North London Derby - Dagens rivalitet
Den sista delen i vårt krönikespel behandlar läget i Norra London i dag. Hur betraktar lagen varandra, människorna på gatan. Låt oss ta en liten promenad.
Seven Sisters Road går som en stor ven genom hela Norra London. Den är inte bara mycket trafikerad utan är även den absoluta länken mellan Highury/Islington och Tottenham. Seven Sisters för övrigt kommer av den grekiska mytolgin och handlar om Pleiader(7 damer) och Orion.
Mycket snaskig historia. Orion var på hugget. Hans bälte lär ha åkt av.
Båda för övrigt stjärnansamlingar på himlen.
Seven Sisters Road och sedan High Road, då kommer man till White Hart Lane. En inte alltför lång resa från Highbury. Ett par kilometer. Det går bussar, man kan gå, men man gör inte gärna det. Och går man så går man med ryggen mot Tottenham för att slippa se eländet.
När man vistas i detta område kan man verkligen känna rivaliteten. Det rika, fördomsfulla, internationella Arsenal mot det fattiga, omdömeslösa och näst intill hopplösa Spurs. Man ser det på omgivningarna i Highbury/Islington och i Tottenham. I det förstnämnda delar grabbarna upp i två mål och kör matcher med taktisk inrikting.Redan 5-6 åringarna applicerar zonförsvar och press med understöd. I det sistnämnda Tottenham, så lyckas man ibland med darrig hand rita upp ett mål på en vägg. Sedan efter en dags spel mot den väggen, så slås man av det faktum att alla rutor på husen runtomkring har pangats av bollar, medan eventuellt någon boll har nästlat sig in i mål. Det är världar emellan områdena. medan Highbury-pojkarna stolta spelar med sina Gunners-tröjor med namn på ryggen. Där står Vieira, Henry, Ljungberg med flera, så har Tottenham-grabbarna fortfarande efter år av socialt anti-patos inte lyckats hitta något spelarnamn man velat ha på sin tröja.
Men dagens rivalitet bottnar inte så mycket i de sociala förutsättningarna och den tidigare Henry Norris och Waterloo-fejden som i det faktum att lagen spelar i samma division och har nått olika mycket framgångar.
Det måste vara skitjobbigt att vara Spursanhängare. Att se grannklubben vinna två dubblar på fem år, flera FA-cuper, etablera sig i Europa, bygga ny arena och vara kända för ett fantastiskt finessfullt spel och själva ha ett 90-tal och 2000-tal bakom sig som man kan jämställa med Gobiöknen. Ingen som känner till det, man hittar inte varken fram eller bak och det är fullständigt meningslöst.
Senaste 10åren har Tottenham etablerat sig i mittskiktet av Premier league. Skall man säga grattis nu? Tror inte det. Man kan tro att Spurs spelar med sockiplast ibland. Kan tro det man har ju haft Alan Socker som chef.
Jag har svårt att förstå Spurs satsningar de senaste åren. Det är fascinerande att ett lag kan tillåtas köpa in så mycket skräp. Håll i er nu; Acimovic,Chris Amstrong, Baardsen, Nick Barmby,Berti,Calderwood,Dalmat, Doherty, Dumitrescu, Dozzell, Fox, Iversen, Freund, Korsten, Nielsen, Postiga, Rebrov,Saib, Scales, Sherwood, Ziege, Vega...äh..hallå.."Welcome to the house of fun?.". Om man som värvningsansvarig efter denna galleria av patetiska förlorare inte väljer att ta en enkel resa till Bahrain, Blackpool eller Svalbard, då bör man få prya en vecka hos Mike Riley. Som får.
Gunners må ha några mindre bra värvningar, typ Jeffers, Malz, men faktum är att där Arsenal har lyckats; fransoser, holländare och nu spanjorer, där har Spurs fullständigt misslyckats. Under 80-talet hade Spurs lite bättre känsla; Lineker, Waddle, Gazza .
