Gästkrönika: Var det så fantastiskt egentligen?
Gästkrönikör Ashley delar med sig av sina funderingar efter matchen mot Manchester United.
"Det var då det gick upp för mig, Det spelar egentligen ingen roll vad som sker på planen, matchen är suverän ändå. Minns bara förra säsongens tämligen mediokra 1-1 match på Highbury, den var också underbar och fantastisk...."
Jag hör tre vänner samtala.
Tydligen talar man om matchen på Highbury i går.
- Underbar match, säger Kalle
- Fantastisk, utbrister Alexander.
- Fotboll när den är som allra bäst, skrockar Joakim.
Jag försöker förstå deras resonemang och frågar lite försynt vad de menar när de höjer matcherna till skyarna.
- Atomosfären, säger Kalle direkt.
- Men, invänder jag. Atmosfär finns det ju även i möten mellan West Bromwich och Birmingham. De matcherna får sällan samma superlativ och de miljontals uppskattande orden i media.
- Alla tacklingar, känslorna på planen, viljan att stå upp för sitt lag, det ser man sällan, menar Joakim.
- Jaha, suckar jag. Du syftar på efterslängarna, skallningen, den ständiga hetsen mot domaren, vansinnestacklingarna. Jo, nog fanns det känslor alltid, men är det verkligen sådant vi vill se?
- Ja för fan, säger Joakim bestämt och dödar därmed den delen av diskussionen.
- Glöm inte alla mål, flikar Alexander in.
Jag suckar återigen och funderar ett tag på att nämna att det blev 52 mål i handbollsmatchen som gick på en annan TV-kanal samtidigt. Det är en alldeles för billig poäng och inte helt relevant givetvis. Men att många mål är garant för en "underbar match" har jag i sig svårt att köpa.
- Okej, det var ett par snygga baljor, erkänner jag något motvilligt. Men det är väl inte något sällsynt?
- Ähh, du fattar ju ingenting, fräser Kalle till. Nu märkbart upprörd.
- Läs Simon Banks artikel i Sportbladet idag så förstår du matchens storhet.
Helt plötsligt har något slags skribent på en tidning, en tidning som hävdar att Grame Souness varit manager i Arsenal, facit till vad man skall tycka om matchen. Därmed gick diskussionen en naturlig död till mötes. Kan inte låta bli att le åt det hela.
- Börja se på damfotboll om du inte gillar fult spel, skrattar Joakim,
De andra två hänger på.
- Mes, säger de i kör.
Strax därefter stöter jag på Petter. Han är förståss lika lyrisk över matchen som de andra. Men han lyckas ändå komprimera varför matchen var så fantastisk till två ord.
- Arsenal-United, sa han och log.
Det var då det gick upp för mig, det spelar egentligen ingen roll vad som sker på planen, matchen är suverän ändå. Minns bara förra säsongens tämligen mediokra 1-1 match på Highbury, den var också underbar och fantastisk.
Bara tanke på matchen får det att vattnas i munnen på många fotbollsfantaster runtom i världen. När man har sympatier för ett av lagen är det förståss än bättre, eller värre om ni så vill. Den är alltid speciellt. Spelar ingen roll hur oviktig matchen egentligen är. Den är hyperviktig ändå. Man får inte under några omständigheter förlora. Något som tar sig märkliga uttryck i bland, ofta ohälsosamma. Speciellt för de supportrar som lever sig in i matcherna.
Det kan bli dyrt också.
I dag har jag beställt en ny fjärrkontroll till digitalboxen.
Vågar man skicka fakturan till Cristiano Ronaldo?
Det känns som om fotbollen har fått en underordnad betydelse . Polisen manar tränarna till lugn. Lagkaptenerna är nära att ryka ihop i spelartunneln. Fan-sajter på nätet innehåller så mycket skit att man knappt vågar slå på sin webläsare på morgonen. Tidningarna får det att framstå som att ingen kommer att lämna planen levande.
Det är krig.
Det är hat.
Rent, jävla, hat.
Samtidens gladiatorspel. Ta inga fångar. Ni har allt att förlora.
Snacket om att fotboll är viktigare än liv eller död känns inte ett dugg överdrivet. Snarare är det en veritabel sanning när dessa lag drabbar samman.
¤ Vi har Rooneys attack på Lauren.
¤ Vi har Pires eftersläng på Fletcher.
¤ Vi har publikens provokationer mot Ronaldo.
¤ Vi har Ronaldos provokation mot publiken.
¤ Vi har Silvestres skallning av Ljungberg.
¤ Vi har de ständiga armbågarna.
¤ Vi har de ständiga svordomarna mot domaren.
¤ Vi har Rooneys provokation mot Pires med något slags kindsmekande
¤ Samt en massa annan idioti (från bägge håll) som jag inte orkar dra upp
...... och så hade vi några mål, ett par målvaktstavlor och enstaka passningar till rätt adress också. Bergkamps mottagning och Giggs inlägg skall vi heller inte glömma. Fantastiskt och Underbart.
Jomenvisst.
Domarna pratar ofta om att de vill döma de här stora matcherna. Men jag undrar om någon annan rättsskipare skulle velat byta med Graham Poll i går. Alla beslut kritiserades och han blev ständigt omringad av bittra adrenalinstinna spelare som kändes sig förfördelade. Minns att jag tänkte "stackars sate" från min position i TV-soffan. Hur han än dömde blev det fel. Även om det var hur rätt som helst.
Känna sympati med domaren när Arsenal spelar mot United. Märkligt.
Ungefär lika troligt på förhand som att Norwich tar ligatiteln hade jag nog tyckt för några dagar sedan..
Så, egentligen borde nog bucklan hamnar på Carrow Road ändå. Inte för att jag vet hur det skall gå till. Men det blir säkert helt fantastiskt och underbart.
Ni får inte tro att jag inte gillar fysiskt spel, missförtså mig rätt i min slutliga poäng, det skall vara en naturlig del av det hela. Men i bland kan det gå till överdrift även i England och vi som fnyser (jodå, jag gör det också) åt exempelvis italiensk fotbolls ständiga kavalkad av frispakar och filmingar bör kanske ta det lite lugnare.
Skulle helst vilja spatsera ned längs den gyllene medelvägen och konstatera att det inte är fult att ramla när någom får en smäll, men denne någon skall heller inte behöva rulla runt åtta varv i onödan för att accentuera att en ojustehet begåtts.
Gårdagens match var en ytterlighet i osportsligt beteende som jag har väldigt svårt att acceptera. Därmed har jag också svårt att se att matchen nu var så fantastisk som alla vill ha det till. Även om den nu var det så att säga.
Bäst på Highbury igår, förutom Graham Poll, återfanns tyvärr i det andra laget och heter Ryan Giggs.
