En Gooner's Dagbok - Inspiration
En perfekt kopp kaffe. En perfekt svensk vinterdag. En katastrofal kommentator på Viasat. Inspiration kan slå en skribent på Svenska Fans från olika håll, Idag träffades jag flera gånger på samma dag. Tacka Sheffield United och Arsenal för det.
Tror aldrig att kaffe har aldrig smakat så bra som denna morgon, det smakar alltid extra bra dagen efter en skön seger och igår vann Arsenal på ett fantastiskt härligt sätt. På ett sätt som man bara kan göra i en engelsk FA-cup match. Men mer om det om en stund.
De som har läst tidigare dagböcker vet om min svaghet för den gudomliga dryck som har sitt ursprung i Etiopien. De första organiserade odlingarna kunde man dock finna i Jemen för ungefär 400 år sedan. Sanani hette bönan och finns att köpa än idag under namnet Mocca Sanani.
Denna morgon är det dock inte Sanani-bönan som smeker min hals utan en kaffesort baserad på arabicabönor som lämpligt nog återfinns på ön Java. Sumatra heter hon och är denna morgon den enda bönan för mig, frugan får ursäkta.
Kaffe som är bryggt på helt nymalda kaffebönor är oslagbart i sig, när man dessutom använder bönor som föräras titeln "världens tyngsta kaffe", ja då blir kaffet i det närmaste perfektion, den något beska eftersmaken som vanligt Ica-kaffe dras med är som bortblåst och kvar finns en full smak som faktiskt påminner något om riktigt fin choklad.
Varje klunk av den smäktande drycken fyller sinnet med bilder av bönder på småplantage utanför Jakarta som handplockar de mogna kaffebären från de högväxta plantorna och lägger ut de i solen för att torka.
Jag får påminna mig själv om att jag skriver krönikor på en fotbollssida, inte ett reklamblad för kaffe, även om man kan tycka att fotbollsjunkies som de som normalt sett läser på Svenska Fans inte skulle må dåligt av en dos allmänbildning om något så alldagligt som kaffe då och då.
Det inledande stycket överlever därför korrekturläsningen innan publiceringen av dagens dagbokskrönika.
Arsenal då? Senaste tidens resultat har varit deprimerande och frustrerande, minst sagt. Spelet har låst sig, viljan verkar bara ha sträckt sig tillräckligt långt för att vilja vinna matcher i intervjuer inför matcher.
Väl på plan så har viljan och kämpaglöden varit lika sällsynt som brösthår på en 1-åring.
Med dessa resultat har man nästan omedvetet tvingats in i någon slags apati för fotbollen som en naturlig försvarsmekanism.
"Om jag inte bryr sig, så kan det heller inte skada mig", har devisen lytt hos Alvenmod senaste månaderna.
Jag intalade mig själv att inte ens en titel i FA-cupen betyder något.
Ligan kan också kvitta, vi kan inte vinna varje år. Champions League viftades bort som en omöjlig uppgift, något som vi egentligen aldrig hade en realistisk chans att vinna. Därför gör det ju inget om vi åker ut mot Bayern den 9:e mars.
Tankegångar som dessa har cirkulerat med ökande frekvens i mina tankar under den här säsongen. Helt plötsligt så är inga titlar egentligen viktiga, om de hade varit det så hade jag ju blottat mig och varit sårbar för de besvikelser som laget ideligen radar upp.
Det har också föranlett en period i mitt Gooneranska liv där jag för första gången känt mig smått oengagerad och inte ens sett fram emot ligamatcherna, än mindre FA-cup matcher.
Mitt kreativa arbete som redaktör på Svenska Fans har även det blivit lidande och jag har med stor möda lyckats plita ihop några rader medföljande en omröstning om matchens bästa spelare.
Men det är intressant hur småsaker i vardagen kan vända tillvaron och man hur man kan finna inspiration i de mest banala småsaker som omger oss varje dag.
En ny kaffekvarn som ger mig möjlighet att avnjuta det bästa kaffe planeten har att erbjuda.
