En julsaga - Del 1
En historia om en tränare i ett lag i norra London; men också om uppvaknanden.
“Marley was dead: to begin with. There is no doubt whatever about that. The register of his burial was signed by the clergyman, the clerk, the undertaker, and the chief mourner. Scrooge signed it: and Scrooge's name was good upon 'Change, for anything he chose to put his hand to. Old Marley was as dead as a door-nail.”
Den börjar så; Charles Dickens välbekanta och fantastiska julsaga från 1800-talet. Om den genomsnåle och otäcke Ebenezer Scrooge, hans gamle avlidne vän Jacob Marley, tre andar från jular som förvandlar den ilskne, snåle och otrevlige Mr Scrooge till en rättskaffens och hyvens kille.En underbar historia från fattigdomens och industrialismens koldränkta England.
Man undrar om det sker dylika förändringar idag.
Förvandlingar som är som vatten till is, ljus till mörkt, systrarna Neville till valfri Arsenalspelare, som får Wayne Rooney att säga ord som är längre än fyra bokstäver utan att vilja slå någon på käften . Låt oss fundera på det en stund. Vi funderar, tar en julglögg, en trillingnöt och tuggar i oss en clementin; vi leker med de lokala grisarna och funderar på varför inte snapphanar finns. Utanför kryper dimman in på oss, från skogen – den mörka och kusliga – en dimma som kryper in längs husknuten, en förförisk trolsk dimma som vill ta oss med på ett äventyr.. och….
******
Det är sen kväll i norra London. Dagarna före julafton. Utanför är det kylslaget, det är kallt, blåsten viner kring husen. Men Londonborna i norra Londons olika boroughs är ändå med glatt sinne. Det handlas lite julklappar till småfeta brittiska barn med tindrande ögon, det kramas och det önskas ”merry Christmas” till höger och vänster, det ilas mellan butikerna och man stannar upp och får ett ”nice holidays” från en tomte i hörnet av Highbury/Islingtons tunnelbanestation. Det är en lycklig tid.
För de flesta.
Men inte överallt.
För en bit norröver pågår det diskussioner. Emirates Stadium tappar publik. Ortens stolthet – Arsenal FC – har långsamt börja tappa sin fantastiska geist, man tar inga titlar längre ,det spelas ingen fantastisk apptitretande fotboll och stjärnorna lämnar. Det har ryktats om internt bråk mellan tränaren och andre-tränaren; vissa spelare vill inte förlänga sina avtal då man har tröttnat på titel-löshet, saknade ambitioner, stelbenta taktiska metoder och en övertro på ett spel som inte kan spelas, samt en tränares bristande taktiska matchspel. Det mullrar i leden. Även på styrelsenivå pågår det lite bråk, då en fryntlig uzbek vill in i leken och förändra klubben´, men världens tystaste amerikan Stan Kroenke lyfter bara på mustaschen och grymtar lätt och köper nya ägor i USA.
Det mörknar över staden. Ett mörker som sprider sig över statsdelarna i de norra delaran kring M25:an och ned mot centrum och det bullrande Soho och City. Gatljusen gör sitt till att lysa upp det så gott det går, men ett efter ett släcks ljusen och i Arsenals kontrosbyggnad i Highbury House, så lyser bara ett par lampor. Arsène Wenger sitter i sitt kontor och muttrar. Laget ligger förvisso trea i ligan, men kritiken har varit större än någonsin detta år. Press, internt och till och med hans fru och dotter har gnällt. Han är rysligt trött på det. När andretränaren Steve Bould tittar in och skall säga god jul, så tillägger Bould ”Arsène, jag tycker vi måste göra radikala förändringar i Januari. Transferfönstret är viktigt. Vi behöver nytt blod, nya idéer”. Wenger tittar upp. Bistert. ”Nya idéer?..Bah. Humbug. Vill du ta en träning igen när jag är borta? Hö-hö…Du vet vem som bestämmer.”, säger han. Bould vet att det som att hälla vatten på en gås. ”Well, well..don’t sit here too long. Don’t forget your lovely family. Merry Christmas.” Wenger tittar upp. ”Jul?. Jag vill att vi spelar over julen, vi är I fin form. 1-0 senast. ”, tänker han och sjunker djupt in i böckerna igen. Till slut tittar även VD Ivan Gazidis förbi och säger” Merry Christmas, Arsène. Boxing Day game soon. Let’s talk after that game, I have some ideas for January transfer window, Maybe we need to strengthen the squad and change some things. Anyway, merry Christmas”.
