Klubbhistorik
1886 grundades klubben av arbetare vid den kungliga arsenalen i Woolwich i sydöstra London.
Klubben hette från början Dial Square , men det var ingen som gillade det namnet och vid ett möte på juldagen 1886 ändrades namnet till Royal Arsenal. Vid detta möte skulle man även bestämma var man skulle spela sina hemmamatcher och vilken färg matchtröjorna skulle ha.
Den förre Nottingham-spelaren Fred Beardsley skrev till sin gamla klubb för att be om hjälp.
Nottingham Forest skickade då en uppsättning röda tröjor och en boll. Som hemmaarena valdes Plumstead Common, där man kom att spela fram till år 1888, då man flyttade till Manor Ground.
1891 bytte klubben namn till Woolwich Arsenal .
Samma år flyttade man än en gång, denna gång till Invicta Ground.
1913 fick klubben sitt nuvarande hem i norra London, Highbury och året efter ändrades klubbens namn till Arsenal Football Club.
1919 bestämdes att Division 1 skulle utökas från 20 till 22 lag. Arsenal hade slutat säsongen på femte plats i Division 2, medan grannklubben Tottenham hade slutat på 20:e plats i Division 1. Efter märkliga turer röstade man på ett möte att Arsenal skulle flyttas upp till Division 1 på bekostnad av Tottenham. Sedan dess råder en oerhört stor rivalitet mellan de båda klubbarna.
1925 fick Herbert Chapman jobbet som manager i Arsenal. Detta innebar början på Arsenals första storhetstid.
1927 gick Arsenal till final i FA-cupen för första gången, en final som man dock förlorade med 1–0 mot Cardiff City.
1930 vann Arsenal sin första stora titel när man besegrade Huddersfield Town med 2–0 i FA-cupfinalen efter mål av Alex James och Jack Lambert.
Finallaget bestod av följande spelare:
Charles Preedy, Tom Parker, Eddie Hapgood, Alf Baker, William Seddon, Bob John, Joe Hulme, David Jack, Jack Lambert, Alex James, Cliff Bastin.
1930/31 blev Arsenal ligamästare för första gången efter att ha gjort hela 127 mål på 42 matcher. Jack Lambert blev bäste målskytt med 38 fullträffar. Säsongen efter kom man på andra plats i ligan och förlorade dessutom FA-cupfinalen mot Newcastle United. Sedan följde Arsenal upp med tre ligasegrar i rad åren 1933–35.
1934 avled tragiskt Herbert Chapman i lunginflammation. Chapman ersattes av George Allison.
1934/35 vann Ted Drake skytteligan med sina 42 mål efter att bl.a. ha gjort fyra mål mot Birmingham, Chelsea, Wolverhampton och Middlesbrough. Dessutom gjorde han tre mål mot Liverpool, Tottenham och Leicester City. Under den här säsongen sattes också det publikrekord som fortfarande gäller på Highbury. Den 9 mars 1935 kom det 73.295 åskådare till matchen mot Sunderland.
14 december samma år satte Ted Drake ett rekord som håller sig än idag !! I bortamatchen mot Aston Villa gjorde han alla 7 målen för Arsenal i en match som slutade 7–1!
1936 vann Arsenal FA-cupen för andra gången när man slog Sheffield United med 1–0 efter mål av Ted Drake.
Finallaget bestod av följande spelare:
Alex Wilson, George Male, Eddie Hapgood; Jack Crayston, Herbie Roberts, Wilf Copping, Joe Hulme, Ray Bowden, Ted Drake, Alex James, Cliff Bastin.
1937/38 vann Arsenal ligan för femte gången på åtta år, men detta skulle visa sig bli storhetstidens sista stora seger.
1939 satte Andra världskriget nämligen stopp för ligaspelet i England. 9 spelare från Arsenal´s trupp miste livet under kriget.
