Falkens funderingar - 25 Maj 2005
Vill ni ha en riktigt härlig dag med familjen? Träna straffar. Det gjorde jag. Så bra det blev.
Alla planeter stod helt rätt i lördags. Trots Wengers lätt tveksamma uppställning med Iceman som ensam springare, så tog vi FA-cupen. Så jäääkla skööönt. Sitt on it, Alex!! The american dream did not come true. Men vi hade lite tur. Fru Fortuna stod bakom mig och kammade min rygg så vackert. På håll hör jag Mourinho väsa "Today, the best team did not win." Den osannolike hjälten blev mästerkatten i gummistövlar- lilla Sportspegelns Jens Lehmann. Är han släkt med Marie Lehmann? Hon ser tysk ut. Talkfläckar från senaste kulstöten syns på hakspetsen. Vann spartakiaden.
Jag visste redan innan matchen att vi skulle vinna på straffar. Familjen var förberedd. Vi körde straffläggning på den lokala fotbollsplanen dagen innan. Vi lottade om vem som var målvakt och min 2åriga dotter fick vara Roy Carroll. Hon grät floder. Kanske för att hennes skruvdobb, storlek 21 var för små? Det var svårt var det att hitta en ManU-tröja i samhället. Vi knackade dörr, ställde frågan; "är du helt väck?" "vad hette laget sa du?"
"vem i hela friden har en sådan tröja?" var svaren vi fick. Till slut hittade vi en ManU-tröja på traktens förbränningsstation. Den luktade fisk. Min dotter sade gråtande att hon vägrade att lukta som Oliver Kahn. Helt förståeligt. Efter en övertalning likt Truman/Churchill på Stalin i Jalta 1945 så ställde hon sig dock i mål. Min son fick Lehmanns tröja. Den nådde honom till anklarna. Målvaktshandskarna gjorde att han var lik en orangutang. Nåväl. Förberedelserna klara.
Själva straffläggningen var odramatisk. Jag var kraftfull skarprättare. Två stora svårigheter dock.
Dels var det svårt att skriva "ManU" med bläckpenna på min håriga framkropp. Hade ingen tröja. Sedan var det svårt att hålla "Roy Carroll" kvar i mål. Vips så såg hon en liten mask som slingrade en bit bort, vips var gungan mer intressant.
Jag brydde mig dock inte och dundrade in straffarna otagbart.
Iklädd nummer 8, så chippade jag enkelt in straffen mitt i mål. Min dotter hade ett långt intressant samtal med daggmasken tio meter bakom mål. Ändå höll hon på att ta bollen, då min chip inte satt förrän på det tolfte försöket och då var min dotter på väg med en spade till sandlådan och så när fick bollen i huvudet. Min son agrerade heltyskt imålet och skällde ut stolparna och sedan sig själv. Mest arg var han för att han släppte in de flesta straffarna. "Det där är väl inte 11 meter, pappa?", sade han. Men jag stegade upp 11 meter minsann. Ok, det var elva små meter och ett par var i sidled, men det var elva meter. Med målad kropp slog jag sedan dit straffarna bakom min son. Endast vid ett tillfälle, då jag var Paul Scholes, så lyckades min son att rädda. Orsaken kan ha varit att jag på vägen fram till skottet febrilt letade efter något att tackla och till sist förpassade en liten björktrast till det stora blå. Jag förlorade dock balansen, knäade bollen och min son tog upp den. Scholes missade straffen. Till slut stod jag kvar med nummer 4 på ryggen, en straff kvar. "Roy Carroll" hade sedan länge flytt målet. Kvar var mina fotbollsskor och en plasthink. Själv satt hon i sandlådan och byggde sandtorn. Kanske Wembleys nya torn. Jag stegade fram med en våldsamt hastighet. Majestätiskt. En fantastisk träff på bollen och jag jublar långt innan den når målet. Till slut ser jag hur den långsamt rullar över den ena kvarglömda skon och stannar tio centimeter bakom mållinjen. Arsenal har avgjort finalen. Vieira har avgjort. Jag gör ett tappert försök att hissa mig själv på mina egna axlar. Jag misslyckas kapitalt. En bruten rygg kändes det som. FA-cupen var vunnen. Fåglarna sjöng. Den lilla daggmasken, som min dotter pratade allvar med vinkade glatt från ett litet hål i öster. Brevbäraren, som för övrigt är misstänkt lik min dotter, vinkade glatt och gjorde V-tecknet. Telegrammen strömmade in. Fantastiskt. Fantastiskt. Nästan ännu roligare var det att ManU vann inte ett jävla något detta år. De var precis lika odugliga som Spurs. Känn på den. Kallas numera Malcolm Glazers förbannelse.
