Motståndare: Tottenham - The story sofar
Vi nordbor åker söderut för att få bättre väder. Spurs åker någon kilometer söderut för att få se på bra fotboll. Dags för North London Derby-del 2.
Till bortamatchen mot Spurs körde vi en artikelserie som beskrev ur väldigt positiva ordalag hur vi som granne, mästare, överdängare, norra Londons titaner och tenorer såg på Tottenham Hotspurs.
Det var då det. Det var innan julafton och vi var tvungna att vara lite snälla. Nu vässar vi klorna ytterligare och använder oss av hela golfbaggen.
Swing it magistern.
Tottenham Hotspurs har detta år gjort alla sina fans glada. Ett år fullständigt fritt från överraskningar. Medioker insats i ligan, ut tidigt i FA-cupen och ut i Carling Cup.
Ett normalt år. Utan titlar. Inte ens ett damlag har man som man kan vända sig till. Jag har också förstått att man inte ens vinner sina egna interncuper. Den lilla åtråvärda White Hart Lane internal Cup bucklan står där så ensam och rädd på sitt lilla podium. Men fansen verkar ändå vara lyckliga. Det måste vara skönt att vara Tottenham. Varje år är utan överraskningar. Det finns inga chockerade Spursfans.
Slår man upp ordet "Tottenham Hotspurs" i Oxfords Encyclopedia for British English så står det "Free from titles whatsoever". Skulle laget lyckas gå till final i någon cup, vilket är föga troligt, så hamnar fansen i ett traumatiskt chocktillstånd och måste sitta ned hos farbror psykologen och prata ut på en plyschförsedd soffa. Äta en liten strömming, skära sig lite i armen med en smörkniv. Som sagt, en säsong helt som vanligt.
Jag måste dock villigt erkänna att jag såg Tottenham Hotspurs alldeles frivilligt i somras. Träningsmatch mot Falkenberg. Jag åkte dit med min välartade son. Han skrek som en stucken gris hela vägen till matchen. Jag satt där i framsätet och log med båda öronen och var stolt över min son som visade ett sådant beteende bara för att tvingas se Spurs. När vi kom fram till arenan och vi gick ur bilen så lyckades jag sedan få loss den del av en stålfjäder som fanns i bilsätets stoppning som fortfarande satt fast i sonens bakdel. Skriken upphörde. Men påbörjades direkt när han förstod att det var Spurs som vi skulle se på. Jag förklarade för min förtvivlade son att ibland innebär uppfostran att även förstå hur dåligt livet kan vara. Hursomhelst, så måste jag tillstå så här nästan nio månader efteråt att jag inte återhämtat mig mentalt. Jag vaknar fortfarande kallsvettig och Falkenberg-även fast en av kollegorna på sajten stammar därifrån-kommer alltid att vara en ort liknande Mordor.
En kille jag känner var på WHL och såg matchen mot WBA förra veckan. Han tyckte arenan kändes intim. Vad elakt. Så taskigt mot fansen. Att behöva sitta så nära och lida.
Ni kanske tycker att jag är så där lagom nedrig mot våra London-grannar. Det är naturligtvis inte alls meningen. Jag är mest förbryllad. Varför lyckas inte Spurs bättre? År-efter-år ramlar det in nya spelare i laget. Årets lag måste väl dock anses som bland det bättre man haft på lång lång tid. Laget vimlar av landslagsmän; Engelska i form av King, Defoe, Robinson, irländare i form av Keane och Reid, svenska i form av Edman, Kanouté från Mali, Atouba-Kamerun och Ziegler från Schweiz. Till detta en hel hög av lovande britter som Dawson, Carrick och Brown. Ändå blir det som vanligt. Tia i ligan och ut i cuperna och inget Europa.
Nu har man fått Martin Jol som tränare, kanske det blir lite joligare än tidigare. Egentligen tror jag att vi Gooners innerst inne skulle vilja att Spurs blev något bättre, så det blev lite konkurrens i Norra London. Nu spelar Spurs jämnt med Angela Banks & co. Fast å andra sidan vill vi ha fred i hela världen också och jag vill gärna kunna flyga.
När man tittar på Spurs säsong så handlar mycket om att det saknas fantasi och hårdhet på mitten. Kantbyte är obefintligt och bollvinnande på mitten är mycket lågt. Michael Carrick odch Michael Brown skall vinna bollarna, men har inte lyckats förvalta detta på rätt sätt. Det är också klart märkbart eftersom mittfältare gjort nästan hälften av alla mål, som Spurs släppt in, En oerhört hög siffra. Det läcker rejält på mitten med andra ord. Längst fram har man två man som tillsammans gjort 24 mål och det får nog betraktas som godkänt. Laget är fantastiskt ojämnt. Tittar man igenom månadsstatistiken så förbluffas man. Vissa månader vinner man det mesta för att månaden efter förlora det mesta. Hänger säkerligen också ihop med en del skador eller att man helt enkelt är Spurs.
Vi summerar Spurs säsong lite extraordinärt;
Thierry Henry = topp = mycket lite Tottenhamskt och troligtvis aktuella för Gunners
Vi kan inte annat än att tycka att Jermaine Defoe och Paul Robinson har spelat ganska olikt Spurs detta år. Robinson utstrålar säkerhet och Defoe gör mål och är rörlig. Ledley King kommer vi inte heller runt. Har gjort en anständig säsong.
Francis Jeffers = flopp = massor av Tottenham
För att ha vara på gränsen till landslaget så måste Anthony Gardner lyfta sig betydligt. Thimotej Atouba har varit ojämn och ful i spelet.
Pascal Cygan = frågetecken = very Tottenham
Här kan man kasta in en hel hög med spelare. Noel Parmarot, Michael Carrick, Erik Edman, Fredrick kanouté är alla oerhört ojämna och svårbedömda. Parmarot varvar storspel med tavlor. Carrick måste ta mer ansvar. Edman är habil, men glänser inte. Kanouté måste göra mer mål.
Cesc = överraskningar = mycket lite Tottenham
Om en spelare överraskar tillräckligt mycket i Spurs, så blir han inte långvarig i klubben, Själv vill han förmodligen bort eftersom han vill vinna saker. Det finns några stycken intressanta prospekt. Defoe enligt ovan men så Michael Dawson som kom från Nottingham under julen. En mycket lovande mittback med vilja och pondus. Jag såg honom när han som 18-åring och kapten i Forest dirigerade försvaret mästerligt. Dean Marney kan också blixtra till.
Kommer ni ihåg senaste North London Derby? Vem minns det inte? 5-4. Det målrikaste derbyt någonsin. Fantastisk underhållning. Jag var aldrig orolig dock. Vi mötte ju Spurs. Vi har vunnit ligan där två gånger. Spurs fans och ägare borde har varit själaglada när vi vunnit titeln där. De fick se en buckla.
Norra London laddar. Bussarna på Seven Sisters är fulla av fans med båda lagens färger. Det är Mighty Gunners mot low-life Spurs. Toppen mot medelmåttor. Det blir självfallet en ny seger för Gunners, för vi är helt sonika så jäkla bra.
