Falkens Funderingar 8 September - Om en viss Diaby
Vad är en "Abou Diaby"?
Slår man upp i nationalencyklopedin så dyker det upp strax efter Abnorm och precis före Abrakadabra. Känns som ordet landat rätt. Efter att ha rådbråkat SAOL, ringt Horace Engdahl och Peter Englund och vrålat "Äntligen" i luren, och skickat in några frågor till diverse språkvårdare, så fick jag svaret;
"Något som man har, men som man aldrig förstått varför man har, men som till slut är något man gärna har". Eller som den gamle brittiske politikern Benjamin Disraeli sade""Nobody is forgotten when it is convenient to remember him".
När jag spelade fotboll aktivt, så var jag en Abou Diaby.
Tänk er. Fina gräsplaner i mellersta Östergötland; vi pratar gräsmattor. Riktigt gräs. Inte konstgräs, som dagens bortskämda ynglingar tror att fotboll alltid spelats på. Gräs som växer. Och inte som röks. Hursomhelst; gröna planer, stenhårda matcher, kamp, tolv dobbar i knähöjd, noll stretching, uppvärmning medelst frisparkar i punghöjd och 100-150 på läktarna. Division fyra var det och jobbigt värre var det. Men jag var en Diaby. Jag fanns liksom med i A-laget hela tiden, men ingen - varken tränare eller spelarna - hade liksom en aning om vem jag var. Alla trodde att man var en kompis till en annan spelare och tog det för givet. Lite som "Wedding Crashers"-principen. Jag var med på träningarna; naturligtvis fullständigt värdelös. Fick sitta med i omklädningsrummen och lyssna och fortfarande med ett gillande nickande. När sedan halva A-laget försvann efter en kräftskiva, så hade man inte så mycket mer val än att låta mig få en tröja och jag tror att samtliga i klubben, motståndarna, publiken, de två förvuxna hundarna som tittade från gården bredvid och en överflygande gråsparv; fortfarande sover dåligt efter att ha sett mig fullständigt lemlästa bollen. Jag gjorde entré. Spänd förväntan. Bollen kom emot mig på kanten och jag lade in en riktig rusch för att nå bollen. Precis innan jag nådde bollen, så trasslade skosnörena ihop sig och jag for framåt med huvudet och döm av min och allas förvåning, när jag i princip lyckades få in hela bollen i mun. Boll, Falk, gräs, skor, skosnören blev ett och tiden stannade.
Sedan försvann jag ut från plan - snabbare än Spurs äventyr i Champions League - och fortsatte att bedriva min tid som Diaby i klubben. Ingen visste vem jag var, vad jag gjorde där och varför, men mitt snabba inträde i klubbens historia gjorde att alla ändå tyckte jag var en trevlig tjomme.
Vassikiri Abou Diaby kom till Gunners 2006. När han kom, så trodde "alla" och då menar jag "alla", även vissa suspekta forumiter, att detta var en klonad Vieira. Att Paddy varit på avvägar och visat hur en ny Vieira skulle plockas fram ur det franska folkhemmet. För Diaby kom så klockrent, direkt efter att Vieira lämnat klubben. Det måste vara en klonad Paddy. Det är här problemen för Diaby, Wenger och fansen börjar. För Diaby spenderar närmare sex år med att överraska oss. För det första har han en skadelista som är längre en giraffhals och det var sisådär kul, men så hans spelstil. Vad är han? Vad kan han? Hur skall kan spela? Hur vill han spela? Hur tycker Wenger att han skall spela? Nobelpriskommittén var ute längre än vanligt och inser att svaren inte finns. "Box-to-Box" finns det en beskrivning, men då borde ha ju vara bra offensivt..? Det var han inte. Diaby är överallt och hos undertecknad springer frustrationen iväg. Ibland skall han spela yttermittfältare och dribbla tll höger och vänster. Ofta utan säkerhet och med ett beslutsfattande, som påminner om Walcott för några år sedan. Fler felbeslut än beslut överhuvdtaget. Vidare så stannar bollen upp direkt och motståndarlaget hinner att retirera med en hel nation innan kraken har spelat bollen vidare. Diaby överaskar oss med att vara bra i vissa matcher, men för att vara komplett oduglig i andra och väldigt "below par" överhuvudtaget. Jag funderade länge på vad han är bra på. Han är varken snabb, bra på att dribbla eller en bra passningsspelare och ofta saknas spelet upp och hans taktiska kunnande är sisådär. Så när Wenger antyder inför säsongen "detta kan bli Diabys år", så log jag. Mycket. Sex år, Wenger; och Diaby har inte visat mycket som får in honom i en startelva. What is new?
Tre matcher senare har jag fortfarande svårt att få ihop käkarna. Mina barn har byggt ett pippi-tält mellan gomsegel och framtänderna; två skator har lagt några guldklockor som de plockat ur någon grannes gömma och häromdagen kröp grannens minsting in när de lekte kurragömma. Tre matcher "zu Null", som tysken säger, och Diaby har varit absolut lysande som nav mellan mittfält och backarna och agerat i en klassisk Gilberto-Silva-roll på ett sätt som jag kanske trodde att han skulle när han kom till Gunners vintern 2006. Hans mästerliga spel mot Liverpool var fantastiskt och jag såg hur Paddy Vieira log lätt i mjugg och inspg att Wenger plockat fram en spelare ur rullorna,som äntligen mognar in i en klassisk "midfield-enforcer"-roll, inte helt olikt den som Vieira en gång i tiden delade med Petit. Nu spelar Gunners en annorlunda fotboll med 4-3-3 som grund idag, men Diabys snabba inträde i laget har gjort att man inte sakna Song. Inte mycket i alla fall. Visst; Diaby kladdar fortfarande med bollen något för mycket och det tar tid att få iväg bollen, men som han plockar tag i bollarna med sina spindellika ben och gräddet på moset(om det är potatismos, är det riktigt äckligt), är hans mål och hyllning av Deschamps(som vet hur man spelar mittfältsfotboll)efter målet mot Finland igår. Förvisso; det är bara tre matcher och inledningen var bitvis skral, men det banar för positiva saker och jag ser saker jag inte sett förut.Problemet är väl dock det vanliga för oss Gunners - att inget är så bra att det kan bli sämre - jag räknar dagarna innan Diaby börjar halta igen, men hoppas att det dröjer ett tag.
Som sagt; Vi visste inte varför han fanns i truppen, jag förstod det inte, men just nu är jag faktiskt glad över att han gjorde och Gunners "forgotten midfielder" verkar ha hittat hem igen. "Nobody is forgotten, when it is convenient to remember him".
