Gästkrönika: The New Generation- Äntligen ett lag som spelar så att man gråter
En gästkrönika av Philip Semmler. Om framtidstro.
Den 27 december, dagen efter dagen efter dagen efter dopparedagen, hände något otroligt viktigt i Arsenal. Vi inte bara slog en av våra värsta fiender, vi totalt förnedrade Abramovichs Chelsea FC på ett fullsatt och euforisk Emirates Stadium.
Cirka 55 000 gooners höjde händerna i luften och skrek ut sin glädje, vilket fick alla Chelsea supportrar som åkt norrut - att inse att The Gunners åter igen tagit över tronen som Londons bästa lag.
Med detta skapade vi inte bara än mer respekt på gatorna i London. Spelarna samt Wenger skapade självförtroende i och med det lysande spel vi visat upp, vilket äntligen gav utdelning på Chelsea. Vi fick någon slags form av "Vi kan slå allt motstånd i världen"-känsla.
Med ett stort leende på läpparna, och med självförtroendet på topp, spelade Arsenal övertygande borta mot Wigan. Men efter Squillacis sena självmål, fick vi bara med oss en poäng på extremt tråkiga DW stadium, där Arsenalfansen sjöng "nananana Nasri" i princip halva matchen - trots att han inte ens var på plan!
Vanligtvis denna säsongen skulle detta innebära mental kollaps. Spelarna skulle sacka ihop och komma in till omklädningsrummet med en negativ attityd. Istället såg vi våra spelare som självfallet hade hoppats på en seger, ändå var nöjda med spelet och blickade framåt med en positiv syn.
Vi åkte västerut för att möta Birmingham City på ett svårspelat St. Andrews några dagar efter bortamatchen mot Wigan. Efter 90 minuter så fick vi, tur nog, resultatet med oss efter att återligen spela ett väldigt övertygande spel. Fans spekulerade mycket, och att Arsenal skulle vara favoriter mot Manchester City ansåg nog de flesta Londonbor med hjärtat i huvudstadens bästa lag.
Jag tillhör den yngre generationen gooners, blott 15 år och kom med i "Arsenal familjen" lagom och gott till "The Invincibles"-eran. Nu drar jag onödig information, som säkerligen alla som läser känner till, men det känns så underbart att dra upp det igen; Vi spelade 49 matcher utan förlust, och var under säsongen 2003/2004 helt obesegrade igenom ligan. Vi hade spelare då, som får varenda gooner att drägla.
Var vill jag komma någonstans då? Jo, samma känsla och samma tillfredställning som jag hade då när jag såg The Arsenal spela, har jag nu också. Vi är inte riktigt där ännu, det var ju ändå det bästa spelet någon europeisk klubb någonsin haft, men jag tycker vi är på god väg.
För första gången får vi visa hur bra vi är när vi är skadefria (Verminator har ju till och med tagit sina första löpsteg igen), och vi har otroligt många ledarfigurer i laget idag, som vi inte har haft sedan Viera, Henry, Bergkamp etc.
Att vi sedan aldrig kommer (under snar framtid iallafall) bli obesegrade i 49 matcher, dels för att det var once in a lifetime, dels har lagen generellt blivit bättre i Premier League, så tycker jag ändå att vårat spel är prioritet nummer ett.
Åter till City-matchen igen. Jag tycker vi spelade väldigt stort och smart, bara en minut in i matchen gjorde Wilshere ett frilägespass som var så när att nå Van-Persie framför ett helt öppet mål.
Efter det tycker jag laget ångade på bra, och jag kommer inte gå in för mycket på vad vi gjorde för fel, men jag tycker spelarna såg lite för självsäkra ut för att vi skulle få dit en boll.
Jag kan inte klandra spelarna, jag kände precis likadant, men jag tror det är viktigt att ha någon mentalitet att då och då våga försöka dra på ett långskott än att bara vänta på ett superläge. Men vi hade helt klart otur, och jag talar nog för alla gooners när jag säger att resultatet var en besvikelse efter hur matchbilden såg ut.
Nu är det dock bara att se ifall spelarna fortfarande kan spela en sådan fin excellent fotboll som vi gjort efter julafton, och kunna säkra avancemang till fjärde omgången i FA Cupen. För på lördag så gästar ju det klassiska Leeds United, Emirates Stadium, och kommer försöka göra samma bedrift som ifjol, då man slog ut Manchester United på Old Trafford.
Då var Beckford Leeds stjärnskott, och i år är det väl mest Becchio som öst in mål? Hursomhelst, så måste vi spela på topp för att kunna gå segrande ur kampen och kunna blicka framåt mot den andra halvans matcher av ligan, med ett stopp för ett möte mot Roy Keanes Ipswich Town i Carling Cup.
Vem vet, kanske får "The new generation" äntligen vara med och bärga troféer i år?
Come on you Gunners!
