Falkens Funderingar: 9 Juli : Om Godot, nostalgi och en episk händelse
Det är väl som vanligt.
Det rusas till höger och vänster. Rykten poppar upp, stannar av, förnekas, går ned i en djup bergsvandring, kommer tillbaka och så blir det inget av. Det rustas här och var inför nästa säsong. Det pratas mycket. Det skapas rykten. Higuain, Suarez, Rooney, Benteke, Williams..jaja.. Å naturligtvis skall Gunners lägga bud på allihopa. Jag undrar hur aktiv Wenger är egentligen. Han köpte Yaya Sanogo och vill försöka placera the "deadwood guys" någonstans. Cho Young Park måste undra vad som hände. Han värvades in med buller och bång, gör mål nästan i varje landskamp han spelar i och har inte sett röken av London Colney. Jag tror han var en jävel på koreansk lantbiff och fick lämna ifrån sig receptet innan han drog. Nicklas Bendtner verkar vara en svårsåld kille. Jag undrar vad som försigår i världens bästa dansks skalle.Det verkar som att alla lag som vill ha honom backar då han talar om vilken lön han skall ha. Reducera lönen och spela lite...? Det fungerar inte i världens bästa danska skalle. Han fick ju knappt en minut i Juventus och spelade bort sina chanser med idiotiskt beteende i Sunderland och nu...?
Så Chamakh? Verkar vara en trevlig kille, men varför vill ingen ha honom och hur kan man bara stanna av som spelare? Svårsmält förklaring. Ungefär lika svårsmält som att hälla en sten i en Frozen Margarita, Jag gjorde det häromsistens. Trodde det var en isbit, lät den stå en stund och började dricka. Till slut insåg jag att jag höll på att svälja en sten lika stor som en mindre golfboll och började fundera på om man eventuellt kunde andas via naveln eller armhålan, innan jag med en kraftfull harkling och en spottloska som skickade stenen in i nästa kommun, återgick till att njuta av en Frozen Margerita. Utan sten.
Det handlar naturligtvis om det gamla klassiska Godot. Wenger=Vladmir och Bould= Estragon. Två luffare som gick igenom en skaplig ångest, idétorka, men också skapande när de satt och väntade på att något skulle ske i Beckets absurda roman "En attendant Godot(I Väntan på Godot)".. Den handlar om det nyckfulla, hoppfulla och en orolig väntan, men också att vi alla är människor med olika slags mål och moral. Själv tror jag att Godot möjligtvis kan vara Higuain. Eller någon okänd ukrainsk högerback. Typ.
"The kit looks and feels great. Arsenal is synonymous with yellow and blue and I think this new design fuses that tradition with a modern twist. I can’t wait to get out on the pitch and wear it".Walcott tyckte till på hemsidan.Jag missade detta kit med två dagar, då jag var i London i söndags, men jag kan inte säga annat än att jag tycker detta är as-snyggt.För en sann nostalgiker som fortfarande kommer ihåg när Gunners spelade sina bortamatcher med dessa tröjor, så får man enorma flash-backs. 1979 spelade exempelvis Gunners FA-cupen i liknande tröjor och 1971 sköt Charlie George in segermålet iklädd liknande tröjor. Jag köpte en i våras och trots att min sambo avskyr gult, så knallar jag titt-som-tätt omkring med denna magiskt ljuvliga och ålderdomliga tröja. Nu spelas bortamatcherna i denna tröja, vilket också gjordes 2003/2004. Strumporna är sensationellt snygga och historiskt randiga, som man sett på gamla bilder från Chapmans tid. Påminns en del om brittisk rugby och det flashar förbi bilder från Asterix och Britterna, där ett par av de mest fantastiska rugbymatcherna som spelats figurerade. Jag är inte så mycket för att handla borta-tröjor. Lågvattenmärket är säsongerna i början av 90-talet då man spelade i någon form av obskyr spindelnätströja i gult, men just denna tröja är enkel utan större krafs och väldigt klassisk. Kanske får jag tänka om...
Familjen är också fulländad. Nästan i alla fall. I alla fall på herrsidan. För några år sedan handlades det ett par matchtröjor till stor-sonen och till pappsen. 67 FALK och 96 FALK stod det på dem..efter lite bestyr. Nu var det dags för minstingen.
Vi har varit på en två veckors semester i USA och flög hem över London. Vi fick åtta timmar och beslutet var taget sedan lång tid tillbaka. Det blir ett besök på Emirates Stadium. Sagt och gjort. Via Heathrow Express och Circle Line, så ändrade vi Piccadilly Line vid King's Cross och klev av vid Holloway Road. Att gå med hela familjen- alla fem - på Hornsey Road upp till Emirates Stadium var fantastiskt. En fullkomlig lycksalighet, en dubbel Nirvana, en Nangijalaliknande extas, som överträffar allt som Bröderna Lejonhjärta var i närheten av. Det var en söndag runt lunchtid och tiden spenderas med att fota lite, att posera vid Henry, att krama Chapman, att känna nostalgin och känslan, men också att kliva in på The Armoury. Minstingen - 8åringen - i familjen hade lagt undan pengar för att köpa sig en tröja och nu blev det av. En matchtröja utprovades och när siffrorna 05 och FALK kom på tröjan. Då var cirkeln sluten. En tår rann nedför pappas kind och någonstans ovanför mig ropade Herbert Chapman på mig att porten numera var öppen. Fan,va najs.
Tror inte jag kommer att uppleva att hela familjen spatserar vid Emirates Stadium igen, så detta minne kommer för evigt att etsas fast i min hjärnbark. Gud finns och han har Arsenaltröja.
