Gooner's Dagbok - Jag vill se...
Uppladdningen har börjat. Årets viktigaste match står för dörren. Nedräkningen på North Bank visar att det är 2 dagar, 22 timmar, 14 minuter, 14 sekunder kvar till kick-off på Highbury.
Jag är överladdad redan, händerna, armarna och benen skakar som asplöv och två kannor kaffe har gjort att hårsäckarna strax nedanför mitt något för höga hårfäste har vaknat till liv och darra de också.
Tror att en fyllning precis lossnade och åkte ner i kaffekoppen.
Känner att en oplanerad, spontan dagbok är på sin plats så här dagarna innan match. Årets match. Matchen vi Måste vinna. Vi måste dessutom vinna med 2-0. 2-0 på Highbury och säsongen lever ett litet tag till. Vi måste.
Jag vill se varenda Gunner på plan på Onsdag kämpa i 90 minuter för att föra oss till kvartsfinal.
Jag vill se, blod, svett och tårar.
Jag vill se ett Arsenal som avslutar, kliniskt, rått och obarmhärtigt.
Inget, ursäkta franskan, jäkla finlir. In med boll-jäveln bara. Minst 2 ggr. Vila får ni göra i helvetet. Skjut, tryck, pressa. Fotboll är enkelt, flest mål vinner. Vi behöver minst 2.
Jag vill se Jensa göra en perfekt match. Ge fasen i att försöka lira med fötterna, tjonga bara bort bollen om du får den på fötterna. Boxa bort bollar och gå bara ut om du tar bollen, annars stå kvar och gör idioträddningar på mållinjen. Bli en bra målvakt Jens, ge oss iallafall en match som kan placera dig i Gooners hjärtan efter att du lämnar i sommar. Visa oss varför du ska stå i Tyska landslaget. Visa oss att Wenger hade fel som bänkade dig tidigare i år.
Blir det 3-1 och straffar: Byt in Aluminium.
Jag vill se en backlinje som aspirerar på en titel som The New Old Guard. Visa Dixon, Adams, Bould, Winterburn och Keown hur en backlinje ska agera. Överträffa de oöverträffbara. Senderos har det i sig, den blicken avslöjar allt. Han är hård, tuff och obarmhärtig. Ash kommer att vara sanslöst bra i den här matchen, om det har jag inget tvivel. Om någon lyfter sig under press så är det han.
Och Stefan Holm. 2.40. Wow.
Jag vill se Cesc Fabregas mangla de tyska mittfältarna sönder och samman för att trycka fram bollen till Ljungberg, Henry eller vem som helst som kan avrätta bollen mot nätmaskorna bakom Kahn.
Jag vill se Kung Vieira. Ser jag Vieira lunka nonchalant runt mittcirkeln efter att ha slagit en idiotpass så åker jag personligen över till London på Onsdag kväll och kickar honom i arslet hela vägen till Heathrow och in på närmaste flight till Madrid.
Det är dags för Kung Vieira att göra sig förtjänt av kungakronan, visa oss varför vi oroade oss i 2 månader förra sommaren. Visa oss att Wenger gjorde rätt som gråtandes bad dig på sina bara knän att stanna hos oss. Visa de miljontals fansen runt om i världen att du är vår Kung. Kung Vieira.
Nu har du chansen att bli Kung igen, annars kan vi nog slipa en gammal giljotin och göra som på gamla tiders vis. Franska adelsmän har smakat stål förut.
Jag vill se Freddie göra det han är bäst på. Spring Fredrik. Spring som aldrig förr.
"Run Freddie, run!"
Spring på djupet, spring på sidan, spring bakåt, spring upp och ner. Spring.
Får du chansen så visa alla att du faktiskt kan skjuta. Stänk upp en i krysset från straffområdeslinjen. Om du ska göra det någon gång i din karriär, gör det på Onsdag. Gör en Bofors och struta upp en kanon bakom Kahn så att han svimmar av tryckvågen. Gör det Freddie, gör det för oss.
