North London Derby - Historien om rivaliteten
Inför North London Derby rullar vi ut ett riktigt krönikespel med en serie av fullmatade krönikor. Först ut av dessa är en krönika som belyser den fantastiska historien om rivaliteten mellan Gunners och Spurs. Eller som sången säger "Let me take you by the hand and lead you to the streets of North London"
Vi har bläddrat i historieböckerna och med förvåning sett att motsättningarna mellan Spurs och Gunners går långt tillbaka i tiden. Jag blev så förvånad när jag läste det att jag blev tvungen att sätta mig ned och äta ett litet äpple.
För detta är fascinerande.
Visste ni att fejden mellan Spurs och Gunners har sin uppkomst i slaget vid Waterloo 1815. Just det Waterloo, som ABBA sjunger om och där Napoleon Bonaparte, den lille korsikanen, blev slagen och förödmjukad av Wellington. Men vad hände egentligen?
Jo den lille Napoleon(1,40 hög med komisk hatt) kom med hela sin armé för att sätta engelsmännen på plats. Men Wellington ställde upp kanoner och sköt skiten ur lill- killen. Napoleon blev fly förbaskad, men gav upp och det är vid kapitulatonen den klassiska kampen tar sin början. Napoleon kom med en vit fana och skrek "Damn you Wellington with all your Gunners". "Who is this little hotspur?" sa Wellington. Man bär iväg den 140 höge Napoleon som frustade "Damn you Gunners"."I hate this hotspur". svarade Wellington
Napoleon fängslades på Sankta Helena och kom aldrig ut igen. Utifrån Atlanten hördes sedan "Come on you Spurs" i flera år. Fiskarna var vansinniga och sedan dess ogillar alla fiskar också Spurs, speciellt sardiner och tonfisk som simmar omkring för glatta livet i Sargassohavet.
Sedan har denna bittra tvekamp gått som en löpeld genom historien. Överallt har det funnits vinnare - Gooners och förlorare - Spurs. Ett par klassiska Spursanhängare har varit Lars Laban Arnesson, Andreas Ravelli, Sven Nylander och Bo Lundgren, gamle Moderatledaren. John Kerry var en riktig Spursanhängare.. Han uppträdde på demokraternas partikonvent iklädd en Spurströja.
Vi sätter på oss flythjälpmedel och simmar upp till Norra London för en betraktelse av hur fejden tog sig en början i den delen av staden.Under 1800-talet samlades en del mindre välhängda yngre män i en stadsdel i Norra London för att sparka boll. Lustigt nog blev det alltid oavgjort eller att båda lagen förlorade. Laget hade hegemoni i norra London och kallade sig för Tottenham efter området man var ifrån. Rätt fantasilöst, faktiskt. Går dock som en trend genom lagets historia.
I London började det samtidigt dyka upp små klubbar lite varstans. Vi har tidigare beskrivit hur den store guden har varit god mot både Charlton, Fulham och Crystal Palace, men allra störst och klarast lyste Betlehems stjärna över Woolwich i sydöstra Londondär Woolwich Arsenal höll till.Dessa var glada gossar, målinriktade, snygga och väldigt trevliga.
Man höll till i division 1 och gjorde inte så mycket väsen av sig, men spelade en väldigt trevlig fotboll och hade Londons snyggaste dräkter. Runt 1910 kom en ny chef in i klubben, Henry Norris.. En supertrevlig kille. Han var då också delägare i Fulham och ville slå ihop klubbarna. FAs utskott sade nej. Året var 1913 och Woolwich hade gjort mannaminnets sämsta säsong. Sist i Divison 1, 18 poäng, 26 mål och endast tre vinster. Katastrof.
Då man inte fick bygga ut området man var i, beslöt Norris att flytta klubben. Man hade fyra parametrar att titta på för valet av område; närhet till transport, tättbefolkat område, inne i centrala London och inte nära en annan toppklubb.
