Gästkrönika: Arsenal, ständigt detta Arsenal
En härlig, känsloladdad gästkrönika skriven av en av våra unga Gooners på London N5. Om kärleken till ett lag och skillanden mellan att "heja" och att fanatiskt älska sitt lag, passionerat.
Dags att vakna, även fast jag har lov så måste jag snabbt upp och gå in på Newsnow och allt vad det heter. Varför? Varför måste jag kolla alla händelser DIREKT när jag vaknat och fått upp ögonen när jag ändå suttit uppe till långt efter midnatt kvällen innan och det sista jag gjorde då var, just det; kollade nyheter om Arsenal. Inte har det väl hänt något spektakulärt i natt?
Att "heja" på ett lag är en sak, att vara fanatisk är en annan. Jag är fanatisk trots min unga ålder (17 år). När man väl är där, blir man där för evigt, även i motgångar. Förövrigt något jag inte har fått någon större erfarenhet av än så länge.
Första gången jag kände den riktiga kärleken till Arsenal var så sent som 1999 då jag för första gången besökte Highbury. Innan dess hade jag, som man säger, "hejat" på Arsenal i sisådär 6 år. Det är en klar skillnad att heja på ett lag och att älska ett lag, tro mig.
Sen 1999 har man alltså varit fast. Många har samma känslor som mig vad det gäller Arsenal, men hur? Hur kan man känna så mycket för en klubb som ligger så långt borta men ändå så nära? En fråga som är näst intill omöjlig att svara på, eller? Tänk efter lite, varför älskar du vårat lag? Vårt Arsenal.
I medgångar gör det en glad, i motgångar mindre glad. Detta får man leva med, är man fast så är man. Det går inte att släppa, Arsenal är något jag och en mängd andra fanatiker tänker på dag ut och dag in. På dagarna tänker man alltid på klubben. Hur kommer elvan att se ut i nästa match? Vem spelar jämte Vieira? Vem blir nästa nyförvärv? Det går helt enkelt inte att släppa dessa och andra liknande tankar. På nätterna så drömmer man, om vadå? Jo, nio gånger av tio är det om detta Arsenal. Drömmarna kan vara helt otroliga, men det är inte det som räknas, vad som räknas är att man även då tänker på, ja, just det; ARSENAL FC.
Självklart får man sina idoler som fanatiker (eller vanligtvis innan man blivit fanatiker), vilka mina är tror jag inte ni som läser denna krönika tycker är intressant, därför nämner jag inga. Men även idolerna dyker upp i mångas drömmar och dagliga tankar. Tänk att få träffa "pip" en dag osv. Tänk att ALLA inom Arsenal är helt vanliga människor, som du och jag, men ändå dyrkar vi dom över allt annat på denna jord. Hur kan det bli på detta viset? Svara mig, hur kan det bli såhär?
Något konkret svar på de frågorna kan ni glömma, jag kan inte säga några svar i alla fall så ha inga förhoppningar om att hitta några i denna krönika. Endast spekulationer.
1999 var det alltså som jag fastnade för Arsenal, det är bara fem år sen men under dessa år har det hänt en hel del. Dock har inget hänt som fått en att tänka om, och det kommer aldrig att hända heller. Arsenal är Arsenal, Arsenal är laget, laget i mitt hjärta. Så är det, och kommer alltid att vara. Hur fastnade det då där? Det går som sagt inte att veta riktigt, det börjar med favoritspelare, det slutar med fanatism. Så här kan det gå för vem som helst och det "värsta" är att man aldrig vet när som det verkligen blixtrar till. Alla neutrala kan väl försöka hitta just er favoritspelare, sedan kolla in laget lite och se fall det fastnar i hjärtat. Ungefär så fungerar det till en början.
Vad är då egentligen en vecka utan Arsenal för mig? Inte mycket. En helg utan Premier League är ingen vanlig helg. Det drar ner väldigt mycket på den riktiga "helgkänslan". Den ena av de två dagarna (Lördag/Söndag) ska man bänka sig framför TV:n för att se sitt lag spela, laget är Arsenal. Man kommer alltid förberedd till TV:n, sådär en kvart innan match. Kaffet puttrar och Arsenal-tröjan lyser rött, underbart. Detta är något man ser fram emot hela tiden, en ny match med laget i hjärtat.
.Matchen börjar, denna gång möter vi Aston Villa hemma på The Home Of Football. Tidigt mål i baken och där sitter man och skriker som en galning, varför? Nervös blir man, men snart får man se att vi radar upp chans på chans och kvitteringen kommer genom Pires. Det går en lättnad genom hela kroppen, fortsätt såhär, fortsätt!
Tvåan kommer strax innan paus och man kan andas ut. Nu är allt som det ska, vi leder och vi dominerar. Helt säker kan man dock inte känna sig förrän Pires dyker upp och sätter sitt andra för dagen. Vilket mål vi gör, tänk att våra gubbar kan spela så snyggt, ojoj. Matchen lider mot sitt slut och man börjar redan längta till nästa match. Så ser varje vecka ut, man längtar och längtar. Jämför det med julafton som barn, tänk att få längta så varje vecka, underbart! Är man den som bara "hejar" på något lag så kanske man kollar tidningen dagen efter och upptäcker att laget vunnit, men inte bryr man sig mer om det? Där är en stor skillnad med att vara fanatiker jämfört med att heja på något lag, som fanatiker bryr man sig. Mer behöver jag inte säga.
Nehe, nu får det vara nog. Nu har jag varit borta från alla Arsenal-sidor alldeles för länge, nu har jag fullt upp. Må väl och tänk på att vi nyligen slagit ett mäktigt rekord, ett rekord rakt in i historieböckerna!
