Falkens funderingar 13 Augusti 2005 - Om Premier League
På lördag drar den så äntligen igång. Premier League. Kroppen darrar.
Få är de områden som kan inspirera, irritera eller entusiasmera en människa så mycket. Premier League greppar över hela världen. Från Tasmanien till Grönland, från Treriksröset till Smygehuk. Överallt finns det homo sapiens som bänkar sig i soffan och ser på CanalPlus, använder Text-TVs 377 som test-bild och iklär sig illa åtsittande matchtröjor. Premier League, detta fenomen.
Med Premier League slår tjatets och munhuggningens tid ut i full blom. Visst, det har pågått lite smått under silly season, se bara North Bankforumet, men visst är det fantastiskt att under 9 månader få ge sig i kast med att tycka och tänka om motståndarlag, kompisarnas favoritlag och på ett catenaccio-sätt försvara varför Wenger inte spelar Pires denna helg och varför inte Henry gjort mål de sista två matcherna. Visst är det härligt att kunna kommentera ett annat lags värvning med ”vad köpte ni honom för? Skall ni fortsätta att spela i sidled denna säsong också?”. Visst är med en skönhet att få se Gunners springa iväg under säsongen och höra kompisars mediokra klagomål och försök att hitta tråkningar. ”Ni håller inte i Champions League. Booring, so booring. Jamen köp något engelskt någon gång.”. Visst njuter man extra att till Spurs-fantaster kasta till dem ett köttben, som det står ”Carling Cup” på. Att år-efter-år få understryka att Spurs är Norra Londons fjärde bästa lag efter Arsenals A-, B- och damlag och att den enda cupen de kan vinna är interna klubbmästerskap. Påtala för Liverpoolare att visst var Pool bra under 70- och 80-talet, men om ni inte visste det, så spelar faktiskt inte Ian Rush fortfarande. I år kommer valda delar av Pool-klanen att vifta med Champions League bucklan. Men pojkar, det där var förra säsongen. Vi lever i nutid. Losers. Visst kommer man att sitta att njuta när Wengers pojkar rullar igång sn TGV-fotboll, tunnlarna avlöser varandra och visst blir man lika förbannad och förbittrad när man inser att denna TGV-fotboll inte funkar mot alla lag och att Chelseas värvningar troligtvis var geniala. Scheisse.
En av mina bättre vänner-Han vet inte om att jag ser honom som vän, men han höjde ögonbrynen en gång åt mig för några veckor sedan. Känns som min vän-håller på Baggies. Stackars jävel. Han har sedan Kieran Richardsons lyckoveckor i våras glatts över att de spelar Premier League-spel i år igen. Det verkar som Hissen var ur funktion ifjol. Den funkar iår. Ingen av mina närmare vänner håller på ManU eller Chelsea. Det hade inte funkat. Det hade slutat i pistolduell. Tjat, tjat och åter tjat. Men guuud vad jag gillar det. Pistolduellerna har bytits ut mot soffdueller, e-mail och telefondueller. Sekonderna lämnar ringen.
Matchtröjor säljs som aldrig förr runt om i världen. Naturligtvis åker Premier League lagen på korståg till penningstarka marknader för att sälja mer tröjor. ManU åkte till Asien och Chelsea till USA. Det fanns säkerligen en stor kommersiell koppling, men samtidigt är det fascinerande vilket intresse detta Premier League skapar. Småkillar, tjejer, hundar, papegojor och tapirer runt om i världen springer omkring i matchtröjor från Premier League. Det förenar något enormt. Själv har jag en matchtröja från 1982(bland annat).
Jag brukar låsa in mina barn när jag tar den på mig för den sitter åt något ohyggligt. Den dagen min sambo kommer på mig när jag har den på mig, så är jag inte sambo längre, alternativt sambo med människor som inte vill mig något gott.
Inget hetsar upp en själ som Premier League. Som tur är har man indoktrinerat familjekretsen och bekantskapskretsen, så att man inte framstår som en komplett idiot när man gång på gång sätter sig framför TVn och knappar fram sid 377 på TextTvn. Än så länge har inte familjen tagit fram tröjan med de långa ärmarna och den lustiga knäppningen. Än så länge har det inte stått någonting pillerartat bredvid tandborstmuggen med noteringen ”lugnande vid vansinne”. Än så länge har inte sambon ringt lobotomi-jouren mer än en gång. Hur ofta har man inte hört; "kandu inte låta bli den där jäkla fjärrkontrollen?"..för att självfallet svara "Arsenal spelar, min kära.". Varpå sambon får något vått i ögonvrån. Min son är helt såld. Han zappar som en tok och kollar resultat och tabeller. Det kallar jag att lyckas med uppfostran. Min dotter, 2 år gammal, kom springande med en Arsenal-DVD härom dagen. Döm om hennes förvåning när "501 Goals" började spelas upp och inte "Bamse och den flygande mattan", som hon trodde var i DVD-fodralet.
