Det var mitt fel
En krönika om självinsikt, katharcis, hybris och framtiden ur en mycket urskuldande krönikörs synvinkel
Det är mitt fel. Jag medger det och kryper till alla kors som finns i världen. Utanför Linköping finns det en massa korsningar, jag kryper till dem både framlänges och baklänges, rullandes och med min dotter trehjuling. Det är mitt fel att segersviten är bruten, att vi bara fick en poäng mot Bolton och att Reyes svit är bruten. Jag
visste det så fort jag skickade in artikeln i veckan om Arsenals och Reyes svit att detta skulle jag inte ha gjort. Jag hypade dem. Klar hybris. Självfallet tappar Gunners poäng och Reyes gör definitivt inte mål. Det brukar bli så när man får hybris och tror att allt gott varar för evigt. Att livet är en dröm, att man seglar på moln och att Gunners kan fortsätta vinna precis hur läge som helst. Det är mitt fel.
Men hur kunde jag tro det? Allt var ju skrivet i stjärnorna. Sibyllan hade siat om det. Kristallkulan var framme, man hade kunnat läsa det själv. Mot Fulham tappade vi spelet och det var tack vare en icke-straff, som Gunners fick tag i matchen och sedan sprang ifrån med 3-0. Fulham höll uppe spelet väl och Gunners fick inte igenom kantspringet. Mot PSV var det etter värre, då täckte hela PSVs backlinje upp och självmålet var gåvan till oss framgångsstinna Gooners.
Men hur kunde jag tro att José Antonio Reyes skulle fortsätta göra mål? Eller trodde jag det? Var det en förhoppning eller ett rent önsketänkande. Reyes är ingen naturligt sharp-shooter. Han har inte vräkt in mål i Spanien eller i spanska ligan.Han är en helt fantastisk spelare men ingen naturligt skarprättare. Om han gör 10-12 mål i år, så är det klart över förväntan. Vi förväntar oss att Henry gör runt 25 och Pires, Ljungan, Bergkamp och Reyes ligger runt 10.Inte sant?
Jag krälar i stoftet av min egen hybris. Jag tänder ljus och jag gör avbön. Fan,Magnus, hur kunde du skriva denna hyllning. Det var förutbestämt att det skulle gå käpprätt åt tajgan i Sibirien. Ni vet, känslan man får när man sitter framför TVn och vet att om man tittar så går det inte. Under straffläggning så håller man för ögonen, byter kanal eller gör vad somhelst för att inte se. När jag tittar så brukar det gå riktigt riktigt illa. Jag vet inte vad det beror på. Kan det vara något genetiskt? Som liten så gjorde jag det enda rätta, jag svalde huvudet och bytte kropp, men det har alltså inte funkat. Det måste ligga i generna.
Det som är det värsta är att det kan vara en nedåtgående trend, kan vi vara på väg mot första förlusten sedan Chelsea ifjol? Kan det vara så illa, kan det vara så, är livet så orättvist, så fasnasfullt? Vad måste offras? Nu måste vi hålla uppe spelet, nästa match mot Manchester City är grymt viktig. ManCity som enkelt spelade ut Palace i helgen, med en Anelka i slag. Sedan Rosenborg. Lätt match. Viktig match. Vinst där och nästa omgång är klar. Norrmännen slår vi. En mumsbit. En laxmacka.
Men är det egentligen så förskräckligt när man väl tänker efter? Gunners tappade två poäng i ligan. Laget har spelat 46 raka utan förlust i ligan. Vi har 6 1 0 och 22-8 i målskillnad på årets 7 matcher. Laget har spelat propagandafotboll. Fyra-fem man kan göra mål. Henry är i form, Reyes är i form, Ljungberg är på gång, Pires är på gång. The iceman ser ut som en 20åring. Sol är snart tillbaka. Backlinjen ser stabil ut. Lehmann har gjort årets tavlor redan, sedan är det stängt.
Kolo har varit stabil. Ash är världens bästa vänsterback. Lauren gör det han skall. Cesc är bara för jäkla bra och Vieira är tillbaka. The king. Silva springer och springer, som en duracell-kanin Nej, trots min hybris, så lyfter vi blicken och springer iväg med alla titlar som finns. Tjohej.
