Falkens Funderingar: 8 januari: Gefühl
Det har insmugit sig en härlig med lite annorlunda framtidstro efter 2-2 mot Swansea. Omspel i FA-cupens tredje omgång och man börjar vädra morgonluft som aldrig förr. Som en pudel som fått korn på ett brunstigt vårtsvin, så vädrar man en ljus framtid och en Jack Wilshere uttalar sig på hemsidan att en trofé detta år kan vara början på något fantastiskt. "When you finish a career, you look back and see how many trophies you have won so we all want them and we know how much the fans do too.We’re all hungry for it and maybe if we get a trophy this year it can open the way for a few more. We’ve got a good crop of young players and experienced plays as well, such as Arteta and others.If we get a trophy this year or in the next couple of years we can really build something and be strong in the next few years.It’s easy to sit here and say that when we get that first trophy it’ll happen but we know how tough the FA Cup. We’re still in the Champions League, so we’re in a good position and we just need to make sure we get the results now.”
Jag gillar detta. Jag gillar när en spelare som Wilshere ställer sig upp och pratar för sitt lag och inser att han aldrig blivit den han är om han inte fostrats på Hale End eller London Colney och att han vill bygga något med det lag som nu utvecklas. Vinna titlar är viktigt för Jack. Absolut. Tyvärr såg Nasri, Clichy, van Persie med flera samma titlar framför sig och lämnade Gunners för en grönare gräsmatta. Jack kanske är av annat virke. Hans nya avtal tar honom troligtvis till 2016-2017 och eftersom han inte då heller är lastgammal, så vill han bygga sin framtid i klubben. Troféer. Viktigt, tycker Jack.
Jag plågar själv mitt inre och inser att man börjar bli ganska luttrad. Lite avslagen. Som en avslagen Cola efter en blöt fest, som en oslaget gräs en våt augustimorgon, som en dyngsur hund efter en störtskur. Troféer? Jo, det vore kul, men jag går inte längre över brinnande åkrar, hav av glas eller swimmingpool full av elektriska ålar för att tillse att det till alla priser blir en trofé. Jag antar att det hänger ihop med att man någonstans i kroppen insett att Gunners inte kämpar med i toppen år-efter-år längre; man kommer trea-fyra, tar sig till Champions league, åker ut i kvartsfinalen, tar sig till någon lokal cupfinal, förlorar på ett skräpmål, säljer av sina bästa spelare, värvar lite halvlojt. Ändå sitter man på sin kammare och tycker att livet är nog inte så jäkla dåligt ändå? Vad det beror på? Jo, min gamle Professor Doktor Ernst från Freiburger Universität sade till mig när jag pluggade på en export-akademi i Sydtyskland att "Herr Falk, es geht um Gefühl". Vafalls? Vad sade tyskjäveln? Jo, det handlar om att när man älskar en klubb så jäkla mycket som man gör, så genomgår man en inre resa som tar en över alla möjliga och omöjliga hinder; klubben kan egentligen göra vadsomhelst, men ändå finns det inget som rubbar ens inre stolthet över klubben. Det är ett underligt äktenskap vi har jag och mitt Arsenal. Skilsmässa lär det aldrig bli. Jag tror inte ens att vi sover i skilda rum; men så jäkla mycket skoj har vi inte heller under lakanen, men ändå är det fantastiskt mysigt.
Det går upp och ned. Naturligtvis vill jag att klubben skall sopa rent och vinna en och annan titel. Absolut. Vinnarskalle har man och vinna vill man, men när vi nu har gått några år utan titel, så blir man desto lyckligare när det slår igenom och grabbarna lyfter bucklan igen. St Totteringham's Day räknas liksom inte, det är som att sno godis från grannens barn och det gör jag redan. Känslan när Gunners tog ligacupbucklan 1987, "it's up for grabs now"-1989 eller dubbeln 1998 är så känslosvallande att det når beyond allt vad man kan tänka sig. FA-cuper och dubbeln, Invincibler under åren som följde var makalösa de också, men känslomässigt var det nog än värre vid de inledande tillfällena eller när Gunners tog FA-cupen 1979.
Hat och besvikelse går ofta hand-i-hand. Hat har jag lagt ifrån mig. Det hör inte sport till. Däremot kan man känna viss rivalitet. Liverpool har för mig alltid varit det lag jag alltid vill skall ha stryk och så kommer det förbi. Jag minns fortfarande när jag såg Neil Mellor avgöra på Anfield i matchens sista spark. Kan ha varit tidigt 2000-tal och jag stod på Arlanda för att flyga till USA. Jag växlade flyg och skulle ta mig till boardingen när jag såg Mellors mål och aldrig har gravöl smakat så bra. Två snabba i baren och jag var bedrövad i 12 timmar. Annars är United en nemesis, men beroende på att Gunners idag inte slåss med United om titlarna och inte har gjort så de senaste åren och på grund av att Wenger och Sir Alex numera åker till Mallis tillsammans, så har ogillandet av United avtagit något . Det beror naturligtvis också på att laget är mindre profillöst sedan Keane, Nevilles, primadonnan Cristiano Ronaldo och Horseface med flera försvann. När rivaliteten var som störst var det hemskt att möta United och FA-cupsemifinalen mot United 1999 är fortfarande mitt fotbollsslivs absolut värsta moment. På senare tid nåddes kanske bottennappet är Sczeszny och Koscielny gick bort sig mot Birmingham i Carling Cup-finalen och det berodde nog mest på att vi var på väg att greppa om en buckla.
Så är det dags för en titel i år? Visar 2-2 mot Swansea det? Inte då. Vi kanske förlorar omspelet och åker mot Bayern München omgående. Men världen går inte under för det. Ingen skall kölhalas, ingen skall steglas. Man är luttrad, följer med sitt team,rycker på axlarna, går vidare, tar en bit torskrygg och sväljer . Arsenal består och finns djupt rotat i Gefühl-delen av kroppen.