Henry. Jag vill se Henry. Punkt. Jag vill se Henry när han spelar som bara han kan. Jag vill se rycken som får de tyska backarna att stå kvar som saltstod.
Ge de ett helvete, Thierry.
Ge de Sodom och Gomorra.
Ge de ett Blitzkrieg de aldrig glömmer.
Allt du behöver göra Thierry, är att vara dig själv. Lirka in bollarna i nät, slå sidledspassningar som friställer Ljungberg, peta in bollarna, lossa kanoner från frisparkar. Allt funkar för mig, bara målen sitter där de ska.
Gå upp på andra plats i målbarometern och förpassa Cliff Bastin till tredje plats. 2 mål räcker.
Och en assist.
Till sist: Jag vill se Wenger coacha laget som aldrig förr. Jag vill se snabba byten om spelare inte spelar på topp. Vänta inte till 70:e minuten att ta ut en spelare som är osynlig hela matchen. Byt ut i halvtid om det inte funkar. Jag vill se Wenger inspirera spelarna att göra den bästa match de nånsin spelat, jag vill att 1-5 Inter ska se ut som en prestation i korplagsklass i jämförelse.
Vi får inte förlora. Vi får inte åka ut. Vi ska vinna med 2-0. Minst.
Vi har det i oss. Spelarna har det i sig. Ut med det.
Nåväl, det om det. Spelarna vet nu vad Jag vill se.
Men, skulle vi, trots allt, åka ut på Onsdag så har någon svikit. Då ska jag personligen göra det till mitt mål i livet att leta upp token som inte kysste sin Piresposter, drack vatten efter 38 minuter eller vilka tricks Gooners nu använder sig av för att vi ska vinna matcher.
Det enda vi kan göra som Gooners är att stötta laget, från London, Motala, Kuala-Lumpur eller Sydney, spelar ingen roll.
Jag vill se Gooners över hela världen samla sin styrka och överösa hjältarna på Highbury med kärlek, stöd, ritualer och böner.
Gooners, sätt i gång med asa-ritualerna, offra en enbärsbuske till Freja, en nyslaktad getabock till Loke, kemtvätta bönemattan, kalibrera kompassen och vänd den mot Mekka.
Jag skiter i vilket, gör vad som måste göras.
Inget offer är för stort. Arsenal måste bara vidare i Champions League. Något annat finns inte. Hör ni det? Hör ni det?!!
"Vad skriker du för?", säger en röst bakom mig med stark kinesisk brytning, "Va liker lu föl?"
Min fru undrar vad som står på och kikar in.
Jag inser att jag har tagit av mig tröjan, skrivit Henry över hela bröstet och krupit upp på skrivbordet. Sitter i yogaställning.
"Rinner det saliv ur mungipan?", jag torkar snabbt bort det och svarar:
"Nej då, min kinesiska lotusblomma, skulle vara kul om Arsenal gick vidare på Onsdag bara. Inget viktigt. Skriver några rader om det bara. Inget viktigt. Klar snart."
Hon ler, skakar på huvudet och säger: "Du älskar Arsenal mer än vad du älskar mig", hon stänger igen dörren och lämnar mig till min dagbok igen.
"Jag träffade Arsenal innan jag träffade dig, älskling", tänker jag och fnissar för mig själv.
Mina ögon känns torra, har inte blinkat på 30 minuter. Kommer inte att kunna sova i natt, förmodligen inte imorgon heller.
Bestämmer mig för att stryka min Arsenal-flagga inatt, för att få tiden att gå. Imorgon ska jag måla ytterväggen på vårt hyreshus med Arsenals klubbmärke och natten till Onsdag funderar jag på att tillverka röd-vita partyhattar med Arsenal-crestet på och dela ut till alla på jobbet. Och på bussen.
Nåja, har väl sagt mitt för den här gången.
Jag nämnde att vi måste vinna på Onsdag va?
2-0.
Minst.
Det är vad jag vill se...