De var Henry Cook, Bobby Daniel, William Dean, Hugh Glass, Leslie Lack, William Parr, Sidney Pugh, Herbie Roberts och Cyril Tooze.
Spelet i ligan återupptogs 1946/47 då Arsenal slutade på 13:e plats.
1947/48 förbättrade man sig och vann ligan för 6:e gången. Ronnie Rooke blev bäste målskytt med 33 mål.
1953 vann Arsenal ligan återigen, denna gång med minsta möjliga marginal. Arsenal och Preston North End hade lika många poäng och ligan avgjordes därför genom att jämföra de båda lagens målkvot (antalet gjorda mål dividerat med antalet insläppta mål). Arsenals målkvot visade sig vara 99 hundradelar bättre än Prestons!
Mellan de båda ligasegrarna lyckades Arsenal vinna FA-cupen 1950 efter en 2–0-seger i finalen mot Liverpool. Båda målen gjordes av Reg Lewis.
Finallaget bestod av följande spelare:
George Swindin, Laurie Scott, Walley Barnes; Alex Forbes, Les Compton, Joe Mercer, Freddie Cox, Jimmy Logie, Peter Goring, Reg Lewis och Denis Compton.
Det blev inga fler titlar under 1950-talet, och under 1960-talet gick det allt sämre.
1966 slutade laget på 14:e plats – den sämsta placeringen sedan 1930. Publiken minskade också. Den 5 maj 1966 möttes Arsenal och Leeds på Highbury inför endast 4.544 åskådare, den lägsta publiksiffran sedan Första världskriget.
Managern Billy Wright fick sparken. Han ersattes av massören Bertie Mee, som förde Arsenal till final i Ligacupen både 1968 och 1969. Man förlorade visserligen båda matcherna, men det skulle bli bättre.
1969/70 vann Arsenal Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen) efter finalseger mot belgiska Anderlecht. Man förlorade första matchen i Bryssel med 3–1, men vann returen hemma på Highbury med 3–0 efter mål av Jon Sammels, John Radford och Eddie Kelly.
1970/71 blev en stor triumf för Arsenal. Klubbens 8:e ligaseger säkrades efter en 1–0-seger över Tottenham i den sista omgången. 5 dagar senare, den 8 maj 1971, mötte man Liverpool i FA-cupfinalen. Det var mållöst vid full tid, men i förlängningen gav Steve Heighway Liverpool ledningen. Eddie Kelly kvitterade dock och efter 111 minuters spel avgjorde Charlie George.
1972 gick Arsenal än en gång till FA-cupfinal, men förlorade mot Leeds United, 0-1. Det gick sämre och sämre och säsongen 1975/76 slutade laget på 17:e plats. Då kom nya, unga spelare som Liam Brady, Frank Stapleton och David O'Leary fram och laget gick till FA-cupfinal tre år i rad 1978, 1979 och 1980.
Finalen 1979 var dock den enda av de tre man vann. Manchester United stod för motståndet och Arsenal vann med 3–2. Segermålet gjordes av Alan Sunderland i 90:e minuten.
Finallaget bestod av följande spelare:
Pat Jennings, Pat Rice, Sammy Nelson, Brian Talbot, David O'Leary, Willie Young, Liam Brady, Alan Sunderland, Frank Stapleton, David Price och Graham Rix.
1979/80 förlorade Arsenal FA-cupfinalen mot West Ham United. Man gick även till kvartsfinal i Ligacupen samt till final i Cupvinnarcupen. Dessutom tillkom de 42 matcherna i ligan, vilket innebar att Arsenal denna säsong spelade hela 70 matcher på nio månader, och ändå vann man ingen titel! I finalen av Cupvinnarcupen förlorade man mot spanska Valencia efter straffsparksläggning.
Sedan följde några sämre år för Arsenal.
