ÄNTLIGEN!!!
Arsenalredaktionens två äldsta medlemmar var på plats på Emirates och skrek´sig hesa när Arsenal trotsade de senaste veckornas motgångar och slog ManU med 1-0.
Det finns tillfällen i livet när världen står stilla.
Fukushima. Tjernobyl, World Trade Center..
Vi lägger till; Emirates Stadium, 1 Maj, 2011.
Fucking bloody hell.
Det hjärta som slår, det slår hårt för saker man älskar, Extremt också.
Jakob Ruben och undertecknad fick ¨tag på biljetter till Arsenal - Manchester United. Det blev en resa och en härlig snyting till alla som inte tror på Gunners och Wenger.
Vi besökte the Armoury, vi drack öl på the Gunners Púb, vi kurtiiserade med en dam från Dartford som hette Lorraine, vi knallade från Hollyway, vi var på Highbury Barn, vi skrek oss hesa, vi skrek oss mer hesa, vi gjorde saltomortaler, Jakob gjorde sin patenterade Trippel-salchow; we gave "fuck-all".
****
De senaste veckorna har varit fyllda av besvikelse, men det här var dagen när Arsenal visade alla tvivlare att laget har det som krävs för att slå vilket lag som helst. Som kollega Falk redan har sagt var vi på plats på Emirates för att se matchen. Passande nog var det strålande solsken och en känsla av kommande sommarvärme redan när vi värmde upp på Gunners Pub ett par timmar innan match. Om du som läser detta aldrig har varit på Gunners Pub rekommenderar jag starkt ett besök nån timme innan match.
Jag får erkänna att de tvivel jag hade på mitt lag redan innan match växte starkare när jag hörde att Fàbregas inte skulle vara med och att Ramsey skulle ta hans plats som kreatör. Och inte blev det bättre när Nasri klev av i paus. Men Arsenal visade att jag hade fel. Jävligt fel! Och då är jag ändå en löjligt positiv kille som hoppas in i det längsta...
Gunners gjorde en fantastisk match och Ramsey blev hjälte med matchens enda mål. Jag ska inte föregå matchrapporten men från där jag satt var Song fantastisk, backlinjen briljant (t o m Clichy var felfri) och Ramsey visade att jag fortfarande inte vet mycket om fotboll...
I skrivande stund sitter Falk och jag och firar en helt underbar vinst med äkta champagne på hotellrummet. Känslan är att nästa år då j-ar tar vi alltihop. C'mon Arsenal!
****
Falk tar över stafettpinnen.
Rock*n fucking roll. Vi såg Millwall igår. South Bermondsey. My god, det märks att dettaär en ö. Hörde jag en banjo?
Hursomhelst; fantastisk känsla; Millwallsupporters överallt. En korv med lök, smaskigt.
Idag älskar vi som vanligt fotboll. Gunners slog skithögarna från Manchester. För undertecknad så finns det två lag; Liverpool och ManU sxom jag helst av allt vill skicka Lancasterbombare över. Those two are genually; "Bomb".
Gunners vann med 1-0. Känslan som uppstår går inte att beskriva.
****
Jag tar över från Maestro Falk och avslutar. Efter att ha skrikit mig hes åt både Rooney och den inkompetente domaren (varför fick Song kort???) känns det så sjukt skönt att berätta för alla förbipasserande påtunnelbanan från Emirates in mot mot centrala London att resultatet blev One nil to the Arsenal! Senast var det två förvirrade norska damer som höll på ManU som vi kunde göra besvikna.
Så idag känns det som att Arsenal har skickat en signal till alla som tvivlar på laget. När man sitter här i London är det lätt att dras med i lyckoruset, men varför inte? Varför ska vi inte tro på vårt lag och vår manager? Särskilt en dag som denna när vi har besegrat "de röda jävlarna" från Manchester. C'MON ARSENAL!!!
