En ny redaktör kliver in i spelet
En östgöte kliver in i leken som Arsenal-redaktör. Tillåt mig att introducera mig. Jag heter Magnus Falk, Linköpingsbo och är 37 år. Jag hoppas på att bringa lite glädje, historia och göra allt vad jag orkar för att få till fred på jorden, eller något åt det hållet. Jag tror på den gyllene treenigheten Wenger-Vieira-Henry och mitt liv är kantat av Arsenal.
Mitt liv som Gooner tog sig början runt 1971-1972 och har under åren accelererat. Att vara Gooner, Gunnersfan, Arsenalare, Highbury-are, Arsenalfan under mer än 30 år har inte varit det lättaste i världen skall sägas. Under Wengers period har det varit lätt skall tillstås, då har man kunnat titta uppåt i tabellen, glädjas åt en sjuhelsikes massa mål, begåvas av toppspelare som Vieira, Bergkamp, Henry och glädjas åt titlar, titlar och åter titlar. Kompisar har avundsjukt betraktat hur flaggskeppet från Highbury inte bara gått upp jämsides, utan även skjutit ett par bredsidor och sedan seglat iväg som tätfartyg och lämnat de andra bakom som små utombordare. Man gläds åt detta, rycks med, sover gott och drömmer bra.
Men som life-long Arsenal-fan har man också upplevt helvetet under 70-talet, när Bertie Mees trupper helt plötsligt inte vann något mer, stjärnorna försvann och laget placerades i något trofélöst vacuum. Laget hamnade på 16-17:e plats och gladde få förutom de mest inbitna. Man kunde vara glad om laget dök upp bakom Leif Larsson och LG Björklund i Tipsextra och kunde vara glad om inte Bengt Grive somnade under matchen. Trôk-fotboll spelades.
Men så kom en liten förändring i och med tre FA-cupfinaler och Terry Neills regim. 3-2 matchen mot ManU är fortfarande en av mina absoluta största stunder. Man anade att något var på gång. Men så går fanstyget och säljer av med Brady och Stapleton och det blir en kraftog antiklimax de närmaste säsongerna.
Jag lyfte igen med George Graham. En av mina absoluta idoler Charlie "Champage-Charlie" Nicholas fick avgöra ligacupfinalen och början på Gunners stora tid har börjat.
Michael Thomas och säsongen 1991 är klassiker liksom 1993 och 1994.
Det som inte var klassiskt var sättet de vann på. One-Nil to the Arsenal gick upp på alla tänkbara hitlistor och det var väl bara ett under som gjorde att inte Lasse Stefanz gjorde en cover på den. Grahams fantastiska förmåga att sopa undan allt vad lirare hette var enorm. Limpar kom, sågs, segrade och kapades. Nä, in med Faxe, Eddie McGoldrick, David Hillier och så fyll resten av laget med mittbackar. Tänk er; i truppen hade Graham samtidigt Adams,
O Leary, Adams, Keown, Bould, Linigan, Morrow, Marshall, Pates. 8 Mittbackar. Vi pratar gödsling och VM i mittbackar. Vi tackar gud för Smith, Wright och Merson.
Nåväl, jag ser dock tillbaka på George Graham som mannen som förde tillbaka äran till klubben. Som förde tillbaka troféerna. Som talade om för världen att Gunners är att räkna med igen. Nu regerar Arsène och let him rule.
Som ny skribent på Arsenal-sidan kommer jag att ägna mig en del åt historiska tillbakablickar. Bland annat kommer jag att giva mig hän åt Trophy Room, där jag på ett euforiskt och orgasmiskt sätt kommer att beskriva hur det gick till när Gunners tog sina 13 ligaguld, sina FA-cuptitlar med mera. För den vetgirige finns det säkerligen något att hämta där.
Vidare kommer jag likt mina kollegor att ägna mig åt krönikor till höger och vänster och ibland brista ut i funderingar om vad som är skönt och vackert i världen.
Jag utgår kallt ifrån att om ni har synpunkter eller åsikter på mina skriftstycken så finns kontaktadress på hemsidan att tillgå.
Jag tillbringar mina dagar i ett samhälle utanför Linköping, kallat Sturefors, med sambo och två barn(8 och 1år gamla). Båda barnen är Arsenalfan. Sommaren 2002 tog jag med sonen på pilgrimsvandring till Highbury. Vi pryder säkert en och annan vägg i japanska hem, med tanke på antalet kort som togs på en far och son i Arsenal-mundering vandrandes runt arenan. .
Nåväl,nog om mig. Let us play some ball.