Terry Neill fick sparken som manager 1984 och 1986 avgick hans efterträdare Don Howe. Då anställdes George Graham som manager och en ny framgångsrik period kunde starta. George Grahams karriär som Arsenalmanager fick en bra start.
1986/87 vann man Ligacupen för första gången efter seger med 2–1 i finalen mot Liverpool, båda målen gjorda av Charlie Nicholas. Graham gav flera unga spelare chansen att etablera sig i startelvan under senare hälften av 1980-talet, bl.a. David Rocastle, Paul Merson och Tony Adams. Samtidigt gjorde Graham sig av med en del av de äldre spelarna som han inte ansåg hålla måttet.
26 maj 1989 är ett datum som alla Arsenalfans aldrig kommer att glömma. Den dagen möttes Arsenal och Liverpool på Anfield Road i Liverpool i säsongens sista match.
Inför matchen ledde Liverpool serien med tre poäng före Arsenal. För att Arsenal skulle passera Liverpool behövde man vinna med två måls marginal. En till synes hopplös uppgift med tanke på att Liverpool inte förlorat hemma med två mål sedan 1986. 7 minuter in i andra halvlek gav Alan Smith Arsenal ledningen. Klockan hade passerat 90 minuter och det stod 1–0 till Arsenal. Liverpoolspelarna började gratulera varandra när de fick veta att det bara var en minut kvar av matchen.
Men vad händer? Jo, Lee Dixon slår en långboll till Alan Smith, som skickar den vidare till Michael Thomas som kommer fri med Liverpoolmålvakten. Thomas gör inget misstag utan placerar bollen i nät i matchens absolut sista sekunder och Arsenal har vunnit ligan för första gången på 18 år!
Den mest dramatiska upplösningen någonsin av ligan är ett faktum.
"Arsenal come streaming forward now, in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith... for Thomas, charging through the midfield! Thomas, it's up for grabs now!! THOMAS!!!"
Det är ord som får rygghåren att resa sig och man aldrig kommer att glömma i Arsenal.
1990/91 vann Arsenal ligan igen med Anders Limpar till vänster på mittfältet. Detta var en mycket händelserik säsong. Limpar hade en fantastisk första säsong i Arsenal och gjorde 11 mål i ligan. Under bortamatchen mot Manchester United på inträffade ett mindre bråk mellan spelarna och Arsenal fråntogs två poäng. Lagkaptenen Tony Adams åkte fast för rattfylla i december 1990 och fick sitta i fängelse i två månader. Trots detta förlorade Arsenal bara en ligamatch under hela säsongen (bortamatchen mot Chelsea).
1992/93 var det dags för nästa titel, eller titlar rättare sagt. Efter en medioker 10:e plats i ligan, vann man både FA-cupen och Ligacupen. Arsenal mötte Sheffield Wednesday i båda finalerna och i FA-cupfinalen krävdes det omspel för att ta hem pokalen. Första matchen hade slutat 1–1. I omspelet vann Arsenal med 2–1 (mål av Ian Wright och Andy Linighan).
Finallaget bestod av följande spelare
David Seaman, Lee Dixon, Nigel Winterburn, Paul Davis, Andy Linighan, Tony Adams, John(Faxe) Jensen, Ian Wright, Alan Smith, Paul Merson och Kevin Campbell
Under ärevarvet efter segern i Ligacupfinalen så lyfte Tony Adams upp matchhjälten Steve Morrow på sina axlar, men Adams tappade honom, och Morrow fick föras till sjukhus med en bruten arm...
Tack vare segern i FA-cupen 1993, så fick Arsenal delta i Cupvinnarcupen säsongen 1993/94. Arsenal tog sig ända till finalen, som spelades i Köpenhamn. Där mötte man italienska Parma. Matchen slutade 1-0 till Arsenal och målet gjordes av Arsenals Alan Smith.
