It takes 115 years to be this good - Del 3 av 5
Halvtidsvila och underläge 0-1. Ett gäng Gooners har precis skålat för att vi ska sjunga och fira fram Arsenal till seger i säsongens sista match. "Henry will score within 10 minutes", sa en Gooner i halvtid. Dags för andra halvlek.
Då var det dags för avspark i andra halvlek och våra hjältar går ut med 0-1 i baken, men nu skulle här minsann sjungas och vrålas tills vi satte åtmistone 2 bollar bakom Walker innan 90 minuter hade gått.
Domaren blåste i pipan och Arsenal drog igång i ett rasande tempo. Allsvenskan känns verkligen som en B-liga i jämförelse med dessa gudalika jättar från London N5.
"Kan bero på att jag på grund av lokalpatriotism stöder Elfsborg av alla lag, men hur som helst så är det en otrolig skillnad i spel."
Knappt hann andra halvlek börja innan Cole fann sig mitt i straffområdet och hade en ypperlig chans att göra 1-1. Hela Highbury stod upp och skrek av blotta chansen att vi skulle få se 1-1 målet så här tidigt. Men vad händer? Han blir neddragen i skott ögonblicket!
Nog för att jag sett övriga matcher på TV tidigare i år, men det där var den mest solklara straff jag nånsin sett. Det bara MÅSTE bli straff!
Domaren höll med mig och pekade på straffpunkten i 47 minuten. JAAAAAA! Nu jäklar!
North Bank kokade. Highbury kokade.
Henry var lugnet själv. Helt otroligt hur man kan vara så kylig när 38.000 människor står och vrålar för full hals runtomkring och han vet att ALLA tittar på honom och förväntar sig mål. Lägg sedan till x antal miljoner TV-tittare hemma i sofforna som tittade med minst lika stor spänning och krävde en kvittering.
Som sagt. Highbury kokade, stormade och i stormens öga stod lugnet. Henry. Guden.
Han lunkade fram mot bollen i makligt tempo och sätter bollen hur säkert som helst i målvaktens högra hörn!
"OH! MYYYYY! GOOOOOOOD! 1-1!!!!!".
Highbury skakade i sina grundvalar och jag var återigen rädd för att Upper Tier skulle rasa ner över oss av trycket på läktaren ovanför.
Sin vana trogen sprang Henry efter målet ut mot hörnflaggan och kramades om av sina lagkamrater vid North Bank, precis nedanför där vi satt!
Makalöst!
Sagolikt!
Mål efter 2 minuter in i andra halvlek, nu skulle vi vinna det här!
Ett monotont mässande drog igång:
"THIERRY HENRY! THIERRY HENRY! THIERRY HENRY!
Glädjen var total! Jag hade fått se guden göra mål på North Bank på Highbury. Kunde livet bli bättre?
Efter 1-1 målet såg Leicester ut som ett slaget lag och det kändes som bara en tidsfråga innan 2-1 skulle komma.
Jag hann tänka att det måste vara otroligt svårt för Leicester-spelarna att hitta självförtroende och motivation tillräckligt för att stoppa ett Arsenal med segervittring och som var på plats denna lördag för att vinna ligan obesegrade och att vinna matchen för alla jublande fans på läktarna. Mission Impossible!
Det visste Leicester-spelarna, de hade aldrig någon egentlig chans.
Sångerna avlöste varandra och min hals började kännas otroligt öm och jag började få svårt att hänga med i sångerna, min röst hängde inte med helt enkelt. Men detta till trots sjöng jag av allt min hals mäktade med, det gick inte att göra annat.
Känslan av att vara med och heja fram Gunners tillsammans med alla dessa underbara Gooners var omöjlig att motstå.
"I can´t see, I can´t see, I can´t see Chelsea anywhere!!!
"Stand Up! For the Champions! Stand Up! For the Champions! Champions! Champions!