Det dröjer inte länge dock förrän hon gör sin första överstegsfint.
Nu börjar även resultatfixeringens tid.Vinner vi så går vi förbi. Förlust nu och vi har fyra poäng upp. Om de vinner så är de bara en poäng efter. Man lägger tabellen på kors och tvärs, skär den i bitar. Tittar på den upp och ned och räknar med miniräknare, vattenpass, räknesticka, på fingrar och väser magiska formler. Men icke desto trots, så kan man inte vara utan det, eftersom Gunners i slutändan springer hem med titeln och då vet man precis poängläget.
Med Premier League rullar också laguppställningarnas tidevarv. Hur många gånger skall man inte ifrågasätta laguttagningar? Varför spelar Cygan är en klassisk fråga?
Håller Senderos en säsong till? Bergkamps vara och inte vara. Målvaktsfrågan en självklarhet. Hur många olika laguppställningar plockar inte kompisar och motståndarfans fram? North Bank-forumet är fullt av olika laguppställningar och till detta kommer alla spelformer i form av Championship Manager, FIFA2005 etc..
Sedan kommer allt väsandet på de odugliga domarinsatserna. Stinsjävel. Uriah Reennie, nej inte han igen.Blås, då Poll. Mike Riley, ta på dig ManUs tröja sistället. Sopa. Själv sitter man hemma och är självfallet bäst i världen. Man ser lite lätt f ånig ut med pipan och stinsarnas flaggor liggande framför Tvn, men det gäller ju att vara med, man kan ju bli inropad.
Ännu värre är kommentartorsinsatserna. Hur irriterad blir man inte när Henrik Strömblad,
Åke Unger, Arne Hegerfors nämner faktafel om spelare. Man sitter i soffan, hör felet, svär högt, ringer en polare, som hört precis samma sak och suckar; ”amatörer”. Det må vara skitsaker, men förgudsskull ni vet vilken match ni skall kommentera. Läs på. Åke Unger är värst. Han är lika oduglig på hockey som på fotboll. Värst blir det när Glenn Hysén är närvarande. Som tur är slipper man dessa personligheter på CanalPlus och Premier League, men de förstör Champions League å det grövsta. Strömblad nämnde Spurs i samma andetag som titelaspirant i Community Shield-matchen. Jodå.
Själv tillhör jag Bosse Hansson-generationen. Inte ett öga är torrt, inte ett fakta är fel. Jag minns fortfarande hur Bosse bryter ihop 1986 när IFK Göteborg skall möta Barcelona borta och blåvitt har 3-0 med sig från första matchen. "Det går aldrig" skriker Bosse innan lagen går ut på arenan och rösten bryter på ett klassiskt Bosse-Hansson-vis. Jag saknar denna inlevelse och denna kunskap. Stefan Thylin besitter en mängd kunskap och är ibland en alldeles utmärkt bisittare. (Barcelona vann för övrigt matchen med 3-0 efter att Pichi Alonso gjort alla tre. Blåvitt ut på straffar efter att PerEdmund Mordt och Rolle Nilsson missat. Jag har fortfarande inte förlåtit Rolle för detta. Bosse Hansson hade självfallet rätt.)
Hoppet, glädjen, förtvivlan, irritationen tar sig sitt värsta ansikte under de kommande 9 månaderna. Hur många gånger kommer man inte sucka av misströstan och vara irriterad över en tappad pinne, missad straff, bränt friläge, onödig utvisning eller skitlottning i Europa? Hur många gånger kommer man inte att deppa för att europaäventyret likt Gunners övriga eskapader möjligtvis stannar i en kvartsfinal återigen. Men samtidigt, hur många gånger kommer man inte att glädjas åt Bergkamps frispelningar, Reyes vesslelika snabbhet, Henrys magi, Sols bestämdhet och Lehmann(faktiskt)? Hur många gånger kommer man inte att undgå att häpna över Wengers magiska händer och hans förmåga att matcha rätt spelare, trots att man kanske innerst inne själv spelat någon heöt annan, och Wengers förmåga att få fram nya talanger, stjärnor. Vem kliver fram i år? Lupoli?
Hur många gånger kommer man inte att med en dåres envishet, likt en febersjuk Raskolnikov, att hävda att Chelsea och ManU inte håller sträckan ut och Liverpool och Newcastle återigen är ofarliga. Der är som med sagan om vargen. Om man hävdar det tillräckligt ofta, så blir det till slut sant.
Säsongen 2005/2006 är snart igång. Första clash of the titans har ägt rum. Chelsea vann Community Shield. Silly Season är inte över. Hoppet, förtvivlan, irritationen och glädjen kan börja näras i en hormonstinn Gunnerskropp.
Känner ni vågen som kommer mot er? Hör ni jublet från åskådarmassorna? Ser ni lagen tåga ut på arenorna? Nu kan det börja. Premier League 2005/2006.
