Trophy Room: FA-cup 1935/36
Wolves i fjärde omgången av FA-cupen. Vad är då den bästa uppladdningen om inte att glufsa i sig lite smått och gott kring Gunners andra FA-cup titel 1935/36. Lite Trophy Room med andra ord.
I nådens år 1935 ansågs Gunners, i konkurrens med Inter och Milan, vara världens bästa lag. Det spelades en fantastisk fotboll. Kanske inte Va-Va-Voom, utan mera en gengasdriven hastighet. Kombinationen av taktik, mina damer och herrar, och spelare, var lösningen. Sedan FAcupvinsten 1930 hade man tagit fyra liga-guld och varit dubbel-tvåa 1932. Men laget som Chapman byggt upp hade förändrats. Chapman hade tragiskt nog avlidit 1933 och George Allison var nu ansvarig för laget. Han hade påbörjat en uppbyggnad. Alex Wilson i mål, George Male, som Chapman skolat om från ytter till back, Jack Crayston och Eddie Hapgood höll ihop försvaret. Wilf Copping, den gänglige Herbie Roberts och Alex James var på mittfältet med Drake, Bowden, Hulme och Bastin på topp. Ett mummalag. Smaskens.
Ligan hade gått på kryckor. Man var titelförsvarare, men låg i mitten. Ted Drake var dominanten i laget. Hans sju mål mot Aston Villa veckan innan tredje omgången är klubbrekord ännu och oerhört svårslaget. Men hans spelstil, med kraft och tryck innanför straffområdet gjorde också att den gode Drake fick mycket stryk och spelade halvskadad. Jämför med gamle klassiske Malcom McDonald. En potentiell reservforward Ronnie Westcott - oerhört lovande hade gått sönder i början. Vi jämför med Aliadière.
Tredje omgången: Bristol Rovers - Arsenal 1-5
Tredje omgången av FA-cupen förde laget till Memorial Stadium i den trevliga staden Bristol in the West Country. Bristol Rovers låg i division tre och Gunners radade upp chanser under hela matchen. Ted Drake hade en trevlig dag och gjorde två mål. Cliff Bastin två och Ray Bowden ett mål. Bristol Rovers, som haft en undanskymd tillvaro i brittisk fotboll, skulle gå till historien senare i säsongen, då Joe Payne i Luton gjorde tio(10!) mål på dem när Luton vann med 12-0. 10 mål. Jag har för mig att jag sparkade in 10 mål i någon match någon gång. Innan motståndarna kom.
Fjärde omgången: Liverpool - Arsenal 0-2
Vi tog bussen till Anfield Road. På denna tid var - liksomm idag- the reds förhållandevis skrala. Denna säsong kom man på 19:e plats i ligan och om man tittar på deras resultat detta år så innefattar det ett par 6-0 förluster. Men laget hade ändå ett par riktiga profiler i Gordon Hodgson, med 240 mål på 370 matcher och Fred Howe, som detta år gjorde 17 mål.
Längst bak i försvaret fanns Matt Busby - ja det är sedermera röde djävuls-Matt -, som höll ihop försvaret. 52 000 fans på plats denna kväll i januari när Gunners och the Reds marscherade ut.
Det blev en klang-och-jubel föreställning, där Bastin och Drake nätade för Gunners. Gunners var fullständigt ohotade och James på mitten styrde spelet med järnhand. 2-0 och avancemang till femte omgången.
Femte omgången: Newcastle - Arsenal 3-3
Skatorna från norr stod för tredje raka bortamatchen i FA-cupen. Laget huserade i div II, men var en farlig kraft i cuperna. I omgången innan hade man spelade bort Sheffield Wednesday, titelförsvarare och som på denna tid var ett mycket starkt lag. Jack Smith, Pierson, Connolly ovch Cairns stod för målskyttet och McMenemy och Tapken höll ihop laget. Matchen blev en mycket dramatisk historia. Laget följdes åt. Pierson gjorde mål för Newcastle tidigt, Gunners vände på steken genom mål av Hulme och Ray Bowden( varpå Jack Smith lyfte in två mål och Gunners gjorde 3-3 av Bowden igen. Omspel.