Återigen blänger Wenger på Gazidis, En lång blängande ”say-what-you-want-idiot-I-know-my-team” blick och sjunker in I sina böcker.
Efter någon timme sätter sig den tröttkörde Wenger i sin bil och åker hem till Totteridge. Till fru, dotter och en tid med familjen. Något glass Gewürztraminer, en pudding, någon äcklig elsässisk sur korv och Wenger sitter i soffan. Familjen har långsamt gått och lagt sig. Hans huvud är dock fullt av spelsystem, idéer om att spela Gervinho centralt, att låta Arshavin och Chamakh fortsätta på bänken och att låta Ramsey spela mer och mer. Till och med Mannone florerar i tankegångarna och att möjligtvis låta Cazorla vila, som inte riktigt trivs i kylan. Tankarna finns. Fjärdeplatsen är han inställd på och eftersom Bayern München är en riktigt bra motståndare, så ser han egentligen inte hur han skall kunna fixa det och då är det tufft i ligan..mm kanske ställa över några då och gå på en fjärdeplats igen. Januarifönstret? Nja, det brukar vara var skräp ändå, så de pengarna sparar vi…
Villan i Totteridge ligger stilla. I soffan slumrar en trött Wenger framför en inspelning av Arsenal – QPR, en av årets höjdpunkter.
Plötsligt slår klockan tolv. Wenger skakar till. Tittar på klockan. Dags att sätta på sig pyjamasen och reser sig upp ur soffan. Eller försöker göra det. Det funkar inte alls. Som i ett järngrepp sitter han i stolen och medan han försöker resa på sig ser han en person framför sig. Wenger – sömndrucken och med två glas Gewürztraminer innanför västen – tar på sig glasögonen och ser då hur konturerna av Pat Rice blir klarare framför honom. ”Pat? What are you…?”, säger Wenger; innan den Pat Rice-liknande karaktären avbryter honom och säger. ”Arsène, i natt kommer du att få besök av tre andar. Tre andar som skall berätta viktiga saker för dig. En från forna julars tider; en från årets jul och en från framtida jular”. Wenger tycker han känner igen upplägget. Dickens var det väl?” Den första av andarna kommer när klockan slår ett. ” Pat Rice-figuren tynar bort med ett avslutande ”Heppåre!” och mörkret lägger sig ned igen.
Wenger känner hur trycket kring stolen släpper. ”Märklig dröm..”, tänker han; tar på sig nattsärken, nattmössan och kryper ned i sina satinlakan och somnar. Och drömmer. Och snarkar…
…”wakey-wakey”…”allons enfants de la patrie”…fraternité, egalité, liberté…wake up, motherfucker.”
Wenger vaknar med ett ryck. Nattmössan på sniskan. Precis då hör han klockan slå ett. ”vad var det för ljud? Jävla ungar..”..han skall precis somna om, när han tänkte till. ”klockan ett?” Skulle inte något..å så sätter han sig upp och ser Pat Rice sitta på sängkanten.
Fransmannen anar oråd och skall just fråga Pat Rice något, när hela sovrummet blir suddigt, oformligt, drömskt, trolskt och konturlöst och plötsligt befinner sig Wenger och Rice på en läktare. ”Var är vi?” säger Wenger. Helt plötsligt ser han målvakten göra en jätteräddning. Wenger känner igen målvakten. En äppelkindad kerubliknande kille. Ljushårig emil-frisyr. Så kommer en räddning till. ”Sacre bleu; c'est Manninger?”, tänker Wenger. Varpå han vänder blicken och se en pilsnabb mörkhårig kille vricka i bollen bakom en storvuxen blond målvakt i grön tröja. Publiken omkring honom exploderar. ”Well done Overmaaaars”. Skriker en äldre man i Arsenaltröja.
