Rivalitet och sandlåda Del 1
Ordkriget mellan två av Premier Leagues framgångsrikaste managers har knappast gått att undgå. Men har det inte gått för långt nu?
Det har nog inte undgått någon att vår vän Alex Ferguson än en gång har talat ut i pressen. Den här gången har han kallat Arsene Wenger för en "skam" och "världens sämste förlorare". Dessa uttalanden förvånar ingen men jag önskar att pressen vore mer kritisk till det som kommer ur skottens mun.
Wenger anklagas för bristande vilja att be om ursäkt för sina spelares och sitt eget agerande gentemot Ferguson och dennes heliga mannar på Old Trafford i september förra året. Wenger sa det som det var; Ruud van Nistelrooy "spelar falskt", för det gör han ju. Man kan peka på flertalet incidenter där RvN på ett mindre lämpligt vis agerat mot Arsenal-spelare, så därför blev man inte förvånad över det Wenger sa.
1. RvN har slagit Fredrik Ljungberg i magen när Arsenal vann ligan på Man Utds hemmaplan Old Trafford.
2. RvN har tacklat Lauren i ansiktet med underarmen.
3. RvN har stämplat Martin Keown. Men det var Keown som fick böter när han knuffade bort RvN från honom.
4. RvN har på ett cyniskt sätt knäat Patrick Vieira i ryggen för att provocera fram en reaktion och när denne reagerade på detta så över-reagerade RvN på ett sätt som lurade domaren.
5. RvN har, praktiskt taget, sparkat ner Ashley Cole och riskerat dennes fortsatta karriär. Nu blev RvN avstängd tre matcher men det väsentliga i fallet är att domaren och den assisterande domaren, som stod precis framför, missade en solklar utvisning.
Jag har inte hört att Ferguson bett om ursäkt för sin spelares beteenden, men han blev fullkomligt till sig när Wenger pekade på det faktum som är hur RvN, tyvärr, ofta beter sig i matcher mot Arsenal. Han gör det ju inte annars.
Wenger påpekade också efter den matchen att Jose Antonio Reyes praktiskt taget blev "sparkad av planen". Ferguson är i sin intervju väldigt snabb med att påskina att Arsenal faktiskt fick fler frisparkar emot sig och således var det inte hans spelare som spelade fulast. En liten minneslapp till Ferguson; det är inte antalet frisparkar som avgör vem som spelar fulast. Några av de tacklingar som Reyes utsattes för var over-the-top. Jag är trött på myten om att den engelska fotbollen ska vara så full av kamp. När en spelare sparkas ner så sparkas han ner. Vi kan ta ett färskt exempel när Fulhams Steed Malbranque i söndags tacklades av West Broms Andy Johnson. Malbranque tvingades utgå och av det hela blev det inkast.
Ska engelsk fotboll fortsätta leva kvar i den tid då benknäckarna regerade i land och rike?
Det lustiga i det hela är att en spelare som Patrick Vieira ofta får gult kort för sin första eller andra förseelse i en match och jag är ganska säker på att spelare från det brittiska ö-riket får en högre toleransnivå från domarna. Inte kan det väl handla om nationalitet? Vieira har, ska tilläggas, genom åren varit alltför klumpig/klantig i sina tacklingar men han har också i många fall drabbats av en inkonsekvent bedömningsnivå från domarna. Men det ursäktar inte de alltför många snedstegen.
Som sagt så är Ferguson mycket noggrann med att peka på att det är Arsenal som varit de elaka i den här historien. Enligt Ferguson utsattes Gabriel Heinze för en värre behandling än Reyes när Thierry Henry "knäade" honom i huvudet. Reality-check; det var en tilltrasslad incident där Henry är på väg att tappa balansen och snubblar på den liggande Heinze. Medvetet? Inte alls.
Däremot känns behandlingen av Reyes som alltför medveten för att vara en slump. Förra säsongen blev Reyes nedsparkad av Paul Scholes och bollen hade redan lämnat Reyes ägo. Minuter innan denna incident hade Scholes varit ute vid sidlinjen och pratat med Ferguson. Överlagt? En slump? Reyes hade hursomhelst, innan han blev nedsparkad, använt Utd-spelarna som rundningsmärken. Så slutsatsen är var och ens att ta.
Det mest enerverande i denna den senaste av Fergusons så kallade "mindgames" är att han har pressen lindad runt lillfingret. Fotbollsjournalisterna vågar inte göra sig ovän med Ferguson då de är rädda för att bli utestängda från presskonferanserna innan och efter matcherna. Det har tidigare hänt att Ferguson stängt ute vissa journalister. Många av de äldre fotbollsjournalisterna är nu dessutom nästan "kompisar" med Ferguson.
Ofta blir det en snedvriden rapportering när Ferguson gör sina små utspel och det är Wenger som framställs som "den onde" och pressen förlöjligar denne och hans svar-på-tal. I själva verket borde pressen vara mer kritisk. Det är alltsomoftast Wenger som får skulden för att ha dragit igång något trots att det för det mesta är Ferguson som manipulerar pressen och läsarna.
Wenger blir dock den som sitter med hundhuvudet.
Varför ska omvärlden tro på det Ferguson säger? För det gör de ju. Journalisterna sitter i knät på Ferguson och springer sedan dennes ärenden.
Varpå den eminente (eh, ironi!) Peter Wennman översätter det hans kompisar inom den brittiska pressen skrivit och alltsammans blir bara fel. Det tråkiga med detta är att folk som läser Sportbladet tror att det Wennman och hans kollegor skriver till stor del är sant.
När Wennman rapporterar att Ferguson sagt att Wenger är en "skam" så blir det den uppfattning som läsarna får av Wenger. När Wennman skriver att Wenger betedde sig oförskämt på presskonferensen efter förlustmatchen i lördags så får läsarna uppfattningen att Wenger måste vara en riktig typ. Vad de inte vet är att Wenger på den efterföljande presskonferensen bombarderas av frågor om Fergusons utspel i intervjun samma dag. Kanske är det då inte så konstigt att Wenger blir irriterad och vräker ur sig att han inte tänker svara på fler frågor om "den mannen" (Ferguson). Han sa svara på frågor för de som vill påpeka att han pratat om Man Utd och Ferguson efter det.
Att Wennman skrev att Wenger kom springande mot Ferguson med "höjda nävar" när det i själva fallet faktiskt stod "händer" är beklämmande. Hands (händer) kan aldrig bli fists (nävar). Jag skulle tro att det Ferguson menat var att Wenger slått ut med händerna i en gest när han samtidigt (påstås) säga "Vad vill du att jag ska göra då?". Vilket kanske kanske är den mer korrekta tolkningen. Men att pressen tolkar fel är inte Fergusons fel.
Wennman skrev samtidigt (i söndags) som han villigt framhöll Wenger som oförskämd att denne inte kommenterat Fergusons intervju. Detta stämde inte. Att det dessutom dröjde ända tills i tisdag innan Sportbladet tryckte någon replik från Wenger är oförklarligt. Och blir dessutom en aning vinklat. Den lilla notisen hamnade långt bak i tidningen. För de som bara läser Sportbladet får detta Wenger att framstå som något han inte är.
Fortsättning följer i Del 2