Finallaget i Cupvinnarcupen bestod av följande spelare:
David Seaman; Lee Dixon, Nigel Winterburn; Paul Davis, Steve Bould, Tony Adams; Kevin Campbell, Steve Morrow, Alan Smith, Paul Merson och Ian Selley
I mars 1995 fick George Graham sparken efter att det uppdagats att han hade tagit emot mutor i samband med ett par spelarövergångar. Trots detta lyckades Arsenal återigen ta sig till final i Cupvinnarcupen. Den här gången förlorade man dock mot spanska Real Zaragoza efter att David Seaman släppt in ett skott från halva plan i förlängningen.
1995/96 hade Bruce Rioch ansvaret som manager i klubben. Det var ingen lyckad säsong och han fick också sparken sommaren 1996. Man ska dock inte glömma att det var Rioch som köpte den holländske stjärnan Dennis Bergkamp från Inter.
I september 1996 anlände den vid tidpunkten ganska okände franske tränaren Arsène Wenger till Arsenal. Fransmannen skulle komma att förändra såväl Arsenal som den engelska fotbollen i grunden. Han genomförde en kulturrevolution som påverkade allt ifrån näringsintag och träningsvanor till spelsystematik. Det första han gjorde som manager var att köpa den unge franske mittfältaren Patrick Vieira, som inte hade lyckats något vidare för AC Milan i Italien, men Wenger visste vad han gjorde. Wengers första säsong i Arsenal slutade med en tredjeplats i ligan, och till nästa säsong hade man förstärkt med fransmännen Nicolas Anelka, Emmanuel Petit och holländaren Marc Overmars.
Tack vare den starka backlinjen som Wengers hade ärvt och de nya utländska spelarna, lyckades Arsenal 1997/98 vinna dubbeln för andra gången i historien. Arsenal vann ligan en poäng före Manchester United, och i FA-cupfinalen besegrade man Newcastle med 2–0 efter mål av två av ligans snabbaste spelare, Anelka och Overmars.
Finallaget bestod av följande spelare:
David Seaman; Lee Dixon, Martin Keown, Tony Adams, Nigel Winterburn, Ray Parlour, Patrick Vieira, Emmanuel Petit, Marc Overmars, Christopher Wreh och Nicolas Anelka
1998 kom Fredrik Ljungberg från Halmstads BK till Highbury, och han presenterade sig direkt. Ljungberg gjorde mål i debuten mot Manchester United! Sedan följde tre år utan titlar. Arsenal kom på andra plats i ligan efter Manchester United 1999, 2000 och 2001. Dessutom förlorade man FA-cupfinalen mot Liverpool 2001.
Inför säsongen 1999/2000 köpte Wenger ytterligare en fransman, Thierry Henry från Juventus. En spelare som skulle göra viss nytta de närmsta åren. En av årets största höjdpunkter ur ett svenskt supporterperspektiv var Gunners match mot AIK på Råsunda i Champions League och den sista matchen för året; den 17 Maj i Köpenhamn, då Gunners dessvärre förlorade UEFA-cupen-finalen mot Galatasaray. En förlust? Jo, men en final i de europeiska turneringarna är Gunners inte bortskämda med.
2001/02 spelade Arsenal hem Dubbeln än en gång. Efter en fantastisk säsong där man inte förlorade en enda ligamatch på bortaplan vann Arsenal ligan sju poäng före tvåan Liverpool. Thierry Henry vann skytteligan med 24 mål och titeln säkrades på Old Trafford. I FA-cupfinalen slog man tillsut Chelsea med 2–0. Målen gjordes av Ray Parlour och årets spelare Fredrik Ljungberg.
Finallaget bestod av följande spelare:
David Seaman, Lauren, Sol Campbell, Tony Adams, Ashley Cole, Sylvain Wiltord, Ray Parlour, Patrick Vieira, Fredrik Ljungberg, Dennis Bergkamp och Thierry Henry
Efter den här säsongen slutade veteranen, lagkaptenen och klubbikonen Tony Adams efter 19 säsonger i Arsenals a-lag.
