En Gooner's Dagbok - Inte en vanlig dag
En pirrig dagbok innan match. Om att förlora 1 miljon och att vinna 100. Om irrationella tankar i en Gooners huvud 6 timmar innan avspark.
Löven utanför mitt vardagsrumsfönster målar upp en brun vägg som förgrund till en himmel som så här på morgonen faktiskt ser rödaktig ut. Skum färg på himlen denna morgon. Har Belsebub vaknat? Jag undrar i en stilla tanke om inte kollegan Falk ändå var något på spåren i sin utmärkta krönika ur en humlas perspektiv.
Himlen ser olycksbådande ut. Onaturlig. Satanisk?
Har inte fått en sovmorgon sedan min son kom till världen drygt ett år sedan. Kan inte säga att jag saknar att vakna upp med baksmälla klockan 13:30, som var mer än vanligt då man fortfarande var en suktande, småkåt singel på jakt på Borås uteställen.
En brun söndag i Borås, Arsenal spelar match ikväll. Dricker kaffe ur Arsenalmuggen. Brunt.
Planerar en sista golfrunda innan den mörka obarmhärtiga hösten sätter in ordentligt och man tvingas putsa golfklubborna och ställa in de på förråd för vintern.
Helst skulle jag vilja ta med grabben, men 1 år gammal kanske är lite för tidigt. Gav honom järn-trean att träna med igår, för att se om talangen fanns där.
En fullsving i hallen och den IKEA-inköpta hall-lampan var ett minne blott.
Grabben har talang, helt klart.
Men han får inte följa med för mamma, "sorry grabben, kanske nästa gång."
En dryg vecka sedan såg vi ut att mista ett 100-miljoners kontrakt på jobbet om vi inte samlade resurserna och utförde ett underverk för att lösa situationen.
Med en fantastisk insats från folk i teamet så lyckades vi med det omöjliga. Vi löste situationen. Kunden nöjd. Fantastisk lagprestation i ett närapå omöjligt scenario och en signatur på 100-miljonerskontrakt som resultat.
Vi fick en tårta som tack för hjälpen.
Dagen efter spelade Arsenal mot Aston Villa. Otrolig match ur Goonerperspektiv. Det bästa så här långt. Gooners i hela landet hyllade laget som spelade den "bästa fotbollen i världen".
I veckan som gick lyckades samma team på jobbet ta beslut som genererade en förlust på ca 800.000 kronor. Ett idiotbeslut och vi blev stående med närapå 1 miljon i skrot på bakgården.
Samma team som veckan innan räddade 100 miljoner gör ett idiotmisstag och köper skrot för 1 miljon.
Samma dag spelade Arsenal en medioker match mot Panathinaikos. Lyckades ändå göra två mål på bortaplan i Champions League och enligt receptet för framgång i CL så tog vi med oss 1 poäng från Grekland. Vinn hemma, ta poäng borta. Då är vi i final om ett halvår.
Åter till jobbet. Hur kunde ett så urbota dumt beslut tas?
Enkelt, precis som spelarna i Arsenal så lever folk i vår organisation under enorm press. Saker måste ske snabbt, kunden är i fokus och ibland händer det att misstag görs. Pressen tvingar fram det. Vi är trots allt bara människor.
Men det är ok att göra miljonkronors misstag när man i de allra flesta fall drar in 100 miljoner.
Spelarna i Arsenal är också bara människor. Att kräva 100-miljonerskontrakt av dem varje match är orimligt. Det är omänskligt.
Ok, vi förlorade 1 miljon. Nästa vecka drar vi in 100 miljoner. So What?
Ok, vi tappade poäng mot grekerna. Ikväll krossar vi United. So what?
Min ödmjuka åsikt är den att det är ok att ha förväntningar på sitt lag, men man måste vara realist. Även om jag liknade Henry med Spindelmannen i en tidigare krönika så är det faktiskt så att han inte är superhjälte. Han är en människa, med alla brister som medföljer. Detsamma gäller övriga i Arsenal. Även Lehmann.
