En Gooner's Dagbok - Att förlora ett svärd
Om bitter eftersmak och om att fokusera om. Ett kinesiskt idiom på vägen.
Kom precis hem från jobbet där man fick stålsätta sig mot alla "glimten-i-ögat"-glada kollegor som i vanlig ordning måste få utrymme att utdela en radda verbala käftsmällar efter en förlust som i Söndags.
Jag måste någonstans unna de det. Vi förlorade. De vann. Klart som korvspad att de njuter. Det hade jag gjort också.
Likväl som de hade hittat allehanda ursäkter för att förklara sin förlust om det hade varit den motsatta situationen.
Man kan argumentera och spy gallsoppa över varandra hur länge som helst. Man kan kalla motståndarspelare för träsktroll, Jolly Jumper och anabolastinna rastafari-offer.
Men hjälper det?
Ja, en stund. Men högst tillfälligt. Känns bra att kasta skit över motståndarna ett tag efter en bitter förlust som denna var.
Inte för att vi förlorade utan på sättet vi förlorade. Ett faktum som även United-fans kan hålla med om. Domsluten gick deras väg.
Men att kalla Riley köpt och i fickan på SAF är väl att gå lite för långt? Visst, han är likt många av sina kollegor, totalt inkompetent och svag. United fick fördel av hans beslut i Söndags och man vann matchen p g a det.
Men någonstans måste ändå Gooners lägga det bakom sig och gå vidare.
Jag fick utlopp för mina känslor på söndagskvällen ackompanjerat med alldeles för många Staropramen. På måndagsmorgonen var jag inte bitter längre.
Det är kanske så man ska göra för att bli av med aggressioner efter en förlust. Ut med skiten en gång för alla och gå sedan vidare.
Köp en boxboll. Kasta dart mot en utskrift av Rooney. Gå i kloster.
Gör vad du behöver göra så att du kan gå vidare nångång.
Glöm aldrig, men gå vidare. Den enda som förlorar på att älta i bitterhet är du.
49 matcher obesegrade. Av 50 matcher så har vi förlorat 1.
Smaka på det.
Ta en stund till. Smaka på det igen. 49 matcher utan förlust i Premier League.
"Kyparn, hoppa över min Entrecote, jag tar en obesegrad svit på 49 matcher istället. En friterad banan med sirap och glass också tack."
Sweet.
Den tanken, om man låter den sjunka in, är enormt tillfredsställande. Skit samma om det tog slut på ett lite orättvist sätt. Någon gång måste det ju ta slut, det visste vi ju.
Varför förvandla århundradets prestation och Arsenals största bedrift till något så bittert?
Det känns lite som Lehmanns idiotgrej i straffområdet på White Hart Lane förra året. Totalt onödigt.
Med handen på hjärtat så har vi ju faktiskt haft tur på vägen med domslut också, annars hade vi förmodligen aldrig gått så länge utan att förlora.
Så det tog slut. So What?
49 matcher obesegrade. Hela förra säsongen och lite till. En sådan prestation kommer förmodligen aldrig mer att upprepas i Engelsk fotboll.
2 dagar efter "Skandalen i Manchester" och en bitter eftersmak ligger fortfarande och surnar i många Gooners svalg, en bitterhet som skulle få en rot ingefära att framstå som rena sockervaddet.
Jag hatar ingerfära och jag hatar att vara bitter. Jag är i grunden en positiv människa och jag totalvägrar att gå och älta detta längre.
Unitedfans får tråka mig bäst de vill.
Jag är så förbannat stolt över vad Arsenal har åstadkommit under de senaste säsongerna så jag vägrar låta en inkompetent idiot som Riley förstöra den känslan för mig.
Det är han inte värd. På långa vägar.
Jag hoppas att fler Gooners kommer till denna insikt så att vi och laget kan lägga söndagen till handlingarna och se framåt.
Jag vill avsluta dagens dagbok med ett kinesiskt idiom, "Ke Zhou Qiu Jian" som betyder ungefär "Sätta sitt märke".
Det berättar om en man som skulle korsa en flod på väg till marknaden för att sälja grödor från familjens skörd. Det var en resande marknad och mannen hade dagen på sig att sälja sina grödor annars skulle chansen vara borta och skörden skulle gå förlorad.
Halvvägs över floden tappade han sitt svärd från båten och det tunga svärdet sjönk ner mot botten. Mannen tog snabbt upp sin fickkniv och markerade med ett X i båtrelingen den exakta platsen som han hade tappat svärdet.
När han var över på andra sidan floden gick han ner i vattnet och letade efter sitt svärd på platsen som han hade markerat i båtrelingen.
Han letade och letade tills solen gick ner då han insåg att han inte kunde hitta sitt svärd i nattens kalla mörker. Han insåg då också att han hade spenderat all tid på att leta efter det förlorade svärdet och marknaden var nu borta.
Mannen hade spenderat all tid på att dumdristigt försöka leta upp sitt förlorade svärd istället för att se framåt, åka till marknaden och försörja sin familj.
Han hade vägrat ge upp och letat efter svärdet på helt fel ställe.
Vi kan välja att bortse från det egentliga målet, att vinna ligan och Champions League och istället fortsätta att leta efter vårt förlorade svärd.
Vårt svärd, vår obesegrade svit är förlorad, sluta leta efter det och se framåt istället.
På marknaden säljs det Champions League-titlar och Premier League-bucklor.
Dit ska jag. Resten får göra som de vill. Jag tror Wenger redan är på väg. Han vet när svärdet är förlorat.
Eller så kan man välja att vara lika korkad som bonden i idiomet och leta efter svärdet som vi aldrig kommer att hitta igen.
Det är borta.
Lev med det.