Motståndare: Norwich - The story sofar
Efter landskampsuppehållet så tar vi emot kanariefåglarna från öster. Vi välkomnar Norwich City till Highbury.
Kanariefåglar brukar sitter på en pinne i en liten bur och kvittra. Inte speciellt högt, de stör inte någon, men lite lågmält och sina egna små melodier. Ibland kvittras det lite rebelliskt "Free like a bird". Men ett kraftigt lugnande skak på buren brukar få in dem på rätt truddelutt igen. Fogliga små djur. Historien har ännu inte hittat någon liten kanariefågel med anarkistisk ådra, förutom den ökände Kanarieov som iklädd kosackskägg och sabel försökte ta sig in det ryska kejsarpalatset under 1800-talet, men olyckligtvis klämnde vingen i en av palatsets många dörrar. Där hade historien ändrats, sanna mina ord.
Nåväl, Kanariefåglar gungar lugnt i sin bur. Ibland prövar man vingarna, man flyger lite till vänster, lite i otakt, lite till höger och så tillbaka på pinnen. Glatt sägandes "Pip-Pip". Så säger kanariefåglar. Lyckliga sådana.
Olyckliga, lätt pinknödiga och osäkra blir kanariefåglar när man släpper ur dem ur sin bur. Norwich City. The canaries lämnade ijol den bur som i folkmun kallas Championship och prövade vingarna. Det har varit en orolig flygtur. Mycket orolig. kvitt-kviiitt(orolig trudelutt)
Ty,utanför buren flyger andra större fåglar, mycket fortare och mycket starkare. Här finns även skator och örnar som gärna mumsar i sig en liten stinn kanariefågel, som håller på att peta i sig någon förskrämd liten mask. Fast kanariefåglar äter inte mask, de äter frön. Med tanke på storleken så skulle det vara likvärdigt med att under- tecknad skulle välta upp en vattenbuffel på köksbordet och placera mellan mina välborstade tandrader. Då beståndet av vattenbuffel sedan min ungdoms eskapader är lätt begränsad i Östergötland så äter vi det dock relativt sällan.
För sin entré på PL-scenen värvade Norwich City ett par stora starka herrar i form av Mathias Jonson, Thomas Helveg, Gary Doherty, Simon Charlton. Det visades sig dodk tidigt att motståndet var herrar kanariefåglar övermäktigt. Kvittrandet blev oroligt. Laget vinner kopiöst lite matcher. Endast tre matcher av trettio är makalöst uselt.
Första segern kom efter 14 matcher,då Saints slogs med 2-1. Från tredje omgången har det varit lindansande och Houdinitrick. Bara vid enstaka tillfällen har man fått upp Houdinidräkten. Som bäst såg det ut i December, då man klev upp på en femtonde plats, men så mötte man Chelsea, M'Boro och Spurs och så blev det nedför källarbacken-nedför källarbacken och där fanns det inte många vänner. Den senaste tretton matcherna har visat tio förluster, en vinst och två oavgjorda. Laget ligger längst ned i tabellen med ynka 20 poäng. Mina damer och herrar; den 8 oktober slog Gunners Charlton med 4-0. Då hade vi 22 poäng.
Men vad är det då som har gått så fel? Varför har inte kanariefåglarna blivit fetare? Orsakerna är många. Laget har dålig grundstomme. Det är för ojämnt, för mycket kraft, för mycket bonka-bonka och för lite finess och banbrytande spelare. Man har Darren Huckerby. Det räcker inte. Även fast jag är kraftfullt förtjust i honom. Till detta så har flertalet spelare varit skadade eller ur form; Helveg, Mathias Svensson och Jonsson. Sentomsider värvade man till sig Dean Ashton, målskytt från Crewe, men skillnad mellan KalleAnka-ligorna och Premiership är stor. Norwich saknar spetsen. Goonern David Bentley skickades till Norwich för att få träning och erfarenhet och detta har nog kommit väl ut. Han gjorde ett 16 tal matcher innan han slog sönder knäet. Nu är han på väg tillbaka, men det var ett gott val av talangen Bentley.
