En Gooners Dagbok - När natten faller (Del 1)
En sammanfattning ur ett dagboksperspektiv av Arsenals säsong så här långt. Om mörkret som omger våra hjältar i årets upplaga av fotbollssäsongen.
Det regnade is i morse på vägen till morgonbussen, åtminstone kändes det så. Regndropparna smattrade ner i den becksvarta asfalten med sån fart att de till synes studsade upp mot himlen igen och bildade halvmeterhöga istappar i mörkret.
Min svarta vinterparka är utrustad med huva och kunde ha skyddat mig mot regnet men ärligt talat brydde jag mig inte utan lät regnet hamra på. Tog inte ens med paraply denna morgon.
Årets säsong har skapat en likgiktighet inför fotbollen och stora delar av livet som jag aldrig känt förut. Jag bryr mig inte längre.
Tanken är skrämmande och ovan.
Tanken får mig att frysa och det är inte på grund av regndropparna som ihärdigt piskar mig i ansiktet som iskalla nålar då jag går ner mot busshållsplatsen denna tidiga januarimorgon.
Min dagbok är inte av typen som ligger gömd i madrassen, försåtsminerad och med 3 hänglås på sig för att inte lillsyrran ska kunna dyrka upp den och få reda på att jag smygrökte bakom biblioteket i 7:an eller för att hon ska avslöja att jag hann bli 17 år innan min oskuld checkades av "att göra"-listan efter en tonårsfylla på High Chaparral i Småland.
Nej, den här dagboken är öppen för alla att se och publiceras för vem som helst som vill läsa om mina innersta tankar. Hur menlösa, idiotiska och märkliga de än tycks vara.
Dagens dagbok kommer att bli gnällig. Jag känner mig gnällig. Jag känner mig trött på fotbollen och jag känner vemod inför fortsatta säsongen. Jag ser redan nu hur motståndarfans kommer att vrida sig av skratt och förmodligen storma in på North Bank och gnälla över mitt gnäll. Men jag vill gnälla lite, jag vill tycka synd om mig själv.
Jag har aldrig utgett mig för att vara speciellt kunnig i fotboll och lämnade därför halvtidsanalysen i mina kollegors kompetenta händer.
Men jag kan inte ignorera den förvirrande men ändå väldigt påtagliga känsla av brist på engagemang infunnit sig hos mig den senaste tiden. Ett vemod har smugit sig in i delen av mitt liv som rör Arsenal och en känsla av hopplös förtvivlan förpestar stora delar av min dag.
Därför tänker jag, i rent terapeutiskt syfte, analysera vår säsong fram tills nu i egna ord.
Jag har haft en gnagande känsla ända sen i somras, då cirkusen med Vieira var igång, att detta inte skulle bli Arsenals år. Jag har inte velat erkänna det för mig själv, men som läget är nu så kan jag inte ignorera det längre.
Denna känsla har trängt sig in i varenda por och har sakta förpestat hela säsongen så här långt. Den är svårdefinerbar eller svår att beskriva, jag vill kalla den "mörker".
Själva ordet har en klang av misströstan, dysterhet och hopplöshet som jag tycker passar bra.
Mörkret.
Även om det bara hade yttrat sig som en gnagande känsla i bakhuvudet tidigare så kom det första påtagliga tecknet på detta mörker, som skulle sänka sig över Gooners runtom i världen, redan den 11: e september förra året.
Match mot Fulham i Premier League. Säsongen så långt hade visat upp blixtrande spel från Gunners sida och med en till synes ostoppbar Reyes och en Bergkamp som spelade som en hormonstinn tonåring hade vi samlat ihop 12 poäng av 12 möjliga. 16-5 i målskillnad.
Gooners levde i ett ständigt lyckorus och de av oss som är över 30 fick till sin fasa (och förtjusning) inse att vi hade pyntat datorns desktop med en bild av en 17-årig spanjor.