Spurs desperation har blivit större och större. Ett tag viftade man med Worthless cup. Egentligen var det inte så lustigt att Spurs tog denna 1999. Alla andra premier League satsade nämligen på ligan och FAcupen och ställde upp med damlaget. Men inte Spurs. Titeltörstiga.
Fast desperationen syns på tränarfronten mest. Till slut efter år av törst så bet man i det suraste av alla äpplen och tog George Graham som manager. Den måste ha gjort ont. OK, då blev det Worthless cup. Nej,vi vill ha något ännu bättre; Vi kör som Gunners. Franskt. Jacques Santini. I tre månader. Santini ville föra in dobbskor istället för sockiplast. Santini åkte direkt.
Som Gooner har undertecknad svårt att se Spurs som en riktig hårdnackad rival. Jag har svårt att tycka illa om Spurs. För mig är rivaler, de man slåss obönhörligt med om titlar och framgångar. ManU exempelvis och tidigare Liverpool är lag man vill önska ut på en oljeplattform. Spurs? Jag gäspar. Ofarliga. Skräm någon annan; typ Brentford.
Men om man tittar i Norra London, så är naturligtvis rivaliteten stor. Tillhörighet är viktig när man växer upp och skolbarnen delar in sig i Framgångslag och Motgångslag. Riktigt hätskt mellan klubbarna blir det när spelare växlar mellan klubbarna. Likt Djurgården-AIK, ÖIS-IFK Göteborg, Öxabäck-Jitex, så växlar inte många spelare mellan Spurs och Gunners. Självfallet är orsaken risken för repressalier. Vem vill ha en nydiad gris i brevlådan? Vem vill förknippas med Jesper Jansson?
Men ändå sker det och oftast går spelarna den enda rätta vägen, Från misär till lycka. Från Spurs till Gunners. De mest kända övergångarna är Freddie Cox på 50-talet, Pat Jennings och Willie Young på 70-talet och nu sedan Sol Campbell. Bättre blir det inte av att Sol,Campbell yttrat att han skulle bli Spurs trogen, han har vuxit upp med klubben och han var klubbens stora stjärna och framtidens ledargestalt. Ändå växlar han klubb. Varför? Jo, han var trött på att leda laget som hamnar runt plats 10. Han ville spela i Europa och han ville vinna något. Övergång och vips blev det en dubbel. "Sol, you have come to the right place." En av de sämsta affärerna Spurs gjort är Pat Jennings. Som vanligt gjorde man ett felbeslut; Pat är slut sades det. 1976 såldes han för ynka 60 000 Pund till Gunners. Pat spelade i 10 år till. Ett tecken till på allt hissen inte alltid går ända upp.
Norra London består det av en mängd olika Boroughs, där Highbury/islington är en och Tottenham är en annan. Det finns långtgående planer att göra detta område till nöjespark, just för dess olika klientel och skiftande områden. Efter en ny arena för Gunners, där Wengers TGV-liknande fotboll skall spelas inför hänryckta åskådare, så var det också uppe på tapeten att riva White Hart Lane. Jämna det med marken, just på grund av att kontrasten från den nya Emirates Stadium var så stor. Men man beslutade att låta WHL vara kvar. Orsaken var att när människor har varit på Emirates stadium så är de att vara så hänförda och nöjda att de behöver någonting att skratta åt. Därför kommer White Hart Lane att finnas kvar. Öppet för allmänheten, Tottenham spelar konstant och det finns en stor möjlighet att skratta gott.
Tottenham har trots allt ett par fördelar gentemot Gunners. De har i en trevlig granne och vart man än åker, så är det alltid trevligare än hemma. Unikt. Grattis Spurs.
Dagens rivalitet kommer att fortsätta. Båda klubbarna finns kvar längs Seven Sisters Road och High Road. Ett längre stenkast från varandra. Framgångar och historia vävs ihop i en fascinerande kamp. Men Gunners regerar kraftigt.
Här slutar detta krönikespel. Imorgon kör Gunners över Spurs. Igen.