Omspel: Arsenal - Newcastle 3-0
Omspelet på Highbury blev dock en smaksak för våra kanonjärer. Tre snabba mål av Bastin, Pat Beasley och Bastin.Och Gunners var åter i kvartsfinal. Skatorna från norr kraxade ilsket.
Kvartsfinal: Arsenal - Barnsley 4-1
Här väntade Barnsley. Vänta lite. Barnsley. Jodå, också division 2. Vi mötte dem på Highbury. Barnsley byggde up psitt lag kring ett par stora stjärnor; Ernest Hine och Peter Cunningham, som båda var välkända i England. Hine stor målskytt. Cunningham i försvaret.
Highbury var smockfullt. Likt japanska tunnelbanetåg, fick man trycka in de lilla extra. Solen sken och alla var glada. Gunners spelade ut stackars Barnsley efter noter. Alex James använde Higbury som sitt eget orkesterdike och två mål av Beasley, ett av Bowden och Bastin marscherade Gunners till semifinal.
Där väntade Grimsby..
Semifinal: Arsenal - Grimsby 1-0 (På Elland Road)
Grimsby var under 30-talet ett lag att räkna med. Grimsby ligger uppe i Humberside nära Hull och har haft mycket besök av vikingar. Mer eller mindre halva staden är av vikingabörd och resterande skulle vilja vara av det. Barnen går omkring i små hjälmar och har en faible gentemot båtturer i västerled. Grimsby fanns i division ett. Största stjärnan var Harry Betmead, Jackie Bestall och George Tweedy, den sistnämnda målvakt. På topp sprang Pat Glover som gjort fyrtiotalet mål för klubben något år tidigare.
Matchen gick på Elland Road och minnesgoda trophy-room läsare drar sig till minnes omspelet mot Hull när Gunenrs gick till final 1929/1930. Hull är för övrigt också från humberside, så här fanns det kopplingar.
Gunners ställde upp med sitt ordinarie lag. Grimsby låg på större delen av matchen. Men Alex Wilson i målet var en jätte. Till slut hittade Alex James Bastin med en boll och han rusade från sin högerinner-position och gjorde 1-0. Seger och final.
Final:Arsenal - Sheffield U 1-0
I finalen inför 92 000 åskådare på Wembley väntade ytterligare ett div 2-lag, Sheffield United - the Blades-, som slagit ut Spurs i kvarten och Fulham i semifinalen. Laget var ett riktigt cup-lag med ett par riktiga skarprättare i Doods och Pickering, som båda hade spelat en stor roll i vägen fram till final. Dodds med två mål i semifinalen.
Gunners kom med ordinarie lag, men en hel del med småskador och spelarna var slitna. Ted Drake hade spelat större delen av året halvskadad. James och Hulme var sega i benen.
Matchen blev en intressant historia, där the Blades förde spelet från början till slut. Dodds, Pickering och yttern Barclay höll Gunners försvar med George Male i spetsen full syning. Male betraktades sedan som matchens lirare. Gunners målvakt Alex Wilson höll buren fri från påhälsning. På andra sidan så hade Blades målvakt Hooper mindre att göra. Ray Bowdens närskott gick strax utanför.
Men så i andra halvlekens 29:e minut, så fick Drake chansen i straffområdet. Han passerade mittbacken Johnson och slog in 1-0 bakom Hooper.
Men Blades kom tillbaka och Doods hade bara minuterna senare en riktig projektil som tog i ribban och ut. Sheffield pressaade på under resterande matchen, men Gunners höll emot och den 25 April 1936 stod Gunners som vinnare av sin andra FA-cup.
Alex James bars runt på Wembley med troféen. Gunners var cupvinnare igen. Solen sken och framtiden var ljus. I Tyskland upprustade en liten kille med mustasch och det skulle ta femton år innan Gunners vann FA-cupen igen. Men om det berättar vi vid ett senare tillfälle.
