Motståndare: Manchester City - Music Lovers
Efter Rileys egna lilla match med drakarna, så drar det nu ihop sig till Carling Cup.Cupen som inget betyder. Kan inte Riley döma? Vi förflyttar juniorlaget till Manchester. Tygstaden igen? Är djävularna lösa? Nope, idag tar vi fram skivsamlingen...
Vi konstaterar att det ligger ett tungt täcke över Gunners förlust mot Sir Belsebub och hans hantlangare, the little goat Mike Riley. Efter 49 matcher, så blev det en förlust.
Sir Satans ansikte dryper av soppa. En riktig soppa. Man kan undra om Sir Baals feja verkligen fick soppa. Hans ansikte har normalt sett en dylik nyans.
Nu är det dags för korpcupen och mer Manchester. Fy och ve.
AW sätter juniorlaget på bussen.De får eget busskort och får chansen att provsitta de stora grabbarnas platser. Dags att åka till City of Manchester Stadium. Spänn fast säkerhretsbältena. Har ni med er busskorten och lunchboxarna?
Gunners möter nu the Blues. Varför kallas laget the Blues? Är det för att de har blåa dräkter? Det kan man tro, men så är självfallet inte fallet. Jag menar titta på lagets tröjor på 60- och 70-talet. Var det överhuvudtaget något blått i de dräkterna? Nej grabbarna spelade i klassiskt randigt, rött och svart.
Nej, laget kallas the blues för att laget konstant har bestått av jazzgossar och bluessångare. Historiemässigt, så gjorde Duke Ellington ett par matcher i manchesters färger. Dizzy Gillespie var högerback och Putte Wickman en av de första klockrena högerbreddarna. Även idag så är grabbarna fulla av jazztrumpeter, som lägger sordin på tillvaron. Här finns trumpeter, fagotter och andra blåsinstrument. Det är det första kriteriet som Manchester City tittar på när man värvar en spelare. Trodde ni att de hade scouter ute på fotbollsmatcher? Nej, där lär ni inte hitta några ManCity scouter. de finns på musikskolor, orkesterdiken och på trånga jazzpubar. New orleans lär vimla av scouter. Robbie Fowler uppträdde ju på en julfest i Liverpool med jazztrumpet, men hamnade i Leeds helt felaktigt innan han landade i Manchester. Han pustade ut. Putsade sin trumpet och sågs spela ett glatt solo i ett av förortspubarna. Och om ingen visste det så är Nicolas Anelka en alldeles förträfflig saxofonist.
Nåväl, vi lägger musiken på hyllan. Lägger dock på en liten jazzig skiva,som snurrar i bakgrunden och ägnar oss åt Carling Cup. Manchester City har genom åren varit ganska framgångsrika och jag ämnar ta er igenom deras lucka och framgång.
* 1970 hade ManCity ett fantastiskt lag. Efter att ha vunnit ligan 1968, vann man FA-cupen 1969 och tog både Cupvinnarcupen och Ligacupen 1970. Laget tränades av gamla Gooners - självfallet- Joe Mercer och Malcolm Allison. Med stjärnor och bluessångare som Joe Corrigan, Francis lee, Mike Summerbee, Colin Bell, Tony och Mike Doyle, Tommy Booth, Tony Book etc, så spelades en fenomenal snabb och rapp fotboll. Laget slog ut Southport, Liverpool och Everton, QPR och så ärkerivalen Manchester United i semin. I finalen väntade WBA, the Baggies.
WBA tog ledningen genom Jeff Astle, men Mike Doyle kvitterade innan fagottspelare Glyn Pardoe avgjorde i förlängningen.
* 1974 nådde laget finalen. Denna gång var de kändare spelarna Joe Corrigan, Francis Lee, Rodney Marsh, Colin Bell. Laget hade en enklare väg denna gång och slog ut Walsall, Carlisle, York, Coventry och så Plymouth i semifinalen. I finalen väntade Wolves, men en härlig duo i Ken Hibbitt - som förmodligen hade världens genom tiderna längsta polisonger. De hängde som rullgardiner nedför kinden på honom. Till detta hade han ett fantastiskt skott. - och John Richards, en riktig måltjuv.
Wolves tog ledningen genom just Hibbitt, men Colin Bell kvitterade med ett kanonskott. I de skälvande minuterna avgjorde just Richards på sedvanligt manér. Wolves vinnare.
I ManCitys annaler står det dock skrivet att man hade stulit nothäftet för mittbackarna och de såg skapligt förvirrade ut. Richards utnyttjade det och skrek "Moll" "dur" hela matchen. Han fick en halstablett och en guldmeldalj efter matchen.
* 1976 var laget tillbaka vid rodret igen. Corrigan imål igen, Mike Doyle, Peter Barnes, Dennis Tueart, Willie Donachie, Joe Royle, Alan Oakes, Dave Watson. Man hade mött Norwich, Nottingham, ManUtd(4-0seger),Mansfield och Middlesboro innan Newcastle stod för motståndet i finalen.
Newcastle hade bland andra den magiske Malcolm McDonald i laget.
Men ManCity var starkast. Man vann med 2-1 efter mål av trumpetarna Peter Barnes och Dennis Tueart.
Sedan har det varit fattigt för jazzgossarna. Det var en semifinal 80/81 när Liverpool blev för svåra. Gunners slog dem i en kvartsfinal 77/78, 1-0(mål av Liam Brady),78/79 vann Southampton i kvartsfinal. 87/88 vann Everton mot dem i kvarten och 94/95 vann Crystal Palace mot dem i kvarten.
Ifjol blev det respass för Bluessångarna i fjärde omgången mot ett lag som älskar korpcupen, Spurs.
Gunners har mött the Blues i ligacupen vid fyra tillfällen. Gunners har aldrig förlorat. Senast var det 1990/91, då vi vann på Maine Road. 2-1, mål av Perry Groves och Tony Adams.
Såså, det blev mycket siffror och bakgrund. Jag låter Kevin Keegan avsluta detta med att spela upp ett trestämmigt ackord på sitt handklavier. Robbie Fowler tar upp sin klarinett och Sylvain Distin, välkänd saxofonist lurar i bakgrunden. Music, maestro, music!
