Sheff Utd-Arsenal 0-0 (2-4 efter straffar)
Ännu en hård drabbning mot Sheffield United slutade mållös, den här gången fick dock Arsenal avgöra på straffar.
Arsenal kom till spel utan nio spelare som antingen var skadade eller avstängda. Wenger uttalade sig innan matchen att det här var det största antalet spelare som han saknat någon gång under sin tid i Arsenal. De som saknades var antingen skadade eller avstängda. Skadade: Sol Campbell, Thierry Henry, Robert Pires, Gilberto och Justin Hoyte. Avstängda var Dennis Bergkamp, Jose Antonio Reyes och Robin van Persie. Det mest oturliga i den här situationen var att samtliga anfallsalternativ var otillgängliga. Nio spelare borta går att klara av bra om det bara är jämnt utspritt, nu saknades istället samtliga fyra anfallare. Lägg där till att den femte senioranfallaren i truppen, Aliadiere, alldels nyligen kommit tillbaka från en svår knäskada.
Wenger var alltså tvungen att hitta nya lösningar för att täcka alla saknade spelare. Främst alltså på mittfält och i anfallet då försvaret var hyfsat intakt. Wenger valde att låta Almunia fortsätta stå i FA-cupen. En taktik som han tydligen bestämt sig för att följa. Lehmann satt nämligen inte ens på bänken utan där hade Wenger valt Stuart Taylor.
Backlinjen bestod av Lauren, Senderos, Cygan och Clichy. Senderos och Cygan har visat sig fungera ganska bra ihop faktiskt och var det logiska valet i mitten nu när Kolo verkar behöva lite vila efter hårt matchande och en del tunga misstag mot Bayern. Clichy helt given till vänster nu när Cole behövdes längre upp på plan.
Mittfältet bestod av Fabregas till höger, Vieira och Flamini i mitten och Cole alltså till vänster på mittfältet. Fabregas är inte en naturlig yttermittfältare men har i några matcher hoppat in på den positionen och blev då ganska given där. Cole också ganska given på mittfältet även om Clichy också kunde spelat där. Jag tycker dock att Cole är klart vassare i det offensiva spelet och Wenger verkar ha hållt med mig.
På topp valde Wenger att låta Ljungberg spela tillsammans med Arturo Lupoli. Jag förstår Wengers val men Ljungberg är verkligen ingen anfallstyp och har i princip aldrig lyckats särskilt bra i den positionen. 17-årige Lupoli har varit mycket bra i reserv- och ungdomslagen och med det i åtanke är det inte så konstigt att han fick starta, även om det på förhand såg ut som att Lupoli och Ljungberg kanske skulle väga alltför lätt mot Sheffields välväxta försvarare.
Startuppställning:
Almunia
Lauren, Senderos, Cygan, Clichy
Fabregas, Vieira, Flamini, Cole
Ljungberg, Lupoli
Matchen började med att Sheffield United fick en jättechans redan efter 40 sekunder. Man tog sig runt på Arsenals vänsterkant och inspelet nådde en framstörtande Michael Tonge som fick öppet mål men lyckades stöta bollen över. 1-0 där och matchen kunde blivit oerhört jobbig att vinna. Första halvlek var i övrigt inte särskilt bra. Arsenal hade svårt att skapa några bra lägen. Mittfältet fick inte ihåg passningsspelet alls och allt blev hafsigt och slarvigt. Lupoli och Ljungberg har egentligen inte en enda bra målchans på hela halvleken. Dels beror det givietvis på att Lupoli inte är en seniorforward ännu och att Ljungberg aldrig kommer att bli det. En del av skulden ska givetvis också läggas på mittfältsspelet.
I halvtid gör Wenger direkt ett byte. Lupoli går ut och in kommer Quincy Owusu-Abeyie. Det bytet satte direkt fart på Arsenals anfallsspel. Quincy rörde sig bra och det blev mycket bättre rörlighet på samtliga spelare när ytor började skapas. Arsenal skapade tryck mot Sheffield-målet men närmare ett ribbskott av Fabregas kom inte Arsenal. Sheffield var inte helt ofarliga när de stack upp och i 89:e minuten tvingade Jon Harley Almunia till en fin räddning på en hård nick från nära håll. 0-0 vid full tid var knappast en överraskning med tanke på hur matchen såg ut.
I förlängningen var Arsenal klart starkast. Sheffield-spelarna var ordentligt trötta och orkade inte anfalla någonting utan försökte bara hålla bollen borta från eget mål. Arsenal dominerade kraftigt. En trött Fabregas byttes ut mot Kolo Toure och Flamini gick ut och in gick Aliadiere. Aliadiere fick förlängningens största chans då en misslyckad frispark av Kolo gick fram till Aliadiere som sköt ett hårt skott som dock Paddy Kenny kunde klara. Dessutom hade Cygan ett volleyskott som styrdes undan vid mållinjen. Trots kompakt övertag och fina lägen lyckades alltså inte Arsenal få hål på Sheffield United och matchen gick till straffsparksavgörande.
I mitt huvud började tankar på tidigare straffsparksläggningar dyka upp och jag tycktes bara minnas förlorade sådana och hade inga högre förhoppningar om Arsenalvinst om jag ska vara ärlig. Jag fick dock fel.
Straffsparkar:
1-0 Andy Gray. Almunia går åt rätt håll men straffen är för hård och för välplacerad.
1-1 Lauren. Väntar ut målvakten och sätter den säkert någon meter till höger om målvakten.
2-1 Phil Jagielka. Almunia tar den Jagielkas första straff men domaren tycker att Almunia lämnat linjen för tidigt och låter Jagielka ta om straffen. Jagielka väljer samma hörn, Almunia går rätt igen men straffen är för bra.
2-2 Vieira. Stensäker straff högt i målvaktens högra hörn.
Sedan räddar Almunia Alan Quinns ganska dåligt slagna straff.
2-3 Ljungberg. Väntar ut målvakten och rullar in bollen säkert.
Almunia räddar även Jon Harleys straff. Harlet skjuter mitt i målet och Almunia lyckas dröja kvar med en fot och parerar bollen.
2-4 Ashley Cole. Cole avgör hur iskallt som helst. Paddy Kenny säljer sig återigen tidigt och Cole kan rulla bollen säkert i mål.
En skön seger till slut även om man ska ge Sheffield United-spelarna en stor eloge för sitt kämpande från första till sista minut. Ett särskilt omnämnande till lagkapten Chris Morgan som var en jätte i försvaret och ett hot framåt vid fasta situationer. Spelade dessutom hela matchen med ett stort leende på läpparna och med tanke på att det var det som gjorde så att Ronaldinho blev världens bäste så borde väl Chris Morgan ligga bra till nästa gång.
Nästa match i FA-cupen är kvartsfinalen borta mot skräcklaget Bolton.
