Gästkrönika: Silly Season, ung och ensam
"Ni kan ju tänka er hur kul det är att fira en seger i Örkelljunga, man får klä ut katten i Arsenalhalsduk och jubla på. Tur man har Svenskafans och andra mötesplatser för Gooners." - Ännu en gästkrönika från allas vår egen Andreas Hjalmarsson. Förra gången avhandlades FM, denna gång en krönika med världen sedd ur unga ögon.
Jag har länge haft planer på att komma med en gästkrönika till eftersom det gick så bra med min förra, Verkligheten stavas inte “FM”. Hörde efteråt av Erkki att den haft fler läsare än många matchrapporter.
Det är alltid kul med många läsare och jag hoppas att denna också blir läst och kommenterad på North Bank.
All kritik är bra även om den är dålig, kom ihåg det.
Så sitter vi då här igen, det är sommar, fåglarna sjunger, barn äter glass och folk är på festivaler, men ingen fotboll inte.
Känns faktiskt konstigt, men det är klart att alla behöver vila ibland.
Alexander Hleb verkar så gott som klar för Arsenal och lär väl också presenteras i veckan.
En Wenger-värvning, tämligen okänd men ändå etablerad som han lovade oss supportrar innan Silly Season drog igång.
Nu märker jag att jag är ur spår, in i ledet igen Andreas och skriv vad som var menat.
Av titeln att döma så låter denna gästkrönikan ganska deprimerande men det är den inte.
Ung och ensam betyder visserligen att jag är ung och ensam men där är viss skillnad.
Ung förstår ju alla, blott 16 år, gymnasiet till hösten, stort steg mot “vuxenvärlden” om det nu finns någon sådan,
folk säger ju att vuxna bara är barn som inte leker längre. Och hur är det då att vara ung och Gooner?
Folk har ofta fördomar om oss unga supportrar, och visst är det så att många unga är s.k. Gloryhunters, medgångare,
vad ni vill men det innebär ju inte att alla unga är det.
Nu ser jag ju mig själv som en vuxen ungdom (om de nu existerar som sagt) och blir tämligen irriterad
när man får påhopp som menar att jag håller på Arsenal för att de vann ligan då och då,
att jag är Gooner för att min pappa är det eller för att mina kompisar håller på Arsenal.
Faktum är att alla har sin egen lilla speciella historia om hur de blev Gooners.
Jag blev Gooner under 2001/2002 säsongen, ganska sent tycker en del av er men tänk på att jag då var ungefär 12 år,
kanske lite äldre. Jag visste egentligen inte så mycket om fotboll men intresset har utvecklats sedan
mellanstadietiden.
Hursomhelst så föddes väl intresset under EM 2000. Jag tittade på Sveriges matcher och nästa år så köpte jag mig en fotbollströja
på en marknad. Ljungberg 8 stod det på ryggen, en gulblå (bortatröjan för säsongen).
Jag förstod inte vilket lag det var mer än att det hette Arsenal och att en svensk spelade där men
fotbollsintresserade kompisar och klasskamrater förklarade för mig.
Jag förstod ganska snabbt att det var ett bra lag jag hade med att göra och under
2001/2002 säsongen så såg jag min första match med Arsenal på TV. En Champions Leauge match,
mot Deportivo kommer jag ihåg. Resultatet spelar ingen roll, vi förlorade i vilket fall som men jag var ändå
imponerad av spelet. En kompis med Canal+ fick ibland den äran att ha mig som besökare när det var
ligamatcher på gång. Jag kommer speciellt ihåg ett Londonderby, mot Sp*rs. Vi vann.
Från den stunden var jag Gooner, eller Arsenalsupporter som jag kallade det då.
Ibland fick min kompis spela in matcher till mig som jag såg dagen efter, och jag hade inte en aning om resultatet,
självdisciplin det gott folk. Efterhand så skaffade vi också Canal+ och jag har många goda minnen från matchdagar.
Nu missar jag inte en match om jag inte måste, jag missar förresten inte några matcher då heller.
Men nog om det, snart har jag berättat mitt livs historia.
Ordet ensam, avslutar andra halvan av rubriken.
Vad gör då ordet ensam i en rubrik till min gästkrönika?
Jo, jag bor i samhället Örkelljunga som ligger i nordvästra Skåne, för närmare information
rekommenderar jag ett besök eller att ni Googlar.
Samhället är hursomhelst ganska litet och Gooners jag känner till är lätträknade,
jag vet egentligen bara att jag själv är riktig “Hardcore-Gooner”. Jag har en kompis som också håller på
Arsenal men jag vågar nog trots allt säga att jag är mer insatt en honom i ämnet.
Ni kan ju tänka er hur kul det är att fira en seger i Örkelljunga,
man får klä ut katten i Arsenalhalsduk och jubla på.
Tur man har Svenskafans och andra mötesplatser för Gooners.
Nu förstår ni nog innebörden av ordet ensam också och jag känner att jag börjar bli långrandig.
Jag avslutar härmed min andra och förhoppningsvis (beror på vad ni läsare tycker)
inte min sista gästkrönika för London N5. Jag önskar er alla en trevlig sommar och hoppas på
ligavinst, CL-vinst, FA cupvinst, ligacupvinst och vinst i Community Shield.
Skämt åsido, det går som det går, jag är alltid Gooner - forever.
