It takes 115 years to be this good - Del 1 av 5
En trilogi i 5 delar om en resa till The Home of Football, Highbury, Arsenals hjärta. Om hjältar med glädjetårar, om tiotusentals fanatiska supportrar, dansande, flaggviftande och sjungande i 2 dagar för att hylla the Untouchables. "Stand up! For the Champions!", ekar fortfarande över norra London.
Stratford Upon Avon, Shakespeares hemtrakter.
Fredag eftermiddag och det engelska landskapet i all sin prakt sprider ut sig framför det lilla runda, vita, ornament-bebrydda kaffebordet där jag påbörjar den första delen av min berättelse om resan till Highbury och Arsenal.
Dagen till ära så står en pint engelsk lager framför mig och håller mig sällskap istället för den vanliga koppen kaffe.
"Är man i England så dricker man öl, Zoegas får ursäkta. Hoppas att denna nya ritual inte föranleder årets första förlust på lördag", tänker jag och tar en klunk av den kalla ölen.
Då man ser landskapet sträcka ut sig runtomkring så kan jag inte för mitt liv förstå Shakespeares mörka verk, hur kan man bli så dödsfixerad och bisarr i ett landskap som detta?
Jag själv påverkas helt annorlunda vid synen av detta fantastiska landskap, våren har blommat ut och är i sitt esse.
Fältet utanför café Cox´s Yard är fullt av gula blommor och harpaltar skuttar omkring och leker av glatta livet.
Vilket underbart ställe, vilken underbar tid.
På lördag ska jag få se Kapten Vieira lyfta bucklan, förhoppningsvis är vi då fortfarande obesegrade. Livet är underbart. Jag tar en klunk öl till.
Senare på dagen får jag skjuts av en engelsk kollega som kör ner mig från Stratford Upon Avon, förbi Silverstone och till ett litet samhälle som heter Buckinghamshire.
Här hittar jag ett vandrarhem ute på landsbygden, The Rose and Crown, där jag beslutar mig för att stanna över natten.
Inga problem med sömnen, jag vaknar upp tidigt med samma känsla som man hade på julafton när man var en liten grabb.
Klockan är inte mer än 6:30, men jag är för uppspelt för att sova mer, jag stiger upp och tar mig ner till frukosten.
En "Full English Breakfast" bestod av ett stekt ägg, 2 stekta baconskivor, 2 stekta tomathalvor, en stekt korv, en halv skiva blodpudding, en handfull stekta champinjoner och toast.
"Hur överlever det här folket med frukost som denna?"
Inte en tillstymmelse till fibrer i hela frukosten, det enda nyttiga var väl juicen man fick till.
Nåväl, jag ska inte förvandla denna dagbok till en kulinarisk redogörelse för maten i England, men det är anmärkningsvärt vilken skillnad det är i matvanor mellan oss och engelsmän.
Spenderar resten av förmiddagen med att skriva ner lite tankar i dagboken och kollar upp med Highbury om man får lov att ta med en videokamera in på arenan.
"I am sorry sir, but no cameras are aloud inside the stadium on match day", blir svaret från receptionisten på Highbury.
Min kamera är dock en liten modern digital sak och jag funderar på att ta den i innerfickan till Highbury trots förbudet.
En snabb half-pint senare sitter och jag sitter på tåget som tar mig till London.
Jag tar upp min rödkantade vackra biljett.
"Barclay Premiership, Arsenal-Leicester, North Bank Lower Tier", står det på den.
Match om bara 3 timmar.
En rysning av glädje och hög förväntan springer utför ryggraden och jag får en så kraftig gåshud att jag tror att huden ska spricka. Jag darrar till och råkar knuffa till den äldre damen som sitter bredvid mig på tåget.
Hon har sett min biljett och frågar:
"Are you going to the game?"
"Yes."
"Are you a Gooner?"
"Yes, from Sweden"
"Oh, really. Freddie is an amazing player, but my favourite is the young Spaniard, Jose Antonio. He is so cute, my niece has a major crush on him."
"Hehe, yeah, my wife as well."
"Unbelievable ey? They have gone unbeaten all season.
You know, it takes 115 years to be this good."
Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Det tar 115 år att bli så här bra.
Jag tackar för mig och lämnar den underbara lilla engelska Mary Poppins-tanten på tåget.
"I hope they win today, even though I am a Leeds-fan myself. It would be an amazing achievement", lyckönskar hon mig när jag stiger av tåget.
Väl framme i London och en tur på Central Line österut till Holiday Inn Express. Efter incheckning och en snabb upp-packning åker Arsenal-tröjan på.
Jag väljer att inte ta med kameran eftersom det var strikta regler emot att ha med sig kamera och vädret var så varmt så att skinnjacka inte var att tänka på.
Vill inte riskera att den beslagtas och utan jacka har jag ingenstans att stoppa undan den.
Synd, men minnet lever ju kvar i hjärtat trots allt, även om inte på en mpeg-film.
"Medlemmarna på Svenska Fans klarar sig nog, matchen sänds ju på TV", tänker jag och stänger dörren till hotellrummet.
Nåväl, iväg till tunnelbanan igen, lämnar West Ham-kvarteren i östra London och tar Central Line västerut till Holborn Station. De vanligtvis blå-grå-vita tunnelbanetågen såg ut att vara rödmålade på insidan då jag bytte tåg till Piccadilly Line norrut och siktet inställt på Arsenal Station.
Varenda vagn var fullproppad med Arsenal-supporters med matchtröjor och flaggor vajande.
Jag stiger på närmsta vagn och hör ett gäng killar sitta och sjunga "Champions, Champions, Champions! Weeee are unbeeeeeatale, unbeatable".
Man kan inte annat än le, underbart!
Jag lämnar Arsenal Stadion bakom mig och tar ett par steg ut i solljuset på Gillespie Road i norra London.
Gatorna är fullpackade med människor, stora som små, gamla som unga. Alla är klädda i rött eller bortatröjfärgen gult.
Gatorna kantas av stånd som säljer allehanda Arsenal-souvenirer, halsdukar, T-shirts, nålar, flaggor.
Jag ser några poliser på hästrygg längre fram, men som stämningen är här idag så misstänker jag att de inte kommer att få mycket mer att göra än att ge vägbeskrivningar för förstagångsbesökare på Highbury.
Från fönstrena på de vackra viktorianska bostadshusen hänger Arsenal flaggor, handdukar och vimplar.
100 m från ingången till North Bank.
Jag stannar upp och bara njuter, vinden har tilltagit något och en lätt bris som får flaggorna att vaja änmer, sveper över Gillespie Road som sträcker sig utmed Highbury's North Bank, vädret är perfekt, blå himmel och strålande solsken.
Om 40 minuter ska jag få se strålande, perfekt fotboll också.
"Någonstans längre fram på gatan ligger Highbury, någonstans därinne sitter just nu Henry, Vieira, Sol, Ljungberg och de andra och förbereder sig inför matchen. Så här nära har jag aldrig varit mina hjältar. Idag ska vi festa och fira Arsenal, Undisputed Champions of England. The Immortals. The Unbeatables.
Smeknamnen är många på Arsenal idag och märkligt nog verkar ingen minnas det gamla smeknamnet från Grahams tid, Boring, Boring Arsenal.
Är det något Arsenal inte har varit i år så är det tråkiga."
Framme vid porten som leder in till North Bank. Hjärtat bankar, jag darrar. Jag tar ett djupt andetag och går in.
Fortsättning följer i den andra delen i trilogin i fem delar om en Gooners resa till Highbury.Del 2.
