Falkens Funderingar 15 oktober 2012: Den unge Walcotts lidanden
Att gå ut i skogen med blå-gula kläder och gå till hädan. Det är väl kanske inte det Walcott ämnar att göra. Att följa unge Werther från Goethes klassiska brevroman skulle vara lätt fatalt och onödigt. Men när man tänker på hur Theo Walcotts höst har varit, så undrar man vad som händer i den unge, fantastiskt talangfulle och snabbe ynglingens huvud. Hösten har inte blivit som han önskat och efter kollisionen med San Marinos målvakt så känns det som att cirkeln sluts ytterligare. Vad är det som händer?
Jag skyller på Robin van Persie. Å pengar. Nä, jag skyller på Adebayor. Eller något liknande. IMF? Kontinentalsockelns förflyttning. Något är det. Troligtvis pengar. Och Gunners oförmåga att vinna titlar. Men främst van Persie. Tror jag.
De två senaste åren har Walcott helt plötsligt utvecklats. Från att ha varit en yngling som man snarast gav tillropet "Run,Theo, run" och i sin enfald hoppades att han skulle förstå att det skulle följa med en boll också - till en forward som faktiskt visade lite känsla, hade ökat på sitt målskytte markant och som låg bakom många av Robin van Persies mål. En Walcott som man såg som tillgång i Gunners och som man hoppades skulle utvecklas ytterligare som målskytt och som kraft på kanten.
Karriären har inte varit spikrak för spelaren vars rykte föregick honom. När Wenger lade upp 12 miljoner för Walcott 2006, så trodde man att fransmannen hade fått rävskabb. Walcott var 17 år. Inte en match i högsta ligan. Men som vanligt fanns det en plan. Han kom med i VM-truppen 2006 till allas förvåning. Han smögs långsamt in i Gunners A-lag och tog så långsamt plats på högerkanten i Gunners och det engelska landslaget. Men allt har inte varit smärtfritt. Ett par rejäla skador på vägen har stoppat hans karriär och när man tittar på Walcott; eller Walcott-liknande typer, så är detta en klassiker. Är man snabb som en räka på Skateboard så hänger inte backarna med och kapning följer. Med motorsåg. Men långsamt stabiliserades detta och de sista två säsongerna har tveksamheten i avslutningarna förändrats och man har sett en ökad farlighet, mer distinkta avslutningar, en ökad målskörd och en bättre förståelse för spelet. I början var hans beslutsfattande värre än en förskoleklass. nu börjar det lika någon form av elevråd i alla fall.
Så kom van Persies vankelmod om att gräset möjligtvis kunde vara grönare på andra sidan. I detta fall var det inte något jävla gräs, utan sedelbuntarna som ManU kastade upp. Då blev det minsann grönare. Walcotts läge var liknande som van Persie och han aviserade via media, spekulativa agenter etc, att hans tid möjligtvis var kommen. Men Wenger och Gazidis vägrade att släppa ynglingen och sade att "Walcott wants to stay with Gunners." . Inget grönare gräs således trots att både Liverpool, ManCity och Chelsea sades vilja honom. Wenger höll fast.
Säsongen 2012/2013 sätter igång med buller och bång. Efter nästan dussinet matcher har Walcott startat någon match, men har kunnat se på från bänken att Wengers mannar spelar en härlig fotboll utan honom. Podolski,Gervinho och Oxlade-Chamberlain har på ett tjänstfullt sätt ersatt gossen på kanten och vill Wenger så skickar han ut Ramsey eller Cazorla på kanterna också. I bakvattnet lurar Serge Gnabry, den unge tysken med en jetmotor i benen och som också visat att han kan näta. I alla fall i reservlaget. Walcott visade dock vägen mot Coventry och gjorde det så viktiga 2-1-målet mot West Ham. Sedan kom landslagsuppehållet och han skadades när han sprang ihop med San Marinos målvakt.
Symptomatiskt för Walcott. En säsong fylld av spekulationer, där han dragit på sig fansens vrede för att han eventuellt vill lämna klubben för större sedelbuntar förändrades när han dominerade mot Coventry och gjorde det så viktiga 2-1-målet och allt verkade vara på väg åt rätt håll igen. Bara för att skadas och få starta om på nytt. Jag lider med Theo. Killen verkar vara en bra och jordnära gosse. Väldigt lik Oxlade-Chamberlain därvidlag och jag tror att det som vanligt är hans agenter som driver på honom med idéer om att världen är bättre någonannanstans. Att han vill vara centerforward må vara en anledning, men Wenger har ju aviserat att det finns chanser och då Gunners iår bara har Giroud och eventuellt Gervinho på topp, så måste ju Walcott se sina möjligheter klarare än tidigare. Killen är 23 år gammal och står på väg mot höjden av sin levnads branter. Henry och van Persie skolades om vid ungefär samma ålder och varför inte Walcott också? Aldrig har chanserna varit bättre och med Walcotts mognad i målskytte, så finns alla möjligheter att ta det steg han vill ta.
Samtidigt skall man vara nykter nog att inse att trots att Wenger kan allting om att utveckla ynglingar - han har nog ett MVG där -, så tillhör Walcott de spelarna där utvecklingskurvan varit långt ifrån optimal. Man måste inse att han snart har varit sju hela år hos Gunners. Han är fortfarande inte sedd som en världsspelare; inte 100% ordinarie i Gunners, ifrågasatt i Englands tröja och - från Walcotts synsätt - inte vunnit några titlar. Så visst kan Walcott ifrågasätta sin utveckling också. Kan han finna en rakare väg till framgång någon annanstans och det är detta som tankarna går till parallellt.
Den unge Walcotts lidanden fortsätter. En irrväg av tankar, en omväg genom händelser, en motorväg av fart. Vad händer härnäst?