Norris flyttade Woolwich Arsenal till den del av London som bäst behövde ett riktigt fotbollslag, nämligen Norra London. Lagets namn blev Arsenal. Hallelujah.
Här uppe var människorna uttörstade efter bra fotboll. Man hade gråtit länge, självmordsfrekvensen var hög och folk hoppade konstant från broar. Alla barn var ledsna. Det fanns ingen gautbeslysning, maten var skämd och alla djur gick runt och var griniga och tittade snett på varandra. Inget trevligt klimat. Påminner om Charles Dickens beskrivning av London. Dickens var för övrigt en riktigt klassisk sur-spursare. Hans liv är beskrivet i hans stora boksvit med Great Expectations, Tales of two cities, Nicholas Nickleby, Oliver Twist och präglas av fattigdom, dålig belysning, grinighet, irritation, vemod och mjältsjuka. Helt enkelt, en klockren Spuranhängare. Om White Hart Lane hade funnits då - thank god - så hade han varit hedersmedlem.
Hursomhelst, under början av 1900-talet fanns två lag i Norra London - Spurs och Clapton Orient. De protesterade mot den snygge Henry Norris och hans förslag, men förgäves. Naturligtvis.
Henry Norris etablerade sig i Norra London 1913 och byggde upp Highbury. Sedan kom kriget och Gunners gick in i vila i division 2. 1914/1915 kom man femma. 1919 efter kriget var man tillbaka i division ett. Vad hade hänt? Jo, ligan skulle utökas från 20 till 22 lag. Detta skulle i princip innebära att man endast skulle öka med på med 2 lag. Spurs och Chelsea hade hamnat på plats 19 och 20 och kände sig trygga. Men Henry Norris, som var en slug rackare, snäll mot djur och barn, genomförde en kupp, så listig och så utstuderad att inte ens de skarpaste hjärnorna i England listade ut den.
Jo, Norris smed sina ränkor och använde sitt inflytande som MP(Member of Parliament) för fullt. Han skrev långa brev till FA och hemsökte de olika beslutsfattarna. En trevlig kille helt enkelt. 1919 hade ligan 22 lag och Gunners var med. Men samtidigt - hoppsan - hade Spurs ramlat ur. Tänka sig, en sådan otur. Gissa att Spurs-anhängare lackade ur.
Man har läst en del memoarer från beslutsfattarna i fotbollsförbundet och kunnat fastslå att man helt enkelt såg en kraftfull potential i Arsenal redan då. "Tottenham, what is that? Can you eat it?", var den mest använda frasen i memoarerna. "Spurs with or without mustard?", var en vanlig fras i korvkioskerna.
Så Norris segrade, förpassade Spurs till andra divisionen och Gunners var uppe division ett för att stanna. Rivaliteten var grundad. Men, Norra London hade äntligen fått ett lag som kunde spela fotboll. Det var parader på gatorna. Barnen var glada. Det var julafton varje dag. Alla åt sig mätta. Oxfilén flödade och champagne stod på varje familjs lunchbord. Vi har därefter aldrig varit utanför division ett. Vi har liksom inte sänkt oss till den nivån. Det här med andra divisionen, det är för andra klubbar(Spurs).
Rivaliteten blev inte heller bättre när Spurs ramlade ur division ett igen 1927/28 efter att Gunners spelat mediokert de sista matcherna och tappat poäng mot Spurs främsta kontrahenter om nedflyttningsplatsen. Spurs klagade på att Gunners med avsikt sett till att Spurs lämnade högsta divisionen. Klart vi spelade ut Spurs. Vem skulle inte gjort det?
Om man nu vill följa norra Londons rivalitet tillbaka i tiden, så kan man alltid hänvisa till Henry Norris. Så alla människor i hela världen; döp era barn- oavsett kön- till Henry Norris. Och hundar. Döp allt till Henry Norris. Och riv White Hart Lane. Men ursprunget startade i dimmorna i belgiska Waterloo. Fast därom tviste di lärde.
I morgon blir det klassiska matcher.
