En Gooner´s Dagbok - Abstinens
En Gooner´s abstinensfyllda tankar under Silly Season efter ett EM med överraskningar och besvikelser och bevis på att Spindelmannen finns.
Sommar? Bah! Det sägs att solen alltid lyser men som det har sett ut i Borås de senaste veckorna så är det så att man tvivlar.
Våren har för länge sedan gjort processen kort med Kung Bore, vinterns härskare. Men sommaren är envis i år och håller oss på sträckbänken.
"Sommar? Då ska man dricka kaffet på balkongen, finns det nåt bättre än kaffe på morgonen, varför är inte kaffe med i kostcirkeln?", undrar jag med ett leende och går barfota ut på balkongen.
Det tar inte lång stund innan fotsulorna känns som isbitar och jag huttrar så att jag spiller kaffe över hela det betongprydda balkonggolvet. Sommaren har fortfarande inte nått den nödvändiga mognadsgraden för att kunna värma mig klockan halvsju på morgonen.
"Juli? Sommar? Bah!"
Slagen och huttrande går jag in i värmen igen och bänkar mig framför laptopen för att knappa ner en förhoppningsvis efterlängtad dagbok till medlemmarna på London N5.
Enda problemet med den annars så vackra svenska sommaren är att det är den enda tiden på året då man inte får se Arsenal spela sin fantastiska fotboll.
Nu har det gått över två månader sedan jag var på Highbury och såg våra underbara hjältar ta hem ligan, obesegrade. Känns som ett annat liv redan, så länge sedan sist och jag känner abstinensen göra sig påmind starkare och starkare för var dag.
Tar en klunk av Zoegas ekologiskt odlade nya kaffesort, tittar på kaffemuggen. Brun, med en relief av Arsenals klubbmärke i mörkt brunt.
Dricker kaffe ur rätt mugg, men vad spelar det för roll? Ingen match idag. Ingen match igår. Ingen match inom synhåll.
Hungern efter Arsenals vackra fotboll gnager som ett vilddjur på min själ varje fotbollsfri lördag och hela min essens skriker efter befrielse från denna till synes eviga tortyr.
Efter att ha läst inlägg på North Bank vet jag att jag inte är ensam med att behöva stå ut med denna tortyr. Tanken lindrar något, tänker jag och laddar DVD-spelaren med "The Untouchables".
EM avslutades för en tid sedan med oväntade Grekland som vinnare. EM är i all sin storhet utan tvivel en fantastisk fotbollsfest. Men det är inte Arsenal.
Att EM i fotboll skulle lindra min abstinens efter Arsenal kan liknas vid att försöka lindra en skottskada i buken med ett bubblande glas Samarin. "Samarin gör magen snabbt glad igen", säger reklamfilmen.
Lätt att säga om man inte hade haft en kula djupt inborrad i magtrakten.
Matchen mellan Frankrike och England skulle bli en av juvelerna i årets EM och när dessutom 5 Arsenal spelare skulle vara på plan samtidigt (6 om vi räknar Wiltord) så var det upplagt för en fotbollsfest som jag, trots min abstinens för det riktiga Arsenal, såg fram emot.
Men Santini lyckades med konststycket att kväva allt som liknade bra fotboll från de franska superspelarna och Henry blev som "ett lejon i en bur", som Bobby uttryckte det.
Frankrike, med 3 Arsenalgudar på plan och diverse andra superspelare i det franska laget spelade mediokert, långsamt och tråkigt. Precis som årets upplaga av Spurs, får man hoppas.
Sol Campbell och Ashley Cole visade dock varför Arsenal har ett av Premier Leagues bästa försvar. Det var väl enda behållningen av matchen, som skulle ge min abstinens lindring.
Tack för det, Santini. Vi ska nog visa dig hur man lirar fotboll när du kommer på besök till Highbury.