Jag kommer nu att åka till sydvästra London, knacka dörr och berätta för alla att Arsenal vann FA-cupen. Jag kommer lägga ut flygblad, skriva på ölunderlägg och skicka upp en skock med duvor över Stamford Bridge, som alla har skrivet på bröstet att Arsenal vann FA-cupen. En månlandare är beställd också och Christer Fugelsang, vår förste astronaut är ombedd att skriva "Arsenal vann FA-cupen" på International Space Station.
Intressant är att Gunners investerade ungefär 1 miljon, ManU investerade cirka 500 miljoner och Chelsea 2 miljarder. Gunners vinner FA-cupen, Chelsea endast ligan och ManU inget. Det gäller att satsa rätt. Life is great. Rättvisa är skipad och planeringen för nästa säsong kan börja.
Lås fast Wenger i London. Han måste stanna. Vår elsässiske mästare är en sådan kung att han borde få en egen tron. Låt iceman avsluta karriären i London. Så har vi då Silly Season. Honom skall vi ha. Senast på tapeten är Aliaksandr Hleb, en vitryss. Svårbedömd. White Russian? Jag drack en "black russian" på min semester senast. Den var god. Nästa gång häller jag i kaffelikör också. Hleb har varit storartad i Stuttgart de senaste åren. Håller han i Premier League? Fysiken har han, tekniken har han, men har han mentaliteten? Alltid skeptisk när det gäller öststatsspelare och mentalitet när vindarna blåser. Överraska mig, Aliaksander. Lös upp den gordiska knuten. Sedan diskuteras det just nu lite mera "double dutch". Dirk Kuijt och Salomon Kalou har blixtrat i Feyenoord i år. Man pratar även Dean Ashton, Norwichs långe drasut. Hur blir det med Bentley? Frågorna är många. Jag ligger sömnlös.
Ashley Cole skall förhöras. Skyldig eller inte. Såklart han blev lurad till mötet. Häng upp hans agent i knäskålarna.
Agenter. Jag vräkte ur mig lite dynga om Pini Zahavi för några veckor sedan. Nu har Chelsea återigen varit inblandad i en lustiger dans med Norge-nigerianen Jon Obi Mikel . Å vem läser man är med i bakgrunden? Rune Hauge. På håll hör jag George Grahams bankkonto öppnas. Rune Hauge? Trodde han satt i Grini. Har ingen aning om vem som lurat vem, men vis av erfarenheter, så blir denne Jon Obi-ben Kenobi uppsnurrad av sina agenter. Hauge åker till Bahamas och kvar blir en ensam liten upplurad nigerian. Tur han kommer till Chelsea, så att Peter Kenyon kan berätta för honom om moral och klubbkänsla och hur elaka agenter kan vara.
FA-cupen till Gunners. Rättvist eller inte? Who cares? När vi räknar ihop årets pokaler, så kommer likväl den vackra FA-cup-pokalen åter stå i Gunners prisskåp. Där den hör hemma. Nästa år är vi tillbaka på Wembley. Jag längtar redan. Innan dess Silly Season. Låt de galnaste av alla gycklare sprida sina lögner och intressanta påståenden. Silly Season come on. Come on..