Men så kom mörkret, det stora, svarta, vemodiga moln på horisonten som skulle komma att kväva oss under resten av säsongen.
Vi slog Fulham med 3-0.
Men segern var överskuggad av en kväljning, en sur uppstötning som de flesta av oss valde att ignorera. Vi vann ju.
Att målen kom inom loppet av 9 minuter och att ett var självmål valde vi helt enkelt att ignorera. 15 poäng av 15 möjliga. 19-5 i målskillnad. Vem har då tid (eller lust) att analysera eventuella brister i laget?
Men mörkret hade fått fäste i Gunners denna lördagseftermiddag och var där för att stanna, även om vi inte ville se det. Även jag valde att bortse från det mediokra spel vi visade upp i den matchen.
Det visade sig igen i årets första Champions League-match där vi slog ett svagt PSV Eindhoven m h a ett självmål. Rena turen att vi kom undan med 3 poäng.
Gilbertos skada mot Bolton kom som ett brev på posten och mörkret sänkte sig ytterligare över Arsenal, man kunde ana dess svarta ondskefulla skimmer i spelarnas ögon. Magin hade förpestats med något. Ett mörker.
Sedan dess har årets upplaga av Arsenal spelat dåligt, halvdåliga insatser har varvats med rent av usla.
Många har försökt att tolka, proba och analysera för att hitta vad som saknas i Arsenal nuförtiden. En del kan ha rätt, de flesta har förmodligen fel. Wenger vet?
Ska jag vara helt ärlig så undrar jag om Wenger faktiskt vet i det här fallet. Om han nu skulle göra det, vilket jag innerligt hoppas, så undrar man i nästa tankesväng varför han inte åtgärdar det.
Men matcher radas upp på varandra och raden av dåliga insatser blir längre och längre.
Det talas om fasta situationer, det pratas om Vieiras engagemang, det pratas om Gilbertos frånvaro och det pratas om målvaktskris.
För mig räcker det att konstatera att årets Arsenal har ett mörker över sig. Ett ondskefullt ingenting som har penetrerat vårt innersta och gör en av världens bästa innermittfältare till en viljelös, tafatt och slarvig kapten för vårt underbara lag.
Ett mörker som skoningslöst har trängt sig in och svept bort vad det nu var som gjorde Reyes närmast till en gud i början av säsongen. Ett mörker som klibbar sig fast och ger United mål på handbollar, dömer bort solklara mål och som bestämmer att Riley skulle döma vår match på Old Trafford. Det ger våra konkurrenter allt flyt i världen och låter Chelsea vinna matcher som de 9 ggr av 10 ska förlora.
Samtidigt lyckas detta vidriga mörker få våra motståndare att kvittera i matcher som vi dominerar i 93 minuter, utan att ha haft ett enda skott på mål.
Det hjälpte t o m Liverpool att slå in segermålet med 4 sekunder kvar på klockan.
Till saken hör dock följande:
Vi spelade inte speciellt bra mot United, Riley eller inte, vi spelade uruselt.
Visst, man kan med en dåres envishet hävda att United spelade som ett gäng huliganer och att deras taktik var att kicka runt våra spelare på plan snarare än att skapa eget spel.
Man kan skylla på Riley, man kan skylla på motgräs, kastvindar eller tryckvågen från Tjernobyl, det ändrar inte på det faktum att vi, precis som i de flesta matcher sedan Fulham, spelade riktigt dåligt.
Vi spelade inte bra mot Liverpool heller och ingen kan neka till att segern var välförtjänt. Liksom Boltons seger i Lördags.
Kvällen har börjat gå över i natt när jag tar den sista halvljumna klunken kaffe och beslutar mig för att avsluta krönikan för idag. Jag släcker ner skärmen och skrivbordslampan.
Månen lyser klart på himlen utanför mitt sovrumsfönster, det har slutat regna. Imorgon blir en solig dag.
Fortsättning följer i En Gooners Dagbok - När dagen gryr.