En perfekt vinterdag med blå himmel, en halvmeter gnistrande, sparklande vit snö och ca -7C.
Eller en underbart klassisk FA-cupskamp mellan Sheffield United och Arsenal.
Helt plötsligt fann man sig tillbaka i gammal god stil med hoppande, bankande, svärande och allt som hör till en härlig fotbollsmatch.
Apatin som hade präglat stora delar av säsongen fanns inte inom synhåll och helt plötsligt så kändes säsongen levande igen. Tack Sheffield för det, vilken härlig match ni bjöd oss på.
Man kan t o m hitta inspiration att skriva från att lyssna på Tommy Engstrand ha en enmans gallimatiasorgie i 90 minuter.
Ibland blir man så förstummad av de här s k "expert"-kommentatorerna på diverse kanaler att det enda som återstår att göra är att släppa ner hakan i vardagsrumsbordet och stirra av häpnad.
I gårdagens FA-cup drabbning fick man höra Tommy Engstrand rada upp den ena felsägningen efter den andra. Någonstans så kunde man inte annat än undra om karln inte satt och smuttade på en Gin & Tonic mellan grodorna som skuttade ur hans mun.
Jag tror att jag räknade till 3 eller 4 felsägningar efter bara 1 minut in i matchen. Det måste vara något slags rekord som t o m får allas vår favorit Glenn Hysén att vibrera av avund.
Hur Engstrand kan säga fel namn på en enda spelare på fyra olika sätt är för mig en gåta i paritet med pyramiderna i Egypten.
Vår italienska 17-åring heter Arturo Lupoli. Lu-po-li. Hur svårt kan det vara?
Först klämmer Tommy ur sig: "Lipulo, förlåt Lupoli, Arturo Lupolo"
Några minuter senare hör man "Lipuno" och i sekvensen efter det: "...då kommer Lupino där..."
Lu-po-li. Jag undrar om Engstrand har samma problem med sitt egna namn? Tom-my. Too-mm-mmy.
Jag har inga fakta som stöder det här, men jag undrar om inte Ljungberg var det enda namn som uttalades korrekt under gårdagens match.
Jag började gårdagens match med att fnissa hånfullt vid varje felsägning, men allteftersom matchen gick så övergick min skadeglädje till förstummad tragisk häpnad. Ofattbart, blev slutintrycket.
Synd, jag gillar Tommy. Men det är nog dags att ta Hegerfors i hand och stämpla ut nu, jag har hört att fisket är ypperligt i Jukkasjärvi så här års.
Hur var matchen då? Trots svårigheten att koncentrera sig p.g.a. Engstrand ständiga rappakalja så försökte jag filtrera bort surret från Tommy och fokusera på spelet däremellan.
Någon matchrapport tänker jag inte avge här, det har min kollega Lindström redan gjort, på ett ypperligt sätt.
Sheffield United imponerade stort på mig, en av de mest positiva överaskningar jag stött på hos ett motståndarlag på mycket länge.
Inte bara lyckades detta Division 1-lag stå emot och bara släppa in ett enda mål på 210 minuter, man var dessutom riktigt nära att avgöra returmatchen vid ett par tillfällen.
För ett Division 1 lag så är det nära på bragdmedalj-material och en del av mig tycker nästan att det är synd om Sheffield United att de inte fick fortsätta sitt FA-cupsäventyr i år efter den insatsen. Men bara nästan.
Vi kan bara önska Blades lycka till framöver för nu är det vi som tar hem FA-cupen.
Visst får man en sån känsla efter gårdagens match?
Avancemanget i FA-cupen tände inte bara ett hopp för en FA-cupstitel i år, jag började t o m tro på en vändning mot tyskarna i Champions League.
Slutligen kan vi konstatera att en perfekt kopp kaffe, en glimmrande vacker vinterdag och världsklass fotbollsunderhållning från Sheffield United och Arsenal var precis vad som behövdes för att hitta tillbaka till glädjen med fotboll igen.
