Arsenal 5 - Middlesbrough 3
Tangerat rekord och Arsenal presterade fotbollsporr på Highbury.
Säsongens första hemmamatch och första gången för denna säsongen som man bänkade sig i soffan för att se Arsenal "live" (var tvungen att banda matchen mot Everton). Det alla snackade om inför matchen var rekordet. Skulle The Gunners tangera Nottingham Forest rekord med 42 raka matcher utan förlust.
Det var inte utan att man var lite nervös inför matchen då Parlour ju var tillbaka på Highbury. Man har ju lärt sig genom tiderna att hjältar som kommer tillbaka till sin gamla arena kan ställa till det ordentligt. Inte skulle väl Razor lyckas med det?
För några år sedan fanns det en musikstil som kallades jungle-techno. Musikstilen kanske finns kvar vad vet jag. Musikstilen kunde identifieras med sina snabba beats och tunga bas. Precis så vill jag beskriva Arsenal i första halvlek. Som jungle-techno helt enkelt. Arsenal höll i taktpinnen och det gick undan! Om det nu funnits någon dirigent som dirigerat jungle-techno så hade han inte hunnit med i tempot som Arsenal drog igång på Highburys för övrigt underbara gräsmatta. Det var till och med så att vi kunde ha gjort tre mål på en chans vid ett tillfälle då Ljungberg, Reyes och någon till bombarderade Schwarzer i Middlesbroughs mål. Trots detta dröjde det till drygt halva första halvlek innan Reyes hittade Henry med en underbar långpass och Henry lobbade vackert som om han inte gjort annat. Inte ens en blick var mål eller målvakt befann sig. Bara en iskall lobb in i mål och Henry presenterade sig för första gången i målprotokollet denna säsong. Garanterat inte den sista gången. Arsenal rullade vidare inte i det furiösa tempo som i början av matchen men man hade ett underbart grepp om matchen och Middlesbrough kom knappt över halva plan. Gjorde dom det så var det garanterat att de inte kom in i straffområdet. Totat Arsenal-dominans. Sen kom kallduschen. Första målchansen för Middlesbrough och första målet. Det var Jobs som gjorde det med ett hårt skott bakom Lehmann. Äcklig effektivitet skulle man kunna kalla det. Trots detta kände i alla fall jag mig ganska säker i soffan. Med den dominans som Arsenal visat upp så skulle man få in mer mål i andra.
Så rätt man kan ha ibland, men ändå så fel.
På 10 minuter i andra halvlek hade Middlesbrough gjort ytterligare två mål. 1-3. Två grova misstag av Cygan och Lehmann bäddade för dessa två mål. Tre målchanser och tre mål. Vad var på väg att hända? Lite av skadan reparerades dock efter dryga minuten då Bergkamp visade att matchen fortfarande levde. 2-3. Skönt. Wenger insåg dock att läget ändå var ganska allvarligt och bytte in Pires istället för Ljungberg som försvunnit något i andra halvlek efter att ha varit riktigt bra i första. Nu var det som den berömda ojdå-vi-håller-på-att-förlora-växeln lades i. Som Henry säger i en reklamfilm som visas flitigt i England. Va-va-voom sa det bara. Pires fick smörpass av Henry som fick smörpass av Reyes som fick smörpass av Bergkamp och det stod 3-3. När producenten valde att visa repris på målet och man satt och njöt i soffan med en klunk Falcon Pilz i munnen så kom nästa mål. 4-3, Reyes! Om uttrycket tillåts så var det ståfräs hemma i soffan. Nu var man nöjd. Det var inte Arsenal och framförallt inte Henry som ville mer. Mer blev det. Ett mål i 90:e minuten från Va-va-voom och matchen var totalpunkterad och Steve McLaren så helt förstörd ut på bänken. Underbart!
Fortsätter detta spelet på onsdag mot Blackburn så är rekordet vårt. 42 matches and still counting.
