Arsenal 2 - Manchester United 4
En för utomstående underhållande match som slutade med en matchrapport som man inte vill skriva.
Det är alltid tungt att förlora, men det är absolut tyngst att förlora mot just Manchester United. Så är det i alla fall för mig. Jag tar hellre en 7-0 förlust med tre självmål mot Leyton Orient än en 1-0 förlust mot United. När man sätter på TV:n vid frukostbordet på onsdagsmorgonen säger de att påven ligger på sjukhus. "Who gives a f*ck!", slänger jag ur mig så att min sambo vaknar i rummet bredvid. För så är det att vara fotbollssupporter. Vi har precis förlorat mot Manchester United då skiter jag i att påven ligger på sjukhus. Min egen mamma skulle kunna ligga på sjukhus, jag bryr mig inte. Den senaste veckan har jag lyssnat på Fever Pitch i min mp3-spelare när jag sätter mig på 131:an mellan Malmö och Lund för att ta mig till jobbet. Idag orkar jag inte lyssna på den, men jag förstår i alla fall hur Nick Hornby kände sig när han sett Arsenal förlora cupfinal efter cupfinal på Wembley.
Som vanligt när Arsenal och Manchester United möts förväntar man sig tillknäppt spel och hårda och på gränsen till ojusta tacklingar till höger och vänster. I tisdagens match skulle vi i alla fall få en av de ovan nämnda ingredienserna. Tillknäppt spel var det egentligen aldrig tal om på Highbury då båda lagen spelade bra fotboll (om man räknar bort fula tacklingar och lite filmningar). Arsenal var de som satte högst tempo från början och det betalade sig redan efter 8 minuter då Vieira skallade in en boll på hörna. Som vanligt slappnar Arsenal av när man gjort ett mål och Manchester Uniteds kvittering dröjde inte länge. Ett skott från Giggs som touchade någon i backlinjen och ramlade in bakom vår spanske keeper. Arsenal kämpade sig tillbaka lite smått och 2-1 målet var inte långt borta. 20 minuter närmare bestämt. Klassiskt klappklapp-spel (om man nu får låna ett ord från sporten som är lika intressant som derivata) av Arsenal och Bergkamp kunde precisionsskjuta in bollen mellan Carrolls ben. Bergkamp visade förresten sin fina sida under matchen. Som i fornstora dagar. Bergkamp var MOTM helt klart!
Det var ganska tydligt att de båda kombattanterna, Wenger och Ferguson, hade sagt till sina mannar att inte smälla på lika hårt i andra halvlek. Det var betydligt mindre smällar och med det är inte det inte sagt att det slutade smälla. Den största smällen var Silvestres danska skalle på Ljungberg som helt klart "belönades" med ett rött kort. Hoppas verkligen att denna skalle får efterspel hos FA. Rött kort är för klent straff. Imponerande av Ljungberg att hålla sig så pass lugn som han ändå gjorde. Jag var inte lugn framför TV:n, det ska gudarna veta. 10 minuter in i andra halvlek kom det sura uppstötningen. Manchester United lyckades vända 2-1 till 2-3 på 10 minuter genom en och samma man. Överstegsfint-mannen. Det ena målet ska Almunia ta på sig. Han gör en spansk tjur-rusning mot Ronaldo som kommit helt ur vinkel och snyggt skjuter in bollen i mål. Hade Almunia stannat i mål hade det aldrig hänt. Alla backarna var med hem. Efter detta var det ridå ner. Manchester United backade hem och Arsenal lyckades inte få hål på köttmuren. Tvärtom fick O'Shea chansen att göra sitt livs mål. Ännu mer ridå ner.
Jag fick en fråga av min kära sambo om jag tyckte ännu mindre om Manchester United nu efter denna matchen. Jag tänkte efter en kort stund och kom fram till att det gör jag inte. Jag älskar Arsenal ÄNNU mer. Ogillandet av Manchester United är konstant. Min "klyfta" mellan lagen blir större om man säger så. Låter det konstigt? För mig är det solklart!
