It takes 115 years to be this good - Del 2 av 5
Första stegen på Highbury. Första stegen på North Bank. Avspark närmar sig.
Det här är den andra delen i trilogin i fem delar om en Gooners resa till Highbury.
Jag lämnar min biljett till damen i kassan och går igenom porten.
En vakt står och kollar allas väskor, men är upptagen med en tjejs ryggsäck då jag går förbi honom.
"Attans! Jag hade lätt kunnat få in kameran om jag hade den med mig...Nåväl, ingen mening att gråta över spilld mjölk."
Köper ett matchprogram och går in på arenan och befinner mig i hallen under Lower Tier på North Bank.
Glädjen och förväntningen som ligger i luften är så tjock att man nästan kan ta på den.
Idag är främlingar bröder, alla på Highbury älskar varandra och alla dyrkar Arsenal.
Alla som är här idag är här för att fira, sjunga, hylla och dyrka de fantastiska hjältarna i vårt Arsenal. Idag är Arsenalspelarna och Wenger inget mindre än gudar. I ordets sanna bemärkelse.
"Vi ska snart få se Gudar äntra gräset på Highbury", tanken på att snart få se Vieira, Henry, Reyes och de andra känns overklig. Det känns nästan som en utanför-kroppen upplevelse. Så absurd är tanken. Så stora är spelarna idag. Mer än människor. Gudar.
30 minuter kvar till avspark och jag letar upp "Block 7" och trampar upp för trapporna.
Märkligt tyst det blev så fort man kom in i trapphuset, man kunde fortfarande höra "Champions! Champions! Champions!" eka från hallen nedanför, men alltljud verkar dämpat och distanserat.
Ända tills jag kommer upp till läktaren och tar ett steg ut på North Bank Lower Tier för att leta upp rad PP och sittplats 154.
Rött. Rött. Gult. Rött. Rött. Flaggor. Signaltutor. Målade ansikten. Mer rött. Vajande flaggor. Sjungande tusentals fans.
Samt en liten klick blått längst ner i hörnet på Clock End, där Leicester-fansen har blivit samlade.
Highbury ser ut som ett stort rött-gult hav och där är så mycket människor att de klumpas ihop till en stor enhet. Idag är vi en.
"Stand Up! For the champions! For the champions, stand Up!", ekar över läktarna och 76.000 händer sträcks upp mot himlen då Arsenal i röda champion T-shirts springer ut på planen för en sista uppvärmning innan match.
Sången övergår i ett öronbedövande vrål då Henry som siste man springer ut på gräset.
Spelarna börjar trixa med bollar fram och tillbaka och Jens Lehmann och Graham Stack hittar en plats vid hörnflaggan vid North Bank, precis där vi sitter och Gramham börjar kasta bollar till Jens för att värma upp honom.
Uppvärmningen avslutas med ca 10 minuter kvar och spelarna springer ut i omklädningsrummet igen.
Aldrig har förväntan och spänningen varit så här stor. Jag darrar i hela kroppen av glädje och fanatisk dyrkan av spelarna jag just fått se värma upp.
Sångerna avlöser varandra. Allt från "Champions! Champions! Champions!" till "Unbeatable, unbeatable, we are unbeatable", ljuder över Highbury och jag stämmer in i sången för allt vad min hals mäktar med.
5 minuter i 3 kommer Leicester ut på planen och spelarna presenteras i tur och ordning. Varje namn som läses upp möts av ett rungande "WHOOOOOOOO!!?" av de glädjeyra fansen på läktarna.
Paul Dickov drar med sig lite jubel då han ju har ett förflutet i Arsenal.
Målvakten Ian Walker får ett rungande "BUUUUU!!!!". En gång Spurs, alltid Spurs, förmodar jag. Om man nu inte heter Sol Campbell förstås.
"La, la, la , la Sol´s a Gooner" ersätter Walkers bu-välkomnande och nu kan vi se Arsenal stå i spelargången på storbildstv:n.
Sången går återigen över till ett vrål då spelarna en efter en springer in på Highbury.
Spelarna presenteras en efter en och Vieira, Ljungberg, Pires, Henry och Bergkamp får sina sånger sjungna allteftersom de presenteras.
"Stand UP! For the CHAMPIOONS!" Drar återigen igång då spelarna intar sina positioner och avvaktar domarens signal för avspark.
Så sparkar man då äntligen igång matchen och lyckan är total. Nu jäklar ska vi vinna den här matchen och fixa århundradets bedrift i engelsk fotboll.
Matchen startar som vanligt med ett massivt spelövertag för Arsenal, jag som sitter på North Bank ser mest spelet från en bra bit bort eftersom det mesta av spelet sker på Clock End sidan. Trots det så ser man förvånansvärt bra även från ena kortsidan.
Intressant att få se Arsenal spela när man inte blir begränsad av zoomknappen på kameramannens videokamera.
Man ser tydligt hur mittfältet täcker upp för våra offensiva ytterbackar och när Cole går upp på vänsterkanten och Pires eller Vieira tar ett steg bakåt och ut mot kanten för att täcka upp luckan.
Arsenal skapar en hel del chanser trots att avsluten inte är de skarpaste man sett från Gunners i år. Spelmässigt känns det ändå som att det är en ordentlig uppryckning från de senaste tre matcherna.
Det kan vara det enorma trycket och stämningen från läktaren som gör matchbilden så otroligt mer fartfylld och actionladdad än vad man ser på Canal Plus sändningar på tv hemma.
Jag skiter ärligt talat i vilket, i min värld, på Highbury North Bank är matchen fantastisk. Många chanser och en löjligt laddad publik ramar in den här festen perfekt.
Sedan händer det som inte fick hända. Efter ett fint ryck från Leicester kommer ett inlägg mot närmaste stolpen från min sida sett och där dyker Paul Dickov upp och nickar bollen över en sprattlande Lehmann.
"NEJ!" Vad i hela världen hände nu? Första attacken och det såg inte ens speciellt farligt ut. Varför tog inte Lehmann ner den?
Sångerna på North Bank byts för en stund ut mot ett sorl av besvikelse. Oron sprider sig över läktaren och enstaka människor här och där lyckas klämma ur sig hejarop i stil med " Go Gunners, for f**ks sake!"
Den chockartade stämningen är dock snart över och sångerna börjar snart avlösa varandra igen. Freddie har ett bra skott som resulterar i "We love you Freddie, because you got red hair..." dundrar loss över Highbury igen. Sångerna avlöser varandra då 38.000 på läktarna hjälper fram Arsenal mot ett förlösande 1-1 mål.
Första halvlek rullar på och vi får en aningen besvikna och oroliga gå till halvtidsvila med ett 0-1 underläge.
Jag lämnar min plats och går ner till nedervåningen under pausen och tar en öl, träffar på några killar och vi är alla överens om att trots underläge så finns där ingen större anledning för oro, vi har legat under förut, vi vänder det här.
"Henry will score within 10 minutes", säger en kille.
Hans kompis fyller i med: " He´d better, otherwise we might loose this one".
Jag rättar honom och säger: "No way, mate. There´s not a chance in hell we are going to lose the last game of the season. Not while I am here, I won´t let it happen. WE won´t let it happen."
De andra höll med mig till 110%, nu skulle vi tamej 17 sjunga Arsenal fram till seger idag. Allt annat var otänkbart.
Vi delade på oss med ett rungande "CHEERS" och brast ut i "Undefeatable"- sången då vi traskade mot läktaren igen för andra halvlek.
Fortsättning följer i den tredje delen i trilogin i fem delar om en Gooners resa till Highbury.Del 3.