Norwich läcker och har släppt in 59 mål på 30 matcher. Framför allt är det försvarsspelet som inte håller. De flesta målen kommer från straffområdet, men märkvärdigt många gör motståndarna med huvudet. Målvakten Green har varit osäker. Försvaret med Doherty,Drury, Charlton,Fleming, Brennan, Edworthy känns inte direkt som en järnridå. Tacka vet jag Hanna Marklund. Många misstag. Till detta så går på tok för lite bollar fram från mitten till mittfältarna och forwards, där löpningarna är minimala. Mathias Jonson, så fenomenalt bra mot Bulgarien enligt Glenn"Vilken mittback skall jag ta ut till matchens kanon?"Hysén, har inte alls fått ut mycket.
Vad som i slutändan eventuellt kan tala för att the Canaries även nästa år får leva ett liv i i toppskiktet är moralen. Man ger inte upp. 2-4 mot Middlesbrough lyftes till 4-4 i slutminuterna. Två av vinsterna har kommit genom mål i slutminuterna. I matchen mot Chelsea kvitterade man till 1-1 och hade bud på 2-1 innan Chelsea gjorde två mål. Till och med Kezman gjorde mål. Hur gick det till? Fick han bollen på sig? Kom han inte undan?
Nu har jag orerat nog. Till årets säsong;
Thierry Henry = Toppar
Den storvuxne Damien Francis är en hjälte. Vinner mycket i luften. Tar bort motståndarna och skapar plats. Bra på att tackla. 7 mål i ligan ändå. Darren Huckerby gillar vi. Men han har tyvärr något fel i huvudet. Det mentala hänger inte riktigt med annars hade denna irrationelle vänsterspringare varit en världsstjärna. Stor favorit på Carrow Road. Simon Charlton har den av backarna som sett bäst ut. Kommer ofta på vänsterkanten och är ofta spelbar.
Francis Jeffers = Floppar
Jag vill nu inte vara elak men Matias Jonson har inte gjort någon av sina bästa säsonger. Håglös och felplacerad. Man kan säga att han "plays-out-of-position" och får inte ut mycket av sitt slit.
Thomas Helveg, tog helt enkelt inte plats i försvaret eller på mittfältet. Snälla nån. Han var ju på gränsen till ordinarie i Italien. För dåligt. Gary Doherty var ungefär som jag förväntat mig av ordinära gamla spursare. Inte mycket att ha.
Pascal Cygan = Frågetecken
Jag hyser mina stora frågetecken inför Robert Green, som rankas som Englands nummer tre. Den enda möjligheten måste vara att det helt enkelt inte finns någon annan engelsman av någorlunda klass som står i ett PL-lag. För här har det tappats bollar och det har missats inlägg. Lite Lehmannuel Almunia helt enkelt. I någon brittisk tabloid bortanför sidan 3(där jag f.ö ofta fastnar) så har man kunnat läsa att Green eventuellt var aktuell för Gunners. No thanks. Jag bär Richard Wright i alltför färskt minne. Hans hans-och-greta äventyr i Gunnersmålet räckte.
Dean Ashton räcker inte till ännu, även fast han ofta står rätt.
Cesc = Överraskningar
Jag må vara partisk men David Bentley har överraskat på mig. Han gick raka vägen in i startelvan och spelat tufft och bra. Bra skott, bra tanke. Räcker han till i Gunners nästa säsong? Kanske, kanske.
Förra gången blev det vackra 4-1 på Carrow Road. Det var på den tiden som "I-want-to-go-home-to-mama-Reyes" fortfarande trivdes i klubben. Det var tider det. Denna gång ställer vi fram ett taggat Gunnersgäng som medelst kanoner kommer att skrämma de stackars gula kanariefåglarna så pass att de krampaktigt tar sig in i Championship-buren igen och ber Arsène Wenger att stänga och låsa innan något fasansfullt händer. Seger. Naturligtvis.