Arsenal lyckades inte försvara ligatiteln, men däremot vann man FA-cupen igen säsongen 2002/03 efter finalseger med 1–0 över Southampton.
Finallaget bestod av följande spelare:
David Seaman, Lauren, Martin Keown, Oleg Luzhny, Ashley Cole, Robert Pires, Ray Parlour, Gilberto Silva, Fredrik Ljungberg, Dennis Bergkamp och Thierry Henry.
2003/04 blev en säsong som fotbollsvärlden aldrig kommer att glömma. Arsenal blev "The Invincibles" när de gick obesegrade genom hela Premier League-säsongen och vann ligan med 11 poängs marginal före Chelsea. Sällan har tabellsiffrorna blivit så kända som detta år. 26-12-0 är siffror som Gooners runtom i världen alltid kommer att minnas med stor värme. Extra tillfredställande blev det när Arsenal fick äran att säkra ligatiteln på White Hart Lane.
Drömmen om en trippel såg också länge lovande ut, men efter en svart vecka i april så krossades den drömmen. Genom förluster mot Manchester United i FA-cupens semifinal med 0-1 och samma vecka förlorades kvartsfinalen i Champions League mot Chelsea med totalt 2-3.
Trots det så får säsongen ses som en av de mest anmärkningsvärda och fantastiska i Arsenals och engelsk fotbollshistoria. Obesegrade genom en hel säsong har inte hänt sedan Preston gjorde det 1889, och det ska tilläggas att ligan endast spelades över 24 omgångar på den tiden.
2004/2005 var en säsong som inte var så enkel. Hur följer man upp en säsong som obesegrad? Jakten på att slå Gunners var fundamental och när Manchester United besegrade tillslut Gunners efter 49 raka obesegrade matcher. Detta var kulmen på en lång period där Arsenal och United hade dominerat den engelska fotbollen. Mellan 1996/1997 och 2003/2004 vann dessa båda lag samtliga ligasäsonger och i maj 2005 så möttes även lagen i FA-cup-finalen i Wales på Millennium Stadium
Det blev en final av det tråkigare slaget. Chansfattigt och ställningskrig och straffsparkarna fick avgöra cupfinalen för första gången någonsin.
Efter nio lagda straffar, så stod det 4-4. Paul Scholes hade bränt straffen för United. Paddy Vieira kliver fram och öser in den sista bollen i krysset och Gunners tar ytterligare en titel. FA-cupen var återigen bärgad till Norra London.
Finallaget bestod av följande spelare:
Lehmann, Lauren, Touré, Senderos, Cole; Silva, Fábregas, Pires, Vieira, Reyes, Bergkamp.
Bänk: Almunia, Campbell, Ljungberg, Van Persie, Edu.
Säsongen 2005/2006 skulle även den gå till historien för Gunners. Framför på grund av det europeiska cupspelet. I Ligaspelet gick det tyngre. Wenger hade tackat lagkapten Paddy Vieira för tjänsten, sålt honom till Juventus och spelade nu mer och mer in den enormt begåvade Cesc Fábregas i laget. Kraft och tyngd ställdes om mot boll-förflyttning, magiska passningar och genomskärare.
Höjdpunkten för säsongen var den 17 maj i Paris. Gunners var första gången i klubbens historia i final i Champions League. Jens Lehmann hade spelat en huvudroll på vägen dit, då han höll nollan under hela slutspelet fram till finalen. Ett olyckligt ingripande av tysken vid ett friläge i första halvlek gjorde dessvärre att han blev utvisad och ersattes av Almunia. Sol Campbell visade dock på en hörna att laget både orkade och kunde trotts att de var en man mindre. 1-0 till Gunners stod sig länge, men Barcelonas kraft, tyngd och spelskicklighet malde tillslut ned motståndet och katalanerna vann med 2-1. En finalförlust i Champions league. Inte fy skam såklart, men ett nederlag som fortfarande svider till denna dag.