Sedan i 66:e minuten hände det. Bergkamp med bollen strax utanför straffområdet, som nedanför North Bank såg ut som om det hade infesterats av en svärm arga, blåa bålgetingar. Men så, en lätt chip med högerfoten rakt igenom getingsvärmen och där kommer Kapten Vieira från ingenstans och möter bollen perfekt, en lätt rundning av Spurs-Walker i målet och bollen rullas enkelt in i öppen bur!
Om Highbury kokade och stormade efter Henrys 1-1 mål så fullkomligen exploderade världen runt omkring mig efter detta fantastiska mål! Vilket mål! Vilken helt underbar, gudalik, sagolik passning från Dennis!
"Vieira, oh oh, Vieira oh oh oh oh! He comes, from Senegal! He plays for Arsenal! Vieeeeira oh oh, Vieira!"
Sången dundrade högt över Highbury och Tottenhamfansen på London N7 måste ha kännt varje ord från sången som heta nålar som flög över norra London då Arsenal firade sin otroliga triumf!
Kapten Vieira hade gjort mål i säsongens sista match, ett mål som kunde betyda segermål och definitivt faktum var nu att vi skulle gå obesegrade!
Unbeatable! Untouchable! Uncatchable! Unbelievable!
Jag hade haft turen att få se BÅDE guden Henry göra mål och nu även Kapten Kung Vieira. Om sanningen ska fram så minns jag inte mycket mer av matchen, jag befann mig i ett så totalt lyckorus och det kändes som jag svävade fram på mina Goonerkamraters sånger och hejarramsor.
Jag såg Ljungberg vara nära att göra mål åtminstone vid två tillfällen under andra halvlek och sången till hans ära ljöd över läktarna:
"We love you Freddie, because you´ve got red hair, We love you Freddie, because you´re everywhere, We love you Freddieee...you´re Arsenal through and through!"
Ljungberg verkar vara mäktigt populär här i London, av alla tröjor jag såg under min vistelse så måste Ljungberg nr 8 ha varit den vanligaste spelartröjan jag såg. Jag tror inte att folk härhemma fattar hur stor stjärna vår Freddie faktiskt är i England.
Jag vet inte hur hans insats såg ut via TV-bilderna, men från North Bank så gjorde han återigen en kanonmatch, många fina löpningar, passningar och han var ett ständigt orosmoment för stackars Leicester-försvaret.
Resten av halvleken gick tiden otroligt fort, jag ville inte att matchen skulle ta slut. Nånsin. Men klockan hörde inte mina böner utan tickade obarmhärtigt mot sitt slut.
Jose Antonio sjöngs in av läktarna och som alltid fick han ett varmt välkomnande. Likaså Keown mässades fram då han började värma upp i slutet.
"KEOWN! KEOWN! KEOWN!"
Jag tror inte att några fyrverkerier smälldes av vid slutsignalen, eller bomber! Men av ljudnivån att döma så hade det inte märkts om man så smällde av ett smatterband handgranater på Highburys gräs.
Ljudnivån var så öronbedövande att det nästan övergick till att bli knäpptyst, om ni förstår vad jag menar. Det var precis som att min hjärna sa åt mig att stänga av hörselsinnet för att ljudnivån blev för hög.
Nu skulle det firas och bucklan skulle presenteras. Spelarna lämnade plan och folk började bära in diverse pallar och byggklossar som snabbt byggdes ihop till det välbekanta podie där Arsenal inom några minuter skulle stå och bli firade av Highbury-läktarna och media.
Under tiden som podiet byggs ihop dyker ett namn upp på storbilds-skärmen:
"ROBIN VAN PERSIE"
En civilklädd figur tar några steg ut på planen från spelargången och vinkar. Robin van Persie är på plats och möter för första gången publiken på Highbury.
Ett rungande jubel möter hans vinkning och jag känner en rysning komma över mig. Vilket mottagande vår nya, unga holländare får. Kan knappt vänta tills nästa säsong då vi får se honom i Arsenal-tröjan för första gången.
Minuter kvar tills Vieira lyfter bucklan...
Fortsättning följer i Del 4.