Min största behållning från årets EM-fest var ändå Ashley Coles uppvisning i kvartsfinalen mot Portugal. Man njöt av varenda närkamp med Ronaldo, varenda offensiv rusning på vänsterkanten, varenda tackling, varenda steg.
Denna dag visade Ashley Cole upp för världen vilken helt fantastisk ytterback han är. Och han är vår. Underbart.
Nu gissar jag att ett flertal av läsarna tycker att jag är helt ute och cyklar då jag reducerar EM till inte mycket mer än en tillfällig, meningslös lindring för den tortyr som jag känner i avsaknad av Premier League. Men jag bryr mig inte, det här är min dagbok, mina känslor.
Min son, som numera hunnit bli 9 månader, kryper omkring på golvet hemma i lägenheten i norra Borås i en rasande fart, undersökandes varenda vinkel, kabel, stereodel och dammråtta han kan lägga vantarna på.
Kan knappt hålla mig innan han blir tillräckligt gammal för att lira boll med farsgubben, nåja, får väl avvakta tills han åtminstone kan stå upp själv, antar jag.
"Men ska du bli en ny Henry så ska det börjas i tid, eller hur?", säger jag till honom och rullar en boll till honom. Han tittar på bollen och sedan på mig med samma glada, intresserade ansiktsuttryck som alltid, inte en tanke på att sparka till bollen, men det kommer senare hoppas jag innerligt.
På tal om det, en sak som har förundrat mig länge är vår underbara, otroliga, fantastiska Henry. Adjektiven räcker liksom inte till för att beskriva denna fransman.
När jag var en liten växte jag upp med serietidningshjältar som Fantomen, Stålmannen, Läderlappen (som Batman hette på min tid) och den störste av dem alla: Spindelmannen.
Jag levde mig in i dessa hjältars äventyr så starkt att jag nästan trodde, eller hoppades, att de fanns i verkligheten.
Serietidningshjältar är allt som vi normala människor skulle vilja vara. Hjältemodiga, osjälviska, starka, snabba.
Trots alla odds emot sig så segrade dem till slut över skurkarna.
Hur illa det än såg ut i början på tidningen så stod ändå Spindelmannen som slutlig segrare över Dr Octupus, Green Goblin eller någon av de andra pesterna som ständigt försökte förstöra min hjältes liv.
Men, med åldern så växte man tråkigt nog ur fantasin, förhoppningen att min hjälte faktiskt svingade runt i nät i New York bleknade och man fick motvilligt inse att det inte finns folk som kan klättra på väggar, flyga, bli osynliga eller vad det nu var för krafter hjältarna besatt.
Man blev vuxen helt enkelt. Missförstå mig rätt. Spindelmannen är fortfarande den största hjälten genom tiderna, men jag har fått inse att han inte finns i verkligheten, tyvärr.
Men så såg jag Henry göra tre mål på Liverpool, några dagar senare gjorde han 4 mål på Leeds och en tanke slog mig.
"Henry är Spindelmannen".
Henry är verklighetens version av serietidningshjältarna. Han är mannen som har extraordinära krafter.
Henry är mannen som räddar oss då allt verkar gå åt pipsvängen. I matchen mot Liverpool såg det ut som att nordborna skulle fullända den svartaste veckan under förra årets säsong genom att ge oss stryk på självaste Highbury efter att genomlidit två svidande förluster mot Manchester United och Chelsea.
Men då kom Spindelmannen svingande över hustaken och nätade 3 mål. Arsenal var vinnare igen, tack vare Henry aka Spindelmannen.
Tanken på att superhjältar faktiskt finns och är i allra högsta grad levande i form av spelare som Henry värmer i dagar som dessa då högsommaren påminner mest om November-rusk.
Dagar då abstinensen och saknaden av Arsenal gör det svårt att andas stundtals.
I dagar av Silly Season och Peter Wennman.
Snälla, ge mig ett plåster fulltankat med Premier League fotboll, eller ge mig ett piller som låter mig sova i en månad.
Om det vore möjligt vore det match mot Everton imorgon.