Lehmann. Trots hans idiotiska beteende på plan ibland och en del vansinniga misstag som han tyvärr samlat på sig under sin tid i Arsenal så är han bara människa.
På sin fritid centreras hans liv runt familjen, en fru och två pojkar, som Jens säger hjälper honom att förbereda sig inför matcher.
Han har ett hus i Totteridge, ett stenkast från Wengers hus.
Han är en kärleksfull far, han går och lägger sig 10 varje kväll, han är renlevnadsmänniska, han dricker inte kaffe, eller ens cola och har aldrig varit inne på McDonald's.
Privat är han ödmjuk, tystlåten och en fantastisk människa. Människa. Han är en människa och de misstag som görs är just p g a det. Han är bara människa.
Så tänkte jag minsann inte direkt efter matchen i Onsdags, men vad 17, lite perspektiv har aldrig skadat någon.
När jag axlar golfbagen för att bege mig ut i höstrusket tänker jag på hur fantastisk fotboll är. Speciellt för oss som följer våra lag med sån kärlek och entusiasm.
Dagar som denna när, hur säker man än låter i bantring med motståndarfansen, känner hur nerverna sakta kryper upp och lägger sig utanpå huden ju närmare kick-off man kommer.
Spänningen är så hög så att man nästan sitter och darrar av förväntan.
Varenda hårdkokt supporter i landet, från bägge lägren, ber idag till alla gudar i mänsklighetens historia från Grottbjörnens totem till Jesus från Nasareth om lycka i kvällens batalj.
Alla hoppas och ber knäna blodiga för en seger, samtidigt skulle varenda kotte vara nöjd med ett lika resultat. 0-0. 1-1. Status Quo.
Aldrig har ritualerna inför match utförts med sådan noggrannhet och känsla.
Soffkudden puffas upp och luftas för att bli så perfekt som möjligt.
Vattnet som ska drickas efter 34 minuter in i matchen destilleras på morgonen och läggs in på kylning några timmar innan match.
Vilken tröja ska på? Ska jag ta min gamla JVC-tröja, förra årets Inter 0-3 tröja, eller årets gulfula Nike-monsterkreation?
Ska man köra utan tröja och måla en kanon på bröstet?
Det vi kan göra det gör vi, för en förlust vore katastrof, inte bara att laget förlorar. Vår själ skull få sig en ordentlig törn och dessutom skulle vi få stå ut med hån från motståndarlägret. Klarar man det?
Min svåger kommer hem till mig ikväll, stor Unitedfan, han vill säkert tatuera in Cantona på ryggen, men min syster förbjuder honom.
Vad händer om United gör 2-0 och han hånflinar? Får han ölen i huvet eller en rundspark över vardagsrumsbordet? Eller biter jag mig i tungan så att den blöder?
Familjefriden ligger i vågskålen.
Jag hänger upp mina Arsenalflaggor i vardagsrummet, tänder rödvita ljus. Min fru ska få ha Arsenaltröja på sig, likaså min son. Arsenal-CD ligger laddad i CD-spelaren. Svåger ska känna att han är i fiendeland så fort han ringer på dörrklockan. Kanske han håller inne med eventuella gliringar då.
Kanske ska pynta ett baseballträ med Arsenal-logon och lägga upp framför mig på vardagsrumsbordet med texten: "Argument" på?
Lugnar mig själv med yoga och ett paket cigaretter för att klara av att kasta liknande gliringar mot honom när Reyes hänger upp en i krysset bakom en gråtande Carrol i United-målet.
Min svåger är dubbelt så tung som jag, han kanske har en United-batong i innerfickan inför kvällens drabbning, vad vet jag?
Tar inga risker. Glädjevrål sker i soffan, hånfnittret får jag gå ut på balkongen för. Kanske en granne står där och flinar han med?
Innan jag avslutar dagens dagbok får jag be om ursäkt till alla läsare för mina frispråkiga mörka tankar ovan. Men de måste ut i luften, kanske känner någon igen sig?
