Arsenal-Crystal Palace 5-1
Ren och skär utklassning.
Efter den svidande förlusten mot Manchester United och därmed högst sannolikt också förlusten av ligatiteln till Chelsea verkar Arsenal ha hittat tillbaks till den vackra fotbollen igen. Förra omgångens fina insats mot Aston Villa följdes upp med en imponerande insats mot Crystal Palace. Slutsiffrorna skrevs till 5-1 men kunde likaväl varit 3-4 mål till i Arsenals favör. Förhoppningsvis kan det fina spelet hålla i sig över våren och då kanske Champions League och FA-cupen innehålla en del glädjeämnen.
Arsenal kom till start mot Crystal Palace med ett par namn på skadelistan. Fredrik Ljungberg är småskadad (som vanligt) och han spelade inte. Ashley Cole hade dragit på sig feber och Sol Campbells skada är envisare än vad man först trodde. Kanske är Sol borta så länge att han missar åtminstone första mötet mot Bayern München. I gengäld var Kolo Toure tillbaka efter sin avstängning.
I mål fick Jens Lehmann starta och det verkar nu som att han tagit tillbaka sin plats som förstemålvakt. Wengers policy vad gäller målvakter väcker många frågetecken just nu. Är det så smart att mecka med målvaktsposten egentligen?
I försvaret blev det inte oväntat Kolo-Cygan i mitten och Lauren och Clichy på kanterna. På mittfältet fick Reyes ta Pires plats på vänsterkanten efter Pires flyttats över till högerkanten för att täcka upp för Ljungberg. På topp som vanligt Henry och en återuppstånden Bergkamp.
Till skillnad mot många andra lag valde inte Crystal Palace att ligga alltför lågt med sitt lag utan försökte spela högt och ha två man på topp. De första 25-30 minuterna fungerade detta mycket bra och Arsenal hade stora svårigheter att hitta in i sitt spel. Mycket slarv och missade passningar kännetecknade Arsenals spel första 30. Visserligen skapade Arsenal ett par bra lägen genom Lauren och Henry men Crystal Palace hade också chanser. En farlig nick av Johnson och en hemåtpass som Jens Lehmann inte lyckades dämpa och som han hann upp precis innan mållinjen. Total nonchalans från tyskens sida. Å andra sidan var det samma linjedomare som inte lyckades se Spurs vinstmål mot Man U så det hade nog inte spelat nån roll om bollen varit två meter inne.
Efter det att Crystal Palace tvingats byta ut Aki Riihilahti föll Palace spel ihop totalt och Arsenal la in två växlar till och spelade ut Palace efter noter. Varenda anfall i princip såg ut att kunna sluta i mål och det är som vanligt Arsenals bristande effektivitet som lyser igenom.
Första målet var ett vackert anfall som avslutades med en enkel bredsida i mål av Bergkamp på pass från Reyes.
Andra målet kom genom Reyes sedan han snappat upp bollen utanför straffområdet och fått på ett fint vänsterskott som borrade sig in i bortre gaveln.
Tredje målet var ett kanonskott från Henry. Återigen på pass från Reyes som gjorde sin bästa match på mycket länge i Arsenal. Det är en fröjd att se Reyes spela fotboll när allt stämmer. Reyes var klart bäst i Arsenal i första halvlek och hade troligen blivit min kandidat till matchens bäste spelare om inte en viss Henry hade presterat den andra halvlek han gjorde.
Andra halvlek hade knappt börjat innan Henry hittade Vieira med en underbar framspelning som Vieira inte ens behövde nudda för att hela Palaceförsvaret inklusive målvakt skulle vara helt bortkollrade. Vieira behövde bara promenera in med bollen i mål.
Sen tilläts visserligen Palace reducera på en helt korrekt dömd straff innan Henry återigen skickade upp bollen i krysset till 5-1.
Ytterligare chanser som kan nämnas är Pires stolpskott, Bergkamps skott utanför i friläge och Henrys felaktigt avvinkade friläge. Kort sagt: 5-1 var ett resultat i underkant.
Motståndet var visserligen inte det bästa men spelet som presterades hade varit bra oavsett vilket lag som stått på andra sidan.
Mycket snack har det varit i media om att Arsenal för första gången i klubbens historia kom till spel i en match utan en enda engelsman i matchtruppen. Personligen tycker jag att diskussionen är rätt löjlig. Det är bara att titta på spelare som Henry och Bergkamp för att ta två exempel, för att se exempel på att nationalitet och klubbkänsla inte har ett dugg gemensamt. Att det skulle vara skadligt för fotbollen att få se icke-brittiska fotbollsartister leka fotboll i 90 minuter har jag väldigt svårt att se. Vill man se 22 engelsmän spela långboll i 90 minuter kan jag rekommendera division 1.
