Arsenal-Tottenham 2-3 (2-0)
Arsenals kollaps i derbyt betydde att Tottenhams urusla svit på bortaplan mot de stora klubbarna bröts.
Ja, vad fan ska man säga om detta då? Vad finns det att tillägga som inte redan känts och upplevts av varenda människa med Arsenalsympatier över det senaste dygnet? Vanligtvis har jag inga problem med att klä känslorna och de insamlade matchintrycken i ord men nu kan jag inte göra annat än att fumla yrvaket efter rätt beskrivning. Det känns tomt. Debaclet hemma mot Spurs var en emotionell kraschlandning efter det fridfulla sinnestillståndet som konsekutiva bortavinster uppe i norr hade ingjutit. Nåja.
Henry var på besök i full Arsenalmundering, en lång historia av målglada och smått sinnessjuka matcher lagen emellan och sidostoryn kring Nasri och Gallas – allt var upplagt för en kanonmatch.
En på sistone storspelande Djourou fick infinna sig i att sitta på bänken då Koscielny återvände från avstängning, van Persie var inte matchtränad nog för att starta matchen och Denilson tog den något slitne Wilsheres plats bredvid Song. Utöver detta en väntad startelva.
Fabianski
Sagna-Squillaci-Koscielny-Clichy
Song-Fábregas-Denilson
Nasri-Chamakh-Arshavin
Första halvlek
Arsenal börjar matchen positivt. Aggressivt. Helhjärtad press och bollen användes klokt. Det var derby och spelarna visste om det. Nasri och Fábregas hotade tidigt och man fick ut, åtminstone för mig, oväntat mycket från Spurs vänsterkant. Om någon hade undrat varför Bale inte längre spelar vänsterback så bör de nu ha fått sitt svar.
I täta derbymatcher är det första målet ofta oproportionerligt viktigt, och det var Arsenal som skulle få det. Fábregas kom djupt, tittade upp en gång och slog en milimeterprecis passning till Nasri som undvikit Assou-Ekottos uppmärksamhet (inte allt för svårt då han har koncentrationssvårigheter som en 11åring med ADHD) och löpt in mellan vänsterback och mittback. Hans första touch var inte perfekt men Gomes i målet verkade förvänta sig en betydligt bättre nedtagning och tvekade i utrusningen. Nasri han upp bollen, lyckades precis runda Gomes och på något vis rulla in bollen från minimal vinkel. 1-0 var talande för matchöppningen.
En passningskombination vid gästernas straffområde ledde till att Fábregas ryckte förbi Kaboul in i ytan bakom men placerade sitt skott utanför den bortre stolproten. Få lag kan kasta bort en uddamålsledning som Arsenal så det var viktigt att distansera sig med ytterligare ett mål. Detta mål skulle också komma kort därefter på magiskt vis. Efter att Pavluychenko slängt sig för att hålla ett för långt inlägg i spel så startades en Arsenalkontring av högsta klass; bollen gick som på ett snöre från ena straffområdet till det andra. Nasri, Denilson, Fábregas. Ut till vänster till Arshavin, snabbt och lågt inlägg mot Chamakh. Mål. 2-0. Snabb bolltransportering och snabba passningar hela vägen. Oerhört snyggt. Det kändes bergssäkert såhär långt in i matchen.
Fler anmärkningsvärda höjdpunkter gick inte att hitta i första halvlek.
Andra halvlek
Tottenhams formation hade mer eller mindre spelat in i Arsenals händer. Med Lennon och Bale längsmed linjerna hade laget varit oerhört brett – totalt problemfritt för Arsenal att spela sig igenom. Jenas och Modric var chanslösa mot Arsenals 3 mittfältare. Defoe bytte av Lennon i halvtid och van der Vaart tog platsen till höger, dock med fria tyglar och han befann sig ofta centralt. Istället för en ensam Pavluychenko som dittills i matchen blivit grundligt omhändertagen så hade mittbackarna nu varsinn spelare att tampas med, för att inte nämna det djupledshot Defoe utgör.
Tottenhams reduceringsmål var det dock ingenting taktiskt över. Efter en fast situation för Arsenal så kontrade Tottenham på betydligt mer engelskt vis. En lång långboll framåt. Clichy förlorade mot Defoe i luften, Sagna tvekade och tillät van der Vaart att kontrollera bollen och hann sedan inte ikapp när Bale kom som ett ånglok bakifrån innan han sedan petade in bollen i bortre bakom en chanslös Fabianski. Det kändes som att det blev mål första gången bortalaget fått in bollen i Arsenals straffområde. Jag skulle ljuga om jag påstod att varningsklockorna inte började ringa nu, med 4-4matchen för 2 år sedan fortfarande fastbränt på näthinnorna.
Modric fick en väldigt billig frispark som van der Vaart till synes sköt harmlöst i muren, men straff blev dömt. Repriserna visade att bollen hade tagit på en Arsenalhand som inte befann sig i en naturlig position. Samme holländare tog den efterföljande straffsparken och satte den i motsatt riktning som Fabianski valde att slänga sig. Kvitterat.
Arsenal höjde tempot en aning och skapade tillräckligt med vassa målchanser för att vinna matchen. van Persie byttes in istället för Chamakh som spelat väldigt mycket på sistone och som inte hade ork nog att sysselsätta motståndarbacklinjen som han annars gör helt på egen hand.
