. I den 49:e minuten styrde Fredrik Ljungberg fram bollen bakom backlinjen till Pires som i kamp med Igor Biscan kunde slå in kvitteringsmålet. 2-2.
Mycket vilja från Pires.
En minut senare var det dags för - Henry-show. Henry fick bollen en bit in på Pools planhalva och började sin marsch framåt. Han dribblade en spelare, två spelare, tre spelare och till slut hela Pools försvar och, med ett lika distinkt skott som vid hans första mål, satte han bollen i nästintill samma maska. 3-2. Ett fantastiskt mål!
När Henry på sin färd mot mål dribblade av både den ene och den andre så trodde jag faktiskt att snart tar det stopp eller att domaren skulle blåsa för något. För det såg så enkelt ut att man kunde tro att domaren redan blåst.
Nu var matchen Arsenals. Fullkomligt! Men med de senaste matcherna i minnet så visste man att ett ynka mål kunde vända på steken. Icke sa nicke. Inte den här gången.
Edu kom in i den 72:a minuten i stället för Pires.
I den 77:e minuten var Henry åter framme efter en passning från den otröttlige Dennis Bergkamp. Henry hade en mängd tur vi målet efter att Dudek räddat fransmannens första skott men returen studsade upp på Henry och in i mål. Om den tog på handen? Kanske. Medvetet? Nej. Henry höll armen intill kroppen. Och med tanke på de gånger Pool-försvarare tagit med handen i matcher mot Arsenal (Henchoz i FA-cupfinalen 2001) så var detta Arsenals tur att ha lite flyt. 4-2.
Nu defillerade Arsenal resten av matchen och man höll bollen inom laget på ett exemplariskt sett.
Ljungberg fick utgå på slutet och gamle Martin Keown fick visa upp sig några minuter.
Arsenal visade med en mycket stark andra halvlek att man ännu inte är uträknade. Tidningar och annat folk må ha ansett att Arsenal var nere för räkning, men om man var det så reste man sig definitivt på åtta.
En bra genomförd match efter en skakig inledning under den första hälften av första halvlek.
Ett konstaterande: Liverpools rykte som långbollspelande lag är besannat. Innan matchen hävdade en Pool-supporter att man nu minsann inte alls slog några långbollar på Owen och Emile Heskey. Må till viss del vara sant - en del av bollarna hamnade hos kantspringarna Kewell och El-Hadji Diouf. Det är tråkigt men sant. Liverpool är under de senaste säsongerna inte roligt att skåda. Visst kan de i vissa matcher blixtra till under korta stunder som när de gjorde 1-2 och under första halvlek i höstas då de spelade fin fotboll. Tyvärr för min storebrors del så är de ett relativt sömnpiller att beskåda. Lillebror är störst!
Det finns ingen mening att ha någon omröstning när det gäller matchens lirare. Jag är ganska säker på att de flesta är överens med mig på den punkten. Om vi hade det skulle Henry ändå vinna i storslagen stil efter sin magnifika uppvisning med ett hattrick i dagens match.
Nu kan man lugnt möta storebror vid påskmiddagen om en stund. Tack och lov!
Tack Arsenal för en fantastisk match!
