Tottenham-Arsenal 2-2
Kontrasternas derby slutade 2-2 och poängen delades broderligt mellan lillebror och storebror. För storebror innebar poängen säkrad ligatitel medan lillebror troligen säkrade fortsatt spel i högsta ligan.
Innan matchen stod det klart att på de fem sista ligamatcherna skulle de räcka om Arsenal tog en ynka poäng för att säkra ligatiteln. Då förstod de flesta att det bara var frågan om i vilken match denna poäng skulle tas. Det blev till alla Gooners stora glädje redan i den första matchen.
Arsenals startelva bjöd inte på några större överraskningar. Backlinjen var den ordinarie efter att Cole missat ett par matcher på grund av skada. På mittfältet tog comebackande Ray Parlour hand om Ljungbergs plats till höger efter att dennes handskada fortfarande inte är helt läkt. På topp den givna duon Bergkamp och Henry.
Matchen inleddes med att Arsenal hade bollen och att Spursfansen gjorde sitt bästa för att bua ut spelarna, särskilt då Sol Campbell av någon för mig helt okänd anledning. Det bästa sättet att täppa till truten på motståndarsupporters är att göra mål och det gjorde Arsenal redan i den tredje minuten. En snabb kontring efter en Spurshörna slutade med en sublim passning från Bergkamp till en framstormande Vieira som stötte in bollen i bortre gaveln. 1-0 och nog kändes det som att det skulle bli svårt för Spurs att förlänga väntan på ett ligaguld till nästa match?
Halvleken fortsatte med att Arsenal spelade kontrollerat. Man lät Spurs ha bollen en hel del men släppte inte till några farliga chanser. Istället väntade man in rätt lägen för att gå till attack. Ett sådant läge dök upp i den 35:e minuten då ett fint uppbyggt anfall slutade med att Vieira spelade in bollen till en fri Pires som inte gjorde något misstag med vänstern. 2-0 och nu var nog de allra flesta övertygade om att ligan var i hamn. Inte ens i en annan dimension gör Spurs tre mål i en halvlek på detta Arsenal.
2-0 höll till halvleken och Arsenalfans över hela världen satt med ett leende på läpparna. Jag skulle väldigt gärna varit med och hört Wengers ord till laget i halvtid. Vad fasen säger man när alla vet att det är i hamn?
Den andra halvleken blev betydligt öppnare än den första och målchanser fanns åt båda håll. Redknapp tryckte in en reduceringsboll i den 62:a minuten men Arsenal borde absolut ha gjort ett tredje mål. Henry missade ett friläge och Pires sköt i ribban från öppet läge. Istället fick Spurs en lite märklig straff långt in på stopptid. Lehmann och Keane hamnade i lite knuff och bök och domaren valde att dömma straff. Keane säker straffskytt. 2-2 och Spurs räddade lite utav stoltheten men framförallt så innebar nog den räddade poängen att kontraktet definitivt är räddat. En förlust här och kanske att självförtroende och psyke hade hamnat långt under noll och man förlorat resten av matcherna också. Nu kan man spela lite mer avslappnat i avslutningen.
För Arsenal innebar segern klubbens trettonde ligaguld. Att säkra det på White Hart Lane är grädde på moset. Kul också för Spursfansen att äntligen få se Sol Campbell vinna ligan på "hemmaplan".
Någon buckla fick Vieira och grabbarna inte lyfta utan den kommer att delas ut till Arsenal efter matchen mot Leicester.
Det återstår nu 4 matcher av Arsenals säsong och frågan alla ställer sig nu är kan vi gå igenom hela säsongen utan en enda förlust i ligan? Det är något som spelarna verkligen siktar på så full satsning även i de återstående matcherna är utlovad.
Champions! Champions! Champions!
