Bokrecension: Va-Va-Voom av Piers Morgan(2004)
Redaktionen på Arsenal-sidan är alltid goda för nyheter. Nu visar vi att vi också läser böcker. Välkomna till bokspalten. Först ut; Va-Va-Voom av Piers Morgan. Mycket nöje.
Ni-na-ni-na..skulle man kunna börja, men riktigt så illa är det inte och jag heter inte Stefan Mählqvist. Vem vill heta det? Men böcker har jag läst och efter att under sommarmånaderna krampaktigt stavat mig igenom "Totte på Sjukhuset"(Min sambo påminner mig fortfarande om min kommentar. "Nu är det en sån där stor bokstav igen. Uttalas den annorlunda?"), så kastade jag mig likt en ramadanutsatt kejsarpudel på en trind hare på Daily Mirror-krönikören Piers Morgan och hans läsvärda Va-Va-Voom, med undertiteln A fan's diary of Arsenal's invincible season.
Har man som undertecknad alltid Gooner-kallingar och har tvångsuppfostrat sina barn med dubbelvideon från 1971, så är Va-va-voom ett intressant spektakel.
Piers Morgan är kraftfull Gooner. Boken dediceras till hans förmodligen förträffligt uppfostrade barn Spencer, Stanley och Bertie (här hade förmodligen hans fru mer en ett ord med i leken, eftersom Arsenalhistorien inte ger många spelare med dessa namn), med vädjan att någon av dem skall skjuta ett avgörande mål mot Tottenham. Min personliga reflektion är att jag vill att alla i hela världen alltid skall skjuta ett avgörande mål mot Spurs.
Boken är en dagbok. Piers Morgan gillar inte ManU, Teddy Sheringham och inte Pascal Cygan. Redan i början varnar han Cygans famil och släkt för dessa och i slutet av boken så gör han en kommentar på Cygans eventuellta försäljning till Lille före 2004/2005 "I'd paid it myself if I know that he was going".
Nåväl. Boken går från Juli 2003 till Juli 2004. Under tiden upplevde herr Morgan i princip samma saker som vi rätt-trogna Gooners upplevde på andra sidan Nordsjön, med en väsentlig skillnad. Piers Morgan var på plats. Han minglade i egenskap av "editor" på Daily Mirror på partajer, med Wenger och med ansdra prominenta gäster. Mr Morgan har ett oerhört levande språk och man är inte förvånad över att han har varit "chief editor"för såväl News-of-the-World som Daily Mirror. Båda speciella tidningar i England med hög trovärdighet. Eller inte. Han följer match efter match i boken och ger sina mycket personliga reflektioner.
Ett par av bokens höjdpunkter är- som alltid - matcherna mot Manchester United och beskrivningen av hur fansen på North Bank och utanför arenan hyllar Keown och hur illa man tycker om Ruud van Nistelrooy. Med detta vill jag inte mena att jag ställer mig bakom det som hände vid 0-0 matchen på Old Trafford, men Piers Morgan ger sin väldigt personliga skildring. "Jump up if you hate Manc cheats" är en numera klassisk T-shirt med Keowns förvridna ansikte.
Hans beskrivning av sångerna på läktarna om just ManU är härliga och man får sig några sånger till livs. Som tur är utan noter. Nu kan man i alla fall gissa själv hur ramsorna skall låta. Det mest avancerade en annan ger sig på är annars "Sassabrassa mandelmassa..".
Jo, boken är full av små trevliga anekdoter och man känner igen kommentarerna och synpunkterna kring spelarna. Han ger sig på Lehmann efter att han blivit bötfälld mot Southampton. Han är full av lov gentemot Keowns fantastiska attityd. Han hyllar Seaman i hans match mot Gunners. Boken är full av härliga citat runt spelare och motståndarna. Portsmouth och dess Fratton Park publik får en speciell hyllning.
Piers Morgan är oerhört passionerad som Gooner. Varje match beskrivs inlevelserikt och med en fantastisk glöd. Ofta befinner han sig på plats, på läktaren eller i någon loge. Han beskriver även händelser mellan matcherna, som inbegriper gooners.
Exempel på detta är när han blir uppringd av Thierry Henry. Då har Daily Mirror skildrat Ljungberg, Henry, van Nistelrooy och Ferdinand i Barcelona, när de har gjort Nike-reklam. Morgan har skrivit att de har varit ute och partajat till fyra på morgonen och Master Henry är milt sagt mycket irriterad. "I do not booze, Morgan. I treat my body as a temple and I do not let anything bad like alcohol inside it.", säger vår storskytt, varpå en hel del förklaringar följer och tidningshistoriens största dementi.
Hans personliga vendetta med Sir Alex är också ganska läsvärd. Runt November råkar han som Gooner i fejd med Sir Alex. Det slutar med att tidningen "Daily Mirror" blir portade på Old Trafford. Intressant att tidningarna anser denna partiskhet vara tillåten. Skulle aldrig funka i Sverige.
Det man kan tycka är att Piers Morgan gör det ganska enkelt för sig. Han använder sin skjutjärnsjournalistik fullt ut och beskriver naturligtvis allting ur en Gooner-skalle. En hel del blir också på gränsen till upprepning, detta drar nog ner slutomdömet något.
Hans berättarkonst är kanske inte strålande, men däremot målande. Han målar vissa känslor, som när Chelsea slog ut oss i Champions League, likt en van Gogh eller Monet.
Det är naturligtvis väldigt fantastiskt för en fan att tillåta sig dessa verbala utsvävningar och golfsvingar mot spelare och andra lag. Undertecknad känner igen sig.
Jag hade mycket nöje när jag läste denna bok. Den är ohyggligt subjektiv. Läsare som gillar objektiv fotbolls-litteratur ombedes läsa något annat, typ Kamratposten.
Boken är mycket läsvärd och ger en härlig inblick i en Gooners själsliv under säsongen 2003/2004. Fullspäckad av godis. Läs den. Nu.
Magnus Falks betyg: 4 kanoner av fem möjliga
Vad tycker ni?