2006 var även året då Arsenal efter 93 år lämnade Highbury för nybyggda Emirates Stadium. Ett känslosamt avsked och en flytt som skulle påverka Arsenal på och utanför planen under det närmsta årtiondet. På grund av det ekonomiska läget i kölvattnet av arenabygget blev Arsenal tvungna att sälja många av sina stjärnor och bärande spelare och i stor utsträckning förlita sig på unga spelare.
Såväl 2007 som 2011 nådde laget Ligacupfinalen, men tyvärr förlorades båda finalerna, mot Chelsea (2007) och mot Birmingham (2011). Den sistnämnda var en synnerligen sorglig historia där herrarna Koscielny och Szczesny inte var sampratade i slutminuterna och tillät ett ytterst begränsat Birmingham att avgöra i slutminuterna.
Mellan 2005 och 2014 vann Arsenal faktiskt inte en enda titel men i maj 2014 var titeltorkan äntligen över. Gunners firades återigen på Islingtons gator. En märklig och mäktig match utspelades på Wembley, då Gunners tillslut slog Hull City med 3-2 i FA-cupfinalen. Vägen dit hade gått via utslagning av en hel del Premier League-lag, men i semifinalen höll man på att gå på pumpen mot Championship-laget Wigan som ledde fram till slutminuterna då Mertesacker kvitterade. När straffarna kom, så avgjorde sedan Santi Cazorla och skickade Gunners till Wembley. Gunners var storfavoriter på Wembley, men efter tio minuter ledde Hull med 2-0. Hela Arsenals sektion tystnade, men vaknade till liv igen när Santi Cazorla skruvade in en frispark strax före halvtidsvilan. Mot slutet av matchen kvitterade Koscielny på en hörna och matchen gick till förlängning där årets spelare i Gunners - Aaron Ramsey - tryckte in 3-2 vid stolpen efter ett bländande anfall.
Finallaget bestod av följande spelare:
Fabianski, Sagna, Koscielny, Mertesacker, Gibbs-Arteta, Cazorla, Ramsey, Özil, Podolski, Giroud.
Bänk: Szczesny, Vermaelen, Monreal, Rosicky, Wilshere, Flamini och Sanogo.
Å som ett brev på posten, så följdes detta upp av en ny final och ny titel 2015. Återigen var det FA-cupen och efter en dramatisk semifinal mot Reading, där motståndarnas målvalt Federici till slut tappade in Alexis Sanchez skott, så mötte Gunners Aston Villa på Wembley.
Om 2014 var en spännande historia, så var detta spel mot ett mål. 4-0 slutade finalen efter att Theo Walcott, Alexis Sanchez, Per Mertesacker och Olivier Giroud gjort målen.
Finallaget bestod av följande spelare:
Szczesny, Bellerín, Koscielny, Mertesacker, Monreal, Coquelin, Ramsey, Cazorla, Özil, Sanchez, Walcott
Bänk: Ospina, Gibbs, Gabriel, Wilshere, Oxlade-Chamberlain, Giroud
2016 följde Arsenal upp de dubbla FA-cupsegrarna med att sluta tvåa i Premier League bakom fullständigt osannolika ligavinnaren Leicester. Det var dock skakigare cuperna inhemskt och ett sedvanligt debacle i Champions League vilket gjorde att röster höjdes allt mer för en förändring på tränarbänken.
