Ryggen åt United - Ryggdunk till Chelsea
Chelsea är idag ett mist lika stort hot mot Arsenal som Man U i Fotbollsengland. Men medan Londongrannen får rivalitet med glimten i ögat får klubben i norr nästan bara hat. Både från vår manager och från våra fans.
Varför spelar Chelsea Champions League-semifinal och inte vi?
Naturligtvis kan man göra det enkelt för sig. Vi släppte in tre mål på två matcher och två av dessa hade inte blivit mål om inte Jens Lehmann skött sig illa. Men jag söker något annat.
Det har gått mer än en vecka nu. Flera av oss vet ännu inte riktigt hur vi ska ställa oss till förlusten. Vi undviker tills vidare att gå in genom den dörren; i stället trycker vi fram sida 336 på text-tv ett par gånger om dagen. Likt en heroinist behöver sitt bruna pulver för att ta sig igenom dagen behöver vi se en tabell med namnet "Arsenal" allra längst upp för att inte bete oss tvivelaktigt mot vänner, familj och grannar.
Det är en tabell som vi vet talar sanning och just nu älskar vi den för det.
Egentligen borde jag väl tycka illa om Chelsea. Hade det inte varit för Roman Abramovitj hade jag antagligen inte behövt skriva den här texten.
Jämför med Malmö IF. När Percy Nilsson för ett antal år sedan upptäckte ett dolt fack i sin plånbok köpte han klasspelare i mängder.
Hockeysverige blev förbannade och muttrade saker som "jävla köplag", "ett lag utan själ är inget lag" och "här i Leksand satsar vi minsann på våra egna produkter".
När ryssen i somras presenterade nyförvärv på nyförvärv till sin nya leksak blev reaktionerna från personer i Man U- Liverpool- och Arsenalläger stora. Men inte så arga.
Det blev inte fotbollsengland mot Roman som det i Sverige tidigare blivit hockeysverige mot Percy.
Rivalitet mellan två Londonklubbar som Arsenal och Chelsea existerar naturligtvis. Men hat?
Jag kan inte gissa ert förhållande till Chelsea, dess spelare och dess supportrar, men mitt är en smula märkligt vågar jag påstå.
När jag och farsan förra tisdagen bevittnade nederlaget på Highbury slogs vi båda av hur lugna vi var efteråt. Inga nävar i bordet, inga desperata diskussioner om uteblivna straffar eller felaktiga offsideavblåsningar. Inga hårda ord mot Chelseaspelare.
- Jag önskar jag vore mer förbannad, sa jag till farsan som nickade och svarade:
- Det har nog inte riktigt sjunkit in ännu. Ilskan kommer nog senare.
Men den kom inte. Besvikelse fanns (och finns) men inte ilska.
Missförstå mig inte; jag önskar verkligen att matchen kunde spelas om och att det var vi som snart skulle slå ut Monaco.
Men jag gråter inte.
Hade det varit mot Manchester United som förlusten kommit hade säkerligen situationen varit annorlunda. Tveksamma situationer hade fortfarande stött och blötts och kuddar hade flugit i TV-soffan. Jag hade - som terapi - tagit fram min voodoo-nalle föreställande Alex Ferguson och hämtat husets allra vassaste nålar.
Med Claudio Ranieri är det annorlunda. Han har haft en tuff vår med ständiga spekulationer om sin framtid och i besvikelsen kunde jag ändå känna en viss glädje å hans vägnar. Jag vet, det låter otäckt och kanske lite äckligt men det var så det var.
Även Arsene Wenger verkar gilla Ranieri. Det var många glada miner de två tränarna emellan och efter matchen gratulerade Wenger Ranieri till semifinalplatsen. Hade samma hjärtlighet infunnit sig om det var Ferguson - och inte Ranieri - som stått bredvid?
Nej, så hade inte skett.
Även bland spelarna verkar finnas en annorlunda stämning när Chelsea står på andra planhalvan. Vieira och Makelele smäller på varandra men är snabbt framme och hjälper den nedsparkade upp på benen igen. Leendes.
När slutsignalen ljöd och förkunnade att Arsenal var utslaget ur säsongens Champions League hände inget kontroversiellt. Inget gruff, ingen låg kvar i mittcirkeln en halvtimme med tom blick. Jag tror Ashley Cole sparkade iväg bollen lite lagom frustrerat men mer var det inte. Arsenalgrabbarna klappade om Chelseagrabbarna och tackade för god match.
Det finns en hjärtlighet mellan Arsenal och Chelsea som inte existerar mellan Arsenal och Manchester United. Där snackar vi hat. Respekt vissa spelare emellan också kanske men inga vänskapliga kramar efter matcherna. Det går en röd hattråd rakt igenom. Wenger gillar inte Ferguson, Keown gillar inte van Nistelrooy och jag gillar inte skräniga Man U-supportrar.
När man slår sig i slang med en Man U-supporter blir stämningen ofta ganska otrevlig. Träffar man ett Chelsea-fan ger man gliringar till varandra och påminner om den senaste matchen. Sedan skrattar man, dunkar varandra i ryggen och tar en öl ihop.
På samma sätt kan jag tänka mig Wenger käka middag med Ranieri, och Keown diskutera politik med John Terry.
Jag tror att de flesta av Arsenals spelare hoppas att Chelsea går hela vägen i Champions League nu när de själva är utslagna.
Så gör i alla fall jag.
