London N5:s nya rekryter presenterar sig - 3: Philip & Marcus

I artikelserien om London N5.s redaktionsmedlemmar har turen kommit till debutanten Philip Semmler, helt färsk på redaktionen och Marcus Wolpher som gör sin andra säsong på skutan.

Vem är du?

Philip: Philip Semmler, 17 år, bor och studerar mitt tredje år på gymnasiet i centrala Göteborg. Jag älskar att yttra mina åsikter och tankar i skrift – speciellt om saker jag lever för och älskar. Det känns ganska nervöst att ha fått chansen att skriva om Arsenal FC på London N5, men framförallt väldigt inspirerande. Den underbara Arsenalfamiljen och andan som bara finns bland oss, på hemmaplan men framförallt i norra London, är minst sagt speciell och något jag inte hade velat leva utan.

Jag åkte på min första match ifjol, Manchester United hemma i maj, sedan dess har jag åkt över så ofta en studerande som jag har tillräckligt med pengar. Den känslan när man närmar sig Emirates, går ned för Gillespie Road, går av vid Holloway Road – eller när man efter sena vardagsmatcher måste marschera tillsammans på långa Holloway Road till stationen Highbury and Islington för att närmsta stationen är avstängd och man sjunger ramsor med tusentals andra.... Blir nästan tårögd när jag tänker på det. Redan första gången kände jag att norra London var mitt andra hem – alla som inte varit på Arsenal innan har väldigt fina ögonblick framför sig.

Jag har också ett lokalt lag, som jag blev tvungen och uppväxt med att älska, IFK Göteborg. Det är inte så dramatiskt som det låter, jag är grymt tacksam över att jag blev tvingad på IFK-matcher när jag var fyra av mor min och jag älskar IFK lika mycket som Arsenal. Jag är även redaktör på IFK Göteborgs SvenskaFanssida så jag kanske inte är helt okänd för en del av er.

Övrigt? Hatar Champions League! Nu ska jag tydligen skriva matchrapporter om eländet, så jag måste väl se matcherna – men ska försöka att vara professionell. Jag skulle må dåligt om jag skulle missa en försäsongsmatch, Carling Cup-match, FA Cup.match eller Premier League-match... Men Champions League har jag, efter 2006, aldrig sett när Arsenal lirar. Blir provocerad och tycker det är tråkigt när spelarna blir utmattade på onsdagarna så seriematchen blir lidande. Engelska titlar kommer före allt annat Barcelonatrams.

Marcus: Marcus Wolpher, 27 år gammal, bor i Stockholm där jag jobbar på ett finansbolag. Pluggade och bodde i London under 3 år som kan beskrivas som den bästa tiden i mitt liv, inte bara för närheten till Emirates utan även för allt runt omkring.

Den egna fotbollskarriären kan summeras i ett ord; avtryckslös. Om man nu inte räknar med den rediga spyan jag presenterade på mittplan, strax innan avspark vid en inomhuscup i 8-årsåldern efter på tok för många varmkorvar under lunchen.

Jag går nu in på min andra säsong på London N5 och ser fram emot att få dela mina alster med likasinnade Gooners. Jag skriver främst inför- samt matchrapporter men får jag feeling så kanske jag knåpar ihop en krönika också.

Hur började du hålla på Arsenal?

Philip: Svårt att svara på – då jag inte kommer ihåg något specifikt moment som gjorde att jag blev en gooner – jag var för liten. Eftersom ingen i mitt umgänge under dagistiden eller i min släkt var intresserade av Arsenal var nog Freddie Ljungbergs den viktigaste faktorn. Sedan minns jag att jag lyckades värva ett par polare väl i lågstadiet att heja på Arsenal och vi lekte att vi var Seaman, Wiltord, Viera, Henry, Freddie, Pirés, Bergkamp och Henry under lunchrasterna när vi spelade boll. Det var en fantastiskt tid – speciellt när man fick följa matcherna på texttv eller tidningen dagen därpå hur det hade gått och hur man bara high fiveade med polarna varenda dag när vår obesegrade svit bara fortsatte och fortsatte.

Marcus: Jag har en underbar fru, fantastiska föräldrar, en bror som är min bästa kompis och underbara vänner. Jag har också The Arsenal. Jag vet att det i vissa kretsar, lyckligtvis inte i denna, kan låta sjukt att nämna ett fotbollslag i detta sammanhang men så ligger det till. Jag glömmer bort möten och födelsedagar men inte ligacupmatcher, mot Doncaster, borta.

När vi vinner mår jag som en miljon dollar och när vi förlorar mår jag som en påse skit. Jag är Arsenal through and through och det finns ingenting som kan ändra på det.

Varför? Det vete fan.

Bästa Arsenalminne?

Philip: Förutom alla de ögonblick som jag precis nämnde när jag är vid Emirates och får uppleva atmosfären – så var det nog när Ramsey la 1-0 mot United 2011. Första matchen live, Ramsey avgör och hela arenan exploderar. Vi slår mitt största rivallag och jag är säker på att det kommer vara topp 3 av bästa minnen när jag dör och kan summera livet.

Marcus: Första matchen live, Charlton borta på The Valley, 2002. Svarta biljetter, magisk atmosfär och 3-0 to the Arsenal. Oslagbart.

Favoritspelare?

Philip: Henry, Thierry Henry. Ingen vidare förklaring tycker jag behövs. Sedan så är Wenger den jag hyser mest kärlek för i Arsenal – eftersom han tog över Arsenal när jag vet ett år har jag svårt att se någon vid sidlinjen förutom Arsène. Även om jag såklart läst fantastiska historier om George Graham, Herbert Chapman och ett flertal andra.

Marcus; Dennis Bergkamp, världens finaste fotbollsspelare, ever.

Hur går säsongen?

Philip: Jag vet inte, jag mår för tillfället så dåligt att jag funderar på att besöka en präst för att få lite vägledning i livet..Guld blir det väl inte, men kommer vi före Tottenham är jag nöjd. En bonus vore ju ifall vi missade CL-spel.

Marcus: Det känns ju lite sådär nu. Men hur munter var man efter förra säsongens inledande matcher? Situationen är ju lite likadan, stor omsättning i truppen och således många nya spelare som ska vänja sig vid ligan. Jag tror att vi grejar en tredjeplacering, går till semifinal i Champions League och tar hem en av de inhemska cuperna.