En Gooner's Dagbok - Green Goblin, återkomsten
En bruten tumme. En blivande Young Gun's första fotbollsträning och hur en Gooner kan känna glädje efter att United vinner i Champions League med 6-2.
"Med stora krafter följer stort ansvar.
"De visdomsorden var anledningen till varför min hjälte när jag var barn, Peter Parker, drog på sig sin rödblå sparkdräkt med matchande röd huva och gav sig ut i nattens New York i jakt på skurkar under alias "Er vänliga kvarters-Spindelman".
Att hänga upp inbrottstjuvar och allehanda superskurkar snyggt upprullade i nätpåsar från New Yorks lyktstolpar är inte bara hans plikt, det är ett ansvar.
Med stora krafter följer stort ansvar.
Förstår du?"
Till svar möts jag av min sons frågande stora mörkbruna ögon.
"Bla-da-da-goey-taaa...da."
Har glömt bort 1-åringars språk för ungefär 32 år sedan. Jag utgår ifrån att han förstod varje ord.
"Nu när du har lärt dig att gå så innebär det att DINA krafter har ökat och med det följer även för dig ett större ansvar. Därför ska vi idag träna på att undvika stora, dräglande, sinnes-slöa Premier League-backar. Jag ska idag jaga dig och ditt jobb är att undvika mina attacker. Dagens övning utförs helt utan boll.
För att göra övningen mer trovärdig ska jag i dagens session ta på mig rollen av Danny Mills, värre bärsärk finns inte i Premier League. Förstår du?"
"Daaoa-da-ta-ba!"
Bra. Han förstår. Sagt och gjort, ut i köket. Plitar ner "Mills - 18" på ryggen med en svart OH-penna och rakar skallen med en lånad hårtrimmer.
Skakar ur 2 brus-Alvedon och lägger de på tungan.
"E ru eredd?", ropar jag, med vitt skum rinnande utmed mungipan, ut till vardagsrummet där min son står beredd inför dagens fotbollsträning iförd Arsenal-matchdräkt från huvud till tå, inga Nike-dojjor dock, de tillverkas inte i storlek 19 av någon märklig anledning.
Jag noterar hur märkbart svårt det är att prata med Alvedon bubblande i munnen. Hursomhelst så ger det och min nyrakade skalle den skrämmande effekt som jag vill uppnå hos min 11,5-månader gamla son.
Han skriker till av blandad förtjusning då jag kommer stormande och dräglande ut från hallen och in i vardagsrummet. Han förstår instinktivt att han måste undvika detta monster som ersatt hans far till varje pris. Jakten går motsols runt vardagsrumsbordet och jag noterar hur snabb han är trots att han måste ta stöd av bordet mestadels. Ett varv. "Han skrattar så han kiknar, precis som Henry när han mötte Mills, det bådar gott", tänker jag då tredje varvet inleds.
Jag närmar mig honom och ser min chans att klippa honom stenhårt med en sax över vaderna. "Bara ett jämnfota skutt med dobbarna före och grabben har lärt sig dagens läxa".
Jag hoppar. Men i hoppögonblicket hinner jag i ögonvrån se grabben dyka in under bordet (eller kröp han över? det gick så fort, hann inte se) och försvinna. I ett försök att parera den plötsliga undanmanövern känner jag en blixtrande smärta i min högra tumme.
Smärtan från högertummen gör att mina ben viker sig och jag känner min kropp falla handlöst framåtstupa ner i tresitssoffan där en soffkudde dämpar mitt fall.
"Vad hände?", tänker jag samtidigt som ögonen tåras av smärtan och kudden färgas vit av Alvedonskum. "Slog jag tummen i min egen vad?"
Jag visste redan svaret. Ja, jag hade lyckats drämma in tummen i min egen vadmuskel och stukat (brutit?) den i processen. Det sista jag minns av den dagens fotbollsträning är min bultande högertumme och den rödvita ryggtavlan av min son då han triumferande och jollrande vaggade ut i köket för att berätta för sin mor hur han fintade Mills så att han blev liggandes kvar, gråtande med huvudet i soffkudden. Precis som Henry gjorde förra året, fast det var ju vid hörnflaggan, men nog grät väl Mills även den gången?