Wenger funderar..konstig dröm detta…
***
Ny scen. Wenger tittar sig omkring. Highbury? Troligtvis. Han tittar ned och ser sin gamle trotjänare Steve Bould lyfta bollen till Tony Adams som vräker in bollen på halvvolley. Han hör skriken och hör TV-rösten ”Would you believe it?”. Han hör jublet på läktaren och hör publiken ”Vilket spel vi spelar, så rörligt, så snabb, vilka omställning, vilket stenhårt mittfält och farten..jisses…” Wenger ler för sig själv. Det här laget hade allt. Han känner en inre stolthet och känner små bultande svallvågor av glädje rulla nedför kapillärer och vener.
***
. Old Trafford igen? Han ser en familjär holländare med ljust hår rulla boll till en svensk med röd svans i håret. Mål igen. Håret på armarna reser sig. Gåshuden är på plats. Strax efter ser han en mörkhyad fransman stöta in en retur och han hör publiken sjunga ”We won the League at Old Trafford”. Publikens hyllning är unisont. Han ser spelarna hylla en kille på kryckor – Pires?. Rösterna på läktarna skriker ”Va-Va-Voom” ”Va-Va-Voom”. ”Complete team. Speed, passes, magic, fantastic team. This team has everything”. Wenger småler och ser samtidigt sig själv hyllas av Sir Alex vid sidlinjen.
***
Highbury och han ser Thierry Henry leka med Liverpool. Spelet är ögonbedövande med sin offensiva framtoning, sina raka passningar, antalet spelare i boxen, spelare med oanade kvaliteter och en riktigt ”killer centralt” och till det en väldigt samspelad och ruggig försvarslinje.
***
Ny scen och han ser Keown stå och vråla på van Nistelrooj. Wenger vänder sig till Pat Rice och säger ”Do you know why van Nistelrooj didn’t respond? He was a little bit hoarse”
***
…Highbury igen och Patrick Vieira gör mål. Hela publiken vrålar ”untouchable. Invincibles..the best team ever”. Wenger står upp på läktaren och applåderar. Han är rörd av lagets fenomenala karaktär, dess spelskicklighet, styrkan, viljan och målgörandet. Laget har fenomenala karaktärer rakt över och publiken står upp. Wenger vänder sig till Pat Rice och säger ”Vilket fantastiskt lag,va? Vilket härligt spel. Så lycklig man blir, så lyckliga alla är och publiken jublar.” Pat Rice ler och nickar.
***
.. Wembley. Paddy Vieira sopar in en straff och hamnar längst ned i en klassisk TV-puckskram. FA-cupen är bärgad och Wenger står upp på läktaren och jublar som ett barn. Seger, vinst och titeltriumf. Tårarna rinner av glädje. Wenger vill krama alla i sin närhet. Titel nummer sju med detta fantastiska lag.
”This was the latest one”, avbryter Pat Rice.
….Plötsligt fladdar ett par nyhetsblaskor forbi Wenger. Rubriker som ”Vieira sold to Juventus”…”Arsenal are not good enough”..”The Gunners lost against Barcelona” “Another star exits Gunners”..”Henry says farewell”…”Adebayor butts Arsenal in the head by moving to City”..”Nasri and Clichy continue the exodus from Gunners. “ “Fabrégas finally seals switch to his hometown” och så “RvP-saga over at Arsenal” tillsammans med rubriker som “You won’t win anything with kids” och “Same old Gunners. Not good enough. Is the Wenger-time over?”
Wenger vänder sig till Pat Rice.Han mumlar..”grabbarna ville gå.De ville ha för hög lön. De längtade hem..jag kan inte bryta vår lönepolicy..de passade inte in i systemet. De sökte en annan utmaning…jag försökte få dem att stanna…”’..långsamt glider vår franske musketöt in i sömnen igen....
To be continued.....
