Halvtidsanalys - Backlinjen, Del 2
I den andra delen av våran analys av backlinjen tittar vi på mittbackarna.
Kolo Abib Touré - 7/10
Fenomenet från Elfenbenskusten utsågs till "Player of the run" av Arsenal.com efter våra 49 matcher utan förlust. Och är det egentligen så konstigt? Thierry Henry i all ära, men att komma från i princip ingenstans och ta tag i mittförsvaret på det sättet Touré gjorde inger respekt. Han deltog i 48 av de matcherna och har liksom Lauren spelat varje minut av matcherna den här säsongen. Han är utan tvivel ett av Wenger's stora fynd på transfermarknaden. Ingen i backlinjen spelar med sån brinnande och snudd på naiv entusiasm som Touré. Jag ser på med skräckblandad förtjusning varje gång han tar med sig bollen på offensiva utflykter och försöker plöja genom motståndarna likt ett skenande ånglok. Wenger har mer än en gång setts skrika åt Touré och teckna åt Ivorianen att behålla sin plats i backlinjen.
Touré missade med en hårsmån utmärkelsen "Young Player of the Year" efter sina insatser under säsongen 2003/2004. Scott Parker vann oförklarligt utmärkelsen (eller inte alls oförklarligt förresten, Parker är ju engelsman. Go Figure!) före Touré.
Den här säsongen har han inlett i stort sett lika bra som han avslutade den förra. Han är kanske inte lika positions- och markeringssäker som Campbell och kanske inte lika bra på huvudet som Cygan, men han är en jämnt presterande, kraftfull och löpstark mittback som sällan gör oss besvikna. Vissa säger sig börja kunna se brister i Touré's spel, men statistiken talar för honom. 84 procent av passningarna går hem och han vinner smått imponerande 92 procent av sina tacklingar, bäst i Arsenal. Entusiasmen visar sig i att han har orsakat flest frisparkar av alla backar, men värt att notera är det faktum att han inte dragit på sig ett enda gult kort så här långt.
I Touré har Arsenal ännu en man för framtiden som redan platsar i startelvan. Det känns tryggt, och att fundera på att byta ut honom vore självmord på lång sikt. Ledley King eller inte, med Touré i mittförsvaret har vi Arsenalfans inte mycket att klaga över.
Sol Campbell - 7/10
Bara åsynen av Campbell borde få vilken anfallare som helst att darra. Han är enorm. Han är en härförare och en viktig ledare i en backlinje som inte ser ut som sitt rätta jag utan honom i den.
Liksom Lauren inkluderades han i "Players Team of the Year" 2004 och liksom Cole fanns han med i All-Star elvan efter EURO 2004. Han är i konkurrens med Terry och Ferdinand en av de absolut bästa backarna i Premier League och i Europa. Att folk ropat på att kaptensbindeln borde ges till Campbell när Vieira spelat dåligt visar vilket förtroende Arsenalfansen har för sin jätte till back.
Campbells styrka ligger i hans storlek och aggressivitet, men också i den snabbhet som många glömmer att han faktiskt har i sina ben. Han är också den som övriga backar och defensiva mittfältare lystrar till och är det någon som inte tar sitt defensiva ansvar får dom höra det från Campbell först. Han missade mycket i inledningen av säsongen på grund av sina problem med hälsenan och det såg aldrig riktigt bra ut när han saknades.
När anfallsspelet haltat och Campbell varit på planen har han ofta försökt skicka optimistiska och direkta djupledspassningar vilket till viss del förklarar varför han har den sämsta passningsstatistiken av våra mittbackar, 81 procent har nått sitt mål. Bara Cygan har lyckats sämre med tacklingarna, Campbell har vunnit 77 procent av sina. Målet han gjorde mot Portsmouth var hans första för säsongen, men vilket mål det var! Så agerar en ledare.
Siffrorna kanske inte berättar hela sanningen, för sett till mactherna bidrar Campbell med mer än bara tacklingar och passningar - förutom att han är ett veritabelt torn i luften samordnar han laget defensivt och tillför en stabilitetskänsla som är viktig för att vinna och framförallt för att hålla nollan. Han är nu 30 år gammal men ser ut att ha flera år till i sig på toppnivå. Låt oss bara hoppas att hälsenorna slutar besvära honom.
Pascal Cygan - 5/10
Fansens hackkyckling nummer ett - måhända i konkurrens med Lehmann - fick plötsligt en viktig roll i inledningen av säsongen då Campbell var skadad. Under 2004 gjorde han värdefulla och faktiskt inte alls särskilt dåliga inhopp. Men på vänsterkanten såg han aldrig riktigt trygg ut. Han har dock fått nöja sig med att vara andrahandsalternativ då Campbell och Touré fungerat strålande ihop.
Precis som Campbell är han en jätte och förlorar mycket sällan en nickduell. Han saknar dock snabbheten som Campbell trots sin kroppshydda ändå besitter. Han är våran passningssäkraste mittback men lyckas sällan med sina tacklingar. Han har bara vunnit 67 procent av sina tacklingar vilket är alldeles för svagt för en mittback. Till och med Clichy vinner fler trots sin föga imponerande kroppshydda.
Den skarpa kritiken som ofta riktas mot Cygan bottnar säkerligen ofta i saknaden av Campbell. Med Campbell har vi en fullständig mittback som orkestrerar försvaret på ett respektingivande sätt. Utan honom lider hela försvarsspelet, vilket får det att se ut som att det är Cygan's närvaro - snarare än Campbell's frånvaro - som orsakar darrigheten. Det här synsättet borde Cygan's kritiker ta till oftare. Cygan är ingen ledare, han är - liksom Touré - en mittback som behöver dirigeras av mer erfarna spelare och av spelare med bättre speluppfattning. Med det sagt är han i konkurrens med Campbell lagets bästa huvudspelare men alltför medelmåttig när det gäller att sätta stopp för framrusande motståndare.
Jag väljer Touré framför Cygan alla dagar i veckan, men Pascal kan fylla någon av våra mittbackars skor då det behövs. Jag hoppas bara det inte behöver bli alltför ofta.
