Inför Carling Cup Final: Arsenal FC - Birmingham FC
Det var igår för exakt fyra år sedan.
Millennium Stadium i Cardiff. Man satt med hela världens Arsenaltröjor, ett par pilsner, en kille, som jag valde att kalla god vän, för att han hade Viasat-abonnemang och faktiskt höll på Chelsea. Gunners senaste final. Vi vet alla hur den slutade. Efter Walcotts ledningsmål, så vände Chelsea via Drogba och tog titeln.
Allt detta är nu historia. I spelargången står elva spelar med rödvitt hjärta spelare som skall bli hjältar. Som skall kliva in i Adams, Morrow, Wrights och Mersons fotspår. 1993 vann vi Carling Cup senast. Då betydde den något i engelska kroppar. Den har devalverats kraftigt. Undertecknad har vräkt så mycket dynga på den att korna har klagat; Wenger har skickat in reservlag och använt den som träningsaktivitet för yngre förmågor att fostras i. Antalet spelare som har fått debutera i Carling Cup är enormt stor. Wenger har lagt mer krut på Champions League, Premier league, FA Cupen och därefter kommer Carling Cup. Är det inte då livets paradox att de elva spelarna i spelargången, som skall springa ut på Wembley och försvara Gunners färger, gör det i syfte att ta Gunners första titel sedan 2005 och detta i just Carling Cup?
Just nu bryr vi oss inte. Titelspöket skall jagas bort. Man har gjort lite extra plats i troféskåpet och kapten Robin van Persie skall jag in bollen i nätet bakom Ben Foster i The Brums mål. Elva spelare skall bli hjältar, Elva kanonjärer med en bultande kanon. Låtoss se på förutsättningarna till denne episka match på Wembley mellan Arsenal och Birmingham.
Arsenal FC
Det går inte en timme utan att man kastar sig på hemsidan, text-Tv eller googlar runt efter nyheter om laget. Nyligen fick vi veta att Walcott är borta ett längre tag och att Fàbregas inte kan spela finalen. Wenger sade "he is definitely out" och även fast kapten Cesc kommer att vara mycket saknad, så har vi en ordentlig back-up i form av Nasri, som får ta tjuren vid hornen och bli central spelfördelare. Walcott fick sig en törn av Whitehead. Tyckte inte - som många andra - att det var en speciellt ful tackling, utan Walcott hamnade fel med fossingen helt enkelt. Vi hade behövt Theo på kanten. Ridgewell hade behövt en GPS för att hitta hem igen.
Viktigt är att laget taggar till. I cupmatcherna mot Leeds, Huddersfield, ipswich, Leyton Orient har man gått på halvfart och bara tillsett att man skulle gå vidare. Mot Leeds och nu senast mot Leyton Orient gick det inte hela vägen direkt. Stoke-matchen i veckan var en tuff match, som gav eko i sjukstugan. Det var dock en match som agerade bra genomkörare mot ett ibland väldigt fysiskt Birmingham. Song, Wilshere, Denilson och andra på mitten stod upp bra mot Whitehead, Shawcross och andra och 1-0 mot Stoke gav nödvändigt råg i ryggen. Det har klagats på att matchen var tråkig, en del spelare gick på halvfart och att passningsspelet i djupet var meninsglöst. Så var det, men samtidigt kan man sammanfatta det med att Gunners gjorde sitt jobb och satte United under press. Gunners har ett lättare program framöver och ligger i "pole position".
Gunners måste utnyttja det faktum att man har ett betydligt spelskickligare lag. Med Nasri, Wilshere och Arshavin finns tre spelare som direkt vänder upp i planen och siktar framåt. Bolltempot måste bli snabbt, rörelserna från kantlöparna måste vara konstanta och man måste sätta mittbackarna under press.
Laget mot Birmingham lär bli det bästa som Wenger kan ställa på benen. Ingen Almunia i målet således, inga Gibbs eller Eboué på kanterna; nej Wenger ställer A-laget på benen och det brukar innebära
Szczeszny-Sagna,Koscielny, Djourou, Clichy-Song, Nasri, Wilshere-Bendtner, van Persie, Arshavin
En bänk med Alminia, Gibbs, Squillaci, Diaby, Rosicky, Denilson, Chamakh. Typ.
