En redaktör minns: 26 Maj 1989; Liverpool - Arsenal 0-2

"Arsenal come streaming forward now, in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith... for Thomas, charging through the midfield! Thomas, its up for grabs noowww!! THOMAS!!!"

Vi följer upp kollegan Nilssons artikel med att förflytta oss med rymdskeppet Millennium Falcon tillbaka till 1989. Järnridån skakar. Hela östblocket har tagit fram sina Black&Decker och borrar så det står härliga till. I USA går Exxon Valdez på grund, Dalai Lama får nobelpriset och Malmö FF allsvenskan.
I England blåste det upp till en rejäl storm i slutet av fotbollens Division ett.
Gunners med George Graham vid rodret hade äntligen fått igång ett riktigt slagkraftigt lag. Sansom, Anderson, Williams och Nicholas hade alla fått lämna skutan, Niall Quinn var bänkad och Gunners ungdomssektion hade burit frukt rejält. Graham hade hängt i trädet och skakat ned fantastiska spelare; Tony Adams, David Rocastle, Paul Davis, Paul Merson, Michael Thomas. Till detta hade "the Stroller" visat sin fantastiska förmåga att ta fram stjärnor från nobodies; Vem visste vem Steve Bould, Lee Dixon, Nigel Winterburn och Brian Marwood var. Alan Smith dominerade på topp och John Lukic i mål.

Enter the paradise,my friends.

Gunners ledde ligan klart inför de tre senaste matcherna. Själv satt man i Linköping, mitt i de värsta universitetsstudierna och hade värsta "cat-fighten" med en av mina bästa vänner, som tyvärr råkar vara Liverpool-fan och som hade tråkat mig i precis varenda minut under hela åttiotalet. Hur mycket han orkade och när han orkade.
Men det såg ju härligt ut, vi var på väg mot första titeln sedan 1971. En ligatitel. Det var man inte bortskämd med, som man är idag.

Liverpool hade sopat rent under 80-talet. Kenny Dalglish, legendaren, ledde laget med Grobbelaar, Mölby, Houghton, Aldridge, McMahon, Whelan, Rush och Barnes. Vilket lag.
Liverpool hade kommit som en raket bakifrån och hade inte förlorat sedan 1 Jan 1989. John Aldridge hade vräkt in mål på slutet. Den 20 Maj vann de desutom en fantastisk FA-cupfinal mot Everton med 3-2 efter mål av Aldridge(2) och Rush. Detta var Hillsborough-året. Ett hundratal fans hade klämts ihjäl i en fruktansvärd tragik på Hillsborough i FA-cupsemifinalen mot Nottingham. Liverpool hade sorg och FA-cup och en ligatitel skulle vara mycket bra för klubben. En dubbel till. I så fall skrev man historia som det första lag som tar dubbeln två gånger.
Samtidigt tappade Gunners ledningen i ligan. 1-2 mot Derby, och så 2-2 mot Wimbledon, gjorde att hela ligaavslutningen hängde på en match.
Avslutningsmatchen, hängmatchen mot Liverpool på Anfield.

Vi känner till förutsättningarna;
1) Liverpool 37 matcher 65-26 73 poäng, +39 i målskillnad
2) Arsenal 37 matcher 71-36 70 poäng, +35 i målskillnad


Vid seger med två mål tar Gunners titeln. Hur skulle detta gå till? Liverpool var obesegrade i princip hela 1989 och hade inte förlorat mot Gunners på Anfield sedan 1974/75. Mäkta svår uppgift.
Hemma i Linköping fick man ta text-Tv till buds. Som en heroinist knappade man fram resultatsidan och bet på naglarna. Detta var väl omöjligt? Eller inte. Jo, men ändå. Inte Liverpool på Anfield. "This is Anfield", som Bill Shankly skrev på en stor skylt för att invagga motståndarna i oro. Inte två mål väl?
Matchen var mycket skakig i första halvlek. Det hände inte så mycket. Det var nervöst och mycket felpassningar. Någon enstaka chans fanns, men inga större tillbud. Hemma i Linköping satt man som klistrad framför text-Tvn och väntade idogt. Fruktansvärt nervöst. Det kunde väl ändå inte gå?
I den 50.e minuten blinkade det dock till. Alan Smith gick upp på en Richardson frispark och nicktouchade bollen bakom en helt stillastående Grobbelaar. 1-0 till Gunners. Jublet i studentlyan var magnifikt. 1-0 och 40 minuter kvar. Kanske fanns chansen? Fast det brukar bli som vanligt. Snabb omställning och McMahon ställer Rush fri och 1-1, fast inte detta år. Tony"Marvel"Adams stod som en klippa längst ned och på mitten sprang Rocastle och Thomas förbi herrar Mölby och McMahon.
TextTvn sade; Liverpool-Arsenal 0-1. Smith.
Klockan tickade, jag vandrar i min lya fram och tillbaka. Vågar inte titta på den flourescerande rutan. Håller upp händerna för rutan, tittar genom en lucka mellan lillfinger och ringfinger. Tittar med höger ögat bara. 0-1 fortfarande.
Hur mycket är det kvar? Någon minut. Scheisse. Ut i köket och in igen. Mellan lillfinger och ringfinger igen. Sneglar lite bara. Kanske det hjälper. Fortfarande 0-1. Klockan tickar.
DÅ blinkar det till. Liverpool-Arsenal 0-2 Thomas. Slut.

Va? Är det sant? Drömmer jag? Am I dreaming? 0-2! Gunners är mästare på Anfield. Micky Thomas.

"Arsenal come streaming forward now, in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith... for Thomas, charging through the midfield! Thomas, its up for grabs noowww!! THOMAS!!!"

I min glädje på studentgolvet gjorde jag min allra första saltomortal och sträcke mig så brutalt i låret att jag var borta från sport i två veckor. jag badade extra länge med min gummianka och sjöng alla sånger jag kunde. Fy, så sköönt, det var. Paradiset öppnade sig och Sankte Per stod framför mig. Vill man ha en engelsk upplaga av detta rekommenderas boken "Fever Pitch".

Självfallet försöker man att ringa sin Liverpool-vän och meddela sin glädje, men det var upptaget och lönlöst. jag förskte i två veckor att nå honom, men ingenstans. Till slut fick jag tag på hans bror hemma hos familjen och då svarade hans bror "ja, han är hemma, men han vill inte prata med dig". Typiskt Liverpool-fans.

Gunners vinner ligan på sista sparken och vinner på fler gjorda mål(så mycket för boring)i den mest rafflande avslutningen som någon någonsin kunnat regissera. Hitchcock hade kanske försökt dock.

Nåväl bara för att vi tyckte så mycket om Mickey Thomas och ville att Liverpool skulle få mer av honom, så sålde vi honom dit. Han vann sedan FA-cupen 1992 med Liverpool.

Men för oss Gooners är Michael Thomas för evigt förknippad med "Arsenal come streaming forward now, in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith... for Thomas, charging through the midfield! Thomas, its up for grabs noowww!! THOMAS!!!"

26 Maj 1989. Som min kollega Nilsson mycket riktigt målar det "St Michael's Day" och för undertecknad ett outplåneligt minne, som undertecknad idag berättar för er och alla Liverpoolfans.

0 kommentarer