Wenger var ordentligt pressad men när det som bäst behövdes. När kritikerstormen dånade som mest kring Emirates Stadium och "Wenger Out"-skyltarna lyftes till höger och vänster så vandrade Gunners hela vägen till FA-cupfinalen 2017 efter världshistoriens enklaste lottning (förutom semifinalen mot Manchester City) och mötte sedan redan klara seriesegrarna Chelsea. Gunners utan sina mittbackar och med en ny uppställning med tre i försvaret. Per Mertesacker var åter i laget efter skada och från reservbänken och skulle spela en final som efteråt skulle bära namnet "The Mertesacker final". För Gunners segrade och tog den 13e titeln i historien. Wenger tog sin sjunde titel och är därmed också historisk. 2-1 till Gunners efter att Sanchez inlett målgörandet, Diego Costa kvitterat, men Aaron Ramsey återigen avgjort en FA-cupfinal. Den här gången på nick.
Finallaget bestod av följande spelare:
Ospina, Holding, Mertesacker, Monreal, Bellerin, Xhaka, Ramsey, Oxlade-Chamberlain, Özil, Sanchez, Welbeck
Bänk: Cech, Elneny, Coquelin, Lucas, Iwobi, Walcott, Giroud
Det här skulle dock visa sig att bli den sista stora dansen under Wenger-eran. Våren 2018 kom Wenger överens med klubben om att det var bäst att gå skilda vägar efter makalösa 22 år tillsammans. Wenger är den mest framgångsrika och den mest långvarige managern i Arsenals historia. I samband med avskedsmatchen fick Wenger en specialtillverkad guldpokal av Premier League för sin bedrift att vara den enda tränaren i ligans historia att gå obesegrad under en hel säsong. Han ersattes under sommaren av basken Unaí Emery. Samma sommar blev även amerikanska Kroenke Sports & Entertainment fullständig ägare av klubben. Emerys tid vid rodret började lovande men laget tappade snabbt såväl fart som form. Arsenal gick hela vägen till Europa League-final 2019 men blev väl där överkörda av Chelsea.
I november 2019 fick Emery sparken efter ett par misserabla månader för laget och han ersattes då av blott trettiosjuårige tidigare klubbkaptenen Mikel Arteta. Under Mikel Artetas ledning gick klubben igenom en välbehövlig storstädning. Arsenal gick och vann FA-cupfinalen direkt sommaren 2020 och Arteta drev på en kulturförändring som syntes lika mycket på som utanför planen. Han föryngrade men framförallt förbättrade laget samtidigt som han återskapade ett band mellan klubben och supportrarna som hade saknats under många år. Tillsammans med sportchef Edu, och en allt mer involverad ägarfamilj, byggde Arteta ihop ett lag som utmanade i den absoluta toppen för första gången på nästan två årtionden. Såväl 2023 som 2024 slutade Arsenal tvåa i ligan.
Skytteligavinnare:
Ted Drake 1934-35: 42 mål
Ronnie Rooke 1947-48: 33 mål
Malcolm Macdonald 1976-77: 25 mål
Alan Smith 1988-89: 23 mål
Ian Wright 1991-92: 29 mål
Thierry Henry 2001-02: 24 mål
Thierry Henry 2003-04: 30 mål
Thierry Henry 2005-2006: 27 mål
Robin van Persie 2011-2012: 30 mål
English Football Writers Association
Player of the Year Award:
1950 Joe Mercer
1971 Frank McLintock
1998 Dennis Bergkamp
2002 Robert Pires
2003 Thierry Henry
2004 Thierry Henry
2006 Thierry Henry
2012 Robin van Persie
Kuriosa:
Irländaren David O'Leary har gjort flest framträdanden för Arsenal, hela 722 stycken.
I juli 2008 röstades Thierry Henry fram som Arsenals främste spelare genom tiderna av klubbens egna supportrar. Fransmannen är även klubbens meste målgörare någonsin med 228 fullträffar.
6 svenskar har spelat för Arsenal:
Anders Limpar, Stefan Schwarz, Fredrik Ljungberg, Rami Shaaban, Sebastian Larsson, Kim Källström och Kristoffer Olsson.
Krönika författad av: Patric Andreasson och Magnus Falk 2011-2017
Uppdaterad av: Ola Regen 2024
