En Gooners dagbok - När dagen gryr (Del 2)
Klockans blå display visar obarmhärtigt 06:15 då jag lämnar täckets varma omfamning och motvilligt tar mig ut till köket för att sätta på en kanna kaffe.
Denna morgonrutin är så inpräntad att jag nog faktiskt utför den i sömnen och egentligen inte vaknar förrän jag skvätter vatten i ansiktet minuten senare medan jag väntar på att kaffet ska nå +98C, som ju alla vet är den perfekta temperaturen att brygga kaffe i.
Häller upp en kopp och Arsenalmuggen påminner mig om min påbörjade dagbokskrönika. Dags att skriva klart, det hinner jag innan jag ska till jobbet. Börjar lite senare idag.
Läser igenom den första delen av dagens dagbok och tar upp tråden där jag avslutade igår.
Så vad förväntar jag mig att Wenger gör åt det här? Om det nu är som jag säger, ett "mörker" som ligger och förstör för oss i allt vi tar oss för, vad ska en man göra åt det?
Så här enkelt är det för mig, Wenger ska vara vår Richard Lejonhjärta, han ska rida in på sin svarta hingst och rädda världen. Han ska jaga bort mörkret och lysa upp min mörka värld med ett magiskt svärd, eller med Premier League pokaler. Det är vad jag förväntar mig av Wenger.
Jag vet att man som Gooner närmast gör sig skyldig till blasfemi om man vågar sig på att ifrågasätta eller negativt kritisera Wenger, men jag sticker ut nacken och gör det ändå.
Wenger har inte räddat min värld, han har inte besegrat det mörker som har Arsenal i sitt våld och det är helt enkelt så, i min värld att Wenger har misslyckats så här långt denna säsong.
Missförstå mig rätt, Wenger är den bästa managern i världen och jag skulle inte byta ut honom mot någon annan på planeten, men han måste rädda oss. Om han inte gör det, vem ska då göra det?
Men, säger någon, vi HAR ju faktiskt spelat bra matcher även efter de fyra inledande. Har vi?
5-1 mot ett gäng norrmänn vars fruar otåligt stod och stampade på läktaren och väntade på att matchen skulle ta slut så att de kunde ta med sina män till Oxford och Carnaby Street för en shoppingrunda? Betydligt bättre shopping i London än i Trondheim, måste ju passa på.Oj, gubbarna fick stryk. Spelar roll, här ska shoppas.
Nej, det där var ingen merit att ens fundera på att skriva med i CV:n, lika lite som man skriver upp sommarjobbet på Statoil i CV:n när man söker jobb 15 år senare.
Irrelevant.
Jag kan faktiskt bara erinra mig en riktigt bra match från Gunners sida sedan de fyra inledande.
Chelsea den 12:e december.
En underhållande, målrik tillställning där Arsenal spelade riktigt bra och kanske förtjänade en vinst.
Men glöm inte mörkret, glöm inte denna vedervärdiga styggelse som har vårt lag i sitt grepp i år.
Klart som sjutton att vi inte vinner en match som vi måste vinna.
Nåväl, det har funnits ljuspunkter i tillvaron då och då, men vi kan sammanfatta säsongen ändå med att den har varit under all kritik. Vi har kanske fått en överdos och blivit bortskämda efter vår säsong förra året då vi kändes oövervinnerliga, året då vi var oövervinnerliga, åtminstone i ligan.
Vi hade flyt förra året, det får vi inte glömma. I år har vi inte ett uns flyt, inte ett ynka mikrogram så här långt.
Det är väl så det är, antar jag. Bollen är rund. What goes around, comes around.
Det är inte vårt år i år.
Eller?
Känslan som har omgett årets säsong är på intet sätt borta, det känns fortfarande vemodigt.
Ser inte ens fram emot matchen mot Newcastle på Lördag, fruktar ett nytt nederlag. Förväntar mig ett nytt nederlag.
Kan inte minnas att jag någonsin känt så här inför en TV-sänd match med Arsenal, eller nån annan match med Arsenal överhuvudtaget.
Jag försöker vända på det hela. Förra året trodde jag, korkat eller inte, på en trippel. Det kändes in i ryggmärgen att det var vårt år. Något stort var på gång.
Så om jag trodde på trippel förra året så kan jag ju ha fel om årets säsong också, eller hur?
Det kanske är denna gång vi går och vinner Champions League, trots allt? Nu, när allt ser som mörkast ut, är det då vi kniper den efterlängtade Champions League-titeln?
Kanske Chelsea får sitt välförtjänta ras i tid för att vi ska komma ikapp?
Kanske sopar vi banan med alla framtida motståndare i Champions League? Låt oss börja med att göra hamburgare av Munchengrabbarna.
Låter det naivt överpositivt? Kanske, men kan man verkligen gå igenom dagarna och vara lika eländigt negativ som den här dagbokskrönikan har återspeglat dagarna i ända?
Jag gör valet att inte låta denna negativitet som har spridit sig i laget och bland fansen få påverka mig fr o m nu.
Så säsongen har inte riktigt blivit som vi hoppades så här långt?
Vi får ändå betänka att poängmässigt ligger vi inte så långt efter mot vad vi hade förra året vid samma tidpunkt. Skillnaden är att Chelsea så här långt i säsongen haft en i det närmaste omänsklig förmåga att springa iväg med 3-poängare, dessutom krigar vi mot ett lag med obegränsade resurser. Något som vi, oavsett vad motståndarfans tycker, inte har. Spelplanen är inte jämnt fördelad, men vi får kämpa med de tillgångar vi har till förfogande.
Samma tillgångar ledde oss till en obesegrad ligasäsong. En obesegrad ligasäsong.
Är vi inte lite oförskämda som klagar ändå?
Jag menar, Wenger har tagit klubben till en era i dess historik som saknar motstycke. Han har gjort Arsenal till ett etablerat topplag i Europa och vi är med i fighten om Premier League varenda år.
So what om vi har ett mellanår, so what om vi inte tar en titel ett år. Har vi blivit så bortskämda?
Usch, när jag tänker på det ångrar jag nästan mina tidigare rader i denna dagbok.
Klockan närmar sig 8 och min son har börjat rulla runt inne i spjälsängen och pratar med osynliga vänner på ett språk som bara han förstår.
Vad han än säger så hör man på tonfallet att han är glad, han är glad för att leva, han är glad för att upptäcka världen, han är glad för att lära sig nya saker.
Jag tror att jag ska följa hans exempel.
Arsenaltröja på till jobbet idag.
Den ska bäras med stolthet och med glädje.
Grabben får ha sitt hemmaställ på sig han med.
Vi är Gooners, in i det sista.