Detta var i fredags. Sitter nu på Borås lasarett och väntar på att tummen ska röntgas. Ett oidentifierbart ben har trätt fram där svullnaden lagt sig och det ser ut att sticka ut i en högst märklig vinkel från benfästet där tummen går från att vara tumme till hand.
Hade tid 11:45, men sedan när har tidsbokning spelat någon roll för svenska sjukhus? Varför ens bry sig? Här sitter man nu. 1.5 timme i väntrummet och fortfarande inte ett spår av nån läkare. Läkaren är säkert United-fan. Jag har Arsenaltröjan på mig. Jag blir inte röntgad idag.
Har tänkt ut storyn iallafall. "Jo, du förstår, herr läkare, vi skulle bestiga Mont Blanc förra veckan och vi upptäckte att vi saknade säkringskrokar, men män som vi är, så bestämde vi oss för att bestiga berget utan säkerhetslinor. Vi friklättrade berget och det såg ut att gå vägen, tills jag tappade fotfästet vid 3700 meters höjd och störtade handlöst 200 meter ner i en isklyfta. Jag har legat där, fastkilad sen i fredags och jag tror att jag eventuellt har brutit något i tummen". Japp, den storyn är bättre än Mills-storyn. Speciellt om han är United-fan.
United vann med 6-2 igår. Rooney gjorde 3 mål i sin debut. Fanstyg.
Man har mått lite smågodis under inledningen av årets säsong då vårt försprång till United har ökat likt Christian Olssons trestegshopp för varje omgång. Klart man mår gott när United går dåligt, vilken Gooner gör inte det?
All 4-1. Togetherness. Unbeatable.
Underbart för en Gooner. Men hur kul är det att vinna hela tiden om man inte har en värdig motståndare att mäta sina superkrafter med?
Hur länge hade Spindelmannen varit superhjälte om allt han fick slåss mot var cykeltjuvar och snattare?
En vecka. Max 8 dagar.
Man måste ha lite superskurkar att verkligen mäta sina krafter mot, annars blir det tråkigt i längden. Meningslöst. Boring.
Vi blir återigen Boring Boring Arsenal. All 4-1.
Men Chelsea då? De hänger ju på i toppen?
"Hmmnjae, jovisst, kanske det", man skruvar på sig lite. Det känns ändå inte rätt. Chelsea är ingen riktig superskurk.
Det är en av de där skurkarna som Spidey slår i början på ett avsnitt, innan den stora skurken kommer in i storyn. Chelsea är superskurken som har nån slags rysk superdräkt som gör dem super, men under Terminatorski-dräkten är de en vanlig, tanig liten normal tönt. Inget "riktigt" hot. Ingen riktig superskurk. Potential? Javisst, men vi behöver vår ärkefiende tillbaka. Vi behöver Doc Ock, eller Green Goblin.
Därför blev jag glad, så här dagen efter, över att se liveuppdateringen från Uniteds match igår ticka iväg likt ett tiebreak i Wimbledon.
1-0 Giggs. Kul för den gamle gubben. 2-0 Rooney. 3-0 Rooney.
Svetten pärlades. 3-1. GO Finkelbacke! 4-1 Rooney. Oboy, Shrek var ju snäll i filmerna? 4-2 mer finkel åt folket!
5-2 Rude Ruud, vem annars?
Igår var min vanliga analys efter en match som United vunnit: Tur. F-n. Typiskt.
Det där vanliga tugget som man med en slags omedveten instinkt genast tänker då United vinner.
Men efter snart 2 timmar i väntrummet har jag fortfarande inte sett till nån United-läkare, men jag har sett sanningen. Här är den:
"Fan vad gött att United är på gång igen! Grattis till Rooney! Vår ärkefiende är tillbaka i full kraft! Green (Red?) Goblin har återvänt från de döda. Ladda nätskjutarna och kemtvätta sparkdräkten. Vi ska påsa superskurkar igen! Yipey!"
Förresten, har Norge superskurkar? Det vet vi ikväll.