Fábregas sköt över efter bra arbete av Arshavin. Han tog sig till ytterligare ett läge efter en fin kroppsfint och tvingade Gomes till en mycket bra räddning efter att ha skruvat bollen mot bortre stolpen. van Persie vände och vred på van Persie-manér i straffområdet och chippade ett inlägg med högerdojan mot bortre stolpen där inte mindre än 3 Arsenalspelare lämnats omarkerade men Koscielny, likt missen mot Chelsea i den första minuten, missade ett osannolikt bra läge att ge Arsenal ledningen genom att nicka över. Innan allt detta hade man även fått ett mål – visserligen helt korrekt – bortdömt. En chans föll även till Walcott men han dundrade bollen högt över ribban.
När Tottenham väl stack upp ur den alltmer intensiva Arsenalforceringen så vann de en frispark ute till höger, och man kunde verkligen känna i luften att en totalt osannolik comeback skulle fullbordas. Det var en känsla av ofrånkomlighet – någonting jag aldrig vill uppleva igen. Bollen slogs in och Younes ‘jag ritar mina ögonbryn’ Kaboul, inklämd mellan två Arsenalspelare, fick en touch på bollen och den förlängdes in bortom Fabianskis räckhåll.
Efter detta har jag inget minne av matchen, jag var för upptagen med att förbanna gud över att jag existerar.
Sammanfattning
Att förlora på hemmaplan mot Tottenham är onaturligt – det ska inte kunna hända. En oförklarlig och oförlåtlig kollaps av Arsenal. Det fanns dock ingenting logiskt med vändningen. Ingenting tydde på att detta skulle kunna hända även om man hade spelat i tusentals år, så att sammanfatta det hela och få det att verka som att man förstått vad som inträffat känns väldigt avlägset. Jag har inte letat upp någon statistik men det känns som att Tottenham gjorde mål på sina enda 3 avslut och jag drar mig inte för att säga att det var en turlig, oförtjänt vinst.
Men å andra sidan var det inte förvånande. När ett läge att slå ärkerivalen på hemmaplan och i samma veva gå upp i, åtminstone temporär, serieledning presenterar sig för Arsenal så kan man satsa varenda ägodel man har på att de kommer klanta till det. Ett för mig väldigt talande ögonblick från matchen, vilket också är det jag ser framför mig varje gång jag blundar numera, är när Koscielny nickar över från 2 meters håll efter van Persies fantastiska förarbete. Vidic hade inte missat. Terry hade inte missat. Vermaelen hade inte missat. Koscielny har inte vuxit in i kostymen än, flertalet fina insatser till trots. Vi behöver våran ryggrad tillbaka.
Spelarbetyg 1-6
Lukasz Fabianski 2 – Inte satt i särskilt mycket arbete men han fick ändå plocka bollen ur nätet 3 gånger. Kan inte klandra honom för något utav målen, men 3 insläppta blir inte godkänt.
Bacary Sagna 3 – Har Bale i fickan hela matchen. Delade dessutom någon saftig tackling på walesaren. Med det sagt är jag inte nöjd med hans agerande vid det första baklängesmålet.
Sebastien Squillaci 3 – Lugn och behärskad som han alltid är.
Laurent Koscielny 3 – Var likt hela laget i total kontroll i första halvlek och gör egentligen inga större fel matchen igenom.
Gael Clichy 3 – Obesvärad defensivt, men efter halvtidsbytet hos bortalaget borde han ha dominerat sin kant i defensiv såväl som offensiv bemärkelse. Detta såg man inte nog mycket av.
Cesc Fábregas 4 – Utomjordisk spelintelligens vid första målet och hans klass sken igenom gång på gång. Sträcker onödigt upp handen vilket leder till kvitteringen.
Alex Song 3 – Med risk för att låta som Svennis; Mycket bra i första, sämre i andra. I en andra halvlek där man leder med 2 mål mot värsta fienden vill jag se en defensiv mittfältare som bokstavligen äter upp allt vad motståndare heter på den egna planhalvan.
Denilson 2 – Det känns fel att förlora på hemmaplan mot Spurs utan att ge fler spelare än målvakten underkänt. Förlåt, Denilson. Måste ta en del av skulden för reduceringsmålet. En av hans svagheter är oförmågan att följa med motståndarlöpningar. Förvisso kom Bale i 130 km i timmen, men ändå. Kapa fanskapet.
Andrey Arshavin 4 – Jag tyckte han såg hungrig och pigg ut. Hotade varje gång med bollen, prickade Chamakh perfekt med inlägget till 2-0 och stack i djupled utan att bli upptäckt flera gånger. Mycket förbättrad arbetsinsats dessutom.
Marouane Chamakh 3 – Målet räddar betyget. Enligt Wenger var han trött. Jag tror så var fallet då han saknade de där svårdefinerade sista procenten.
Samir Nasri 4 – Han var taggad idag och att han blev utbytt när segermål jagades kan enbart bero på antingen trötthet (han spelade 90 med Frankrike några dagar innan derbyt) eller någon form av smäll. Annars tjänstefel av Wenger.
Robin van Persie 3,5 – Ett piggt inhopp.
Theo Walcott 2 – Hjärndöd?
Tomas Rosicky 2 – Hans största bidrag till matchen var att ge bort frisparken som gav 2-3målet.