Birmingham
The Brums är sårbedömda. Det verkar vara ett klockrent Midlandsyndrom. Jag vet att det händer en del otäcka saker mellan människor och djur i skogarna kring Midlands och att man ser resultaten i några av lagen från området. Birminghams form har varit ganska bra på sistone, men man tillåter inget att sticka iväg upp i himlen utan två vinster och en oavgjord i ligan följdes av en rejäl plattmatch mot Newcastle och sedan en seger i den femte omgången av FA-cupen.
Det är ett lag som inte väcker speciella känslor. Laget är förhållandevis anonymt utan större stjärnor. Däremot finsn det spelare i laget, som man gärna hade önskat iväg med en enkel biljett på rymdfärjan. Lee Bowyer är en sådan spelare. En 100%ig ärkegris som är hemsk att se på planen. Som motståndare kan man inte undvika att sätta små nålar i hans docka; som Birminghamsupporter, så tycker man naturligtvis att han ger allt under matchen. Ridgewell och Gardner är två andra spelare med attribut jag inte kan hitta för att göra dem till Premier League-spelare. De hankar sig dock kvar i ligan och skräller med jämna mellanrum.
Laget parkerar just nu på 16e plats, slog precis som Gunners Stoke med 1-0 hemma, men har en del bottennapp i form av 0-5 mot ManU, 0-2 senast mot Newcastle och torsk mot Wolves. Vinsten mot Stoke och cupspelet har räddat Mcleish detta år. Ett normalår för Birmingham och han hade fått lämna klubben. Han har varit ifrågasatt, men så kom cupfinalen farande.
Jag unnar Bissen Larsson denna final. Jag har träffat killen och också pratat med honom på telefon. Väldigt sympatisk kille med fötterna på jorden. Jag hade önskat att han hade slagit igenom i Gunners, men hans karriär i klubben stoppades av andra framrusande spelare och efter ett lån i Birmingham, så är han fast i klubben och har utvecklats massor. Alla fasta situationer bär en Bissens fot.
Hur spelar Birmingham? Jo de har både snabbhet på toppen och längd. Cameron Jerome spelade en bra duo med Nicklas Bendtner för några år sedan, när han var utlånad till klubben och Jerome blixtrar till med sin snabbhet och frenesi. En annan är lånet från Kazan; Obafemi Martins, som efter en strulig tid i Wolfsburg och Ryssland, nu är åter i England. Martins är som ett safarirally; extremt ojämn, men när han har sina toppar, så är han livsfarlig. Sedan finns fyrornet Zigic, som avgjorde mot Stoke senast. Bollarna går ofelbart mot långe Zigic, som när han hoppar sätter Internationella Rymdstationen ur spel. Mittfältet hålls annars ihop av Mcleish favoritspelare Barry Ferguson.
Laget:
Foster-Carr,Davies, Johnson, Ridgewell- Bowyer,Ferguson-Larsson,Hleb, Fahey-Zigic
En variant är två forwards; då misstänker jag att Hleb får vika för Jerome.
Domare är Mike Dean och då kan allt hända.
Matchen
Jag tror att vi kan räkna sekunderna innan Bowyer kapar Nasri. Femton-sjugo sekunder, sedan kommer en bensax och därefter ett par ord om vad han vill göra med Nasris hund. Tyvärr har han redan gjort det. Jag har sett filmen; dubbad till tyska. Jag trodde inte det fanns sådana läderattiraljer i en hunds passform. Jag tror att Birmingham går på kropp. Det kommer att smälla. Carr, som är f.d Spursare (låt gud vare nådig mot hans själ), lär bli tvungen att kapa Arshavin efter någon tunnel och efter att Birmingham satt sig i respekt, så lugnar spelet ned sig. Wenger kommer att begära personligt utvecklingssamtal med fjärdedomaren och McLeish kommer att sitta och hånle på sin plats. Men när allt verkar vara frid och fröjd, när Wembley-publiken tycker att "det här var ju en tråkig jävla match", då slår Gunners till. Klapp-klapp och mål.
I andra halvleken måste the Brums gå på offensiven och Zigic sätter på sig en hjälm efter att ha träffat en Alnatross på väg till södra Afrika och kommer nära målet, men sedan kontrar Gunners in 2-0.
Så blir det. Ni behöver jui nte ens se matchen utan se till att ta hand om Liam Ridgewell, som troligtvis lunkar förbi ert hushåll. Han kan behöva ett varmt bad och lite tröst.
Min gissning är 2-0.
VInst för Gunners och en galakväll på Seven Sisters Road